Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 16. 22 april 1952 - Nya metoder - Färgade tegelmursfogar, av sah - Raketdrift med elementarpartiklar, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382
TEKNISK TIDSKRIFT
Nya metoder
Färgade tegelmursfogar. På senaste tiden har man i
Stockholm försökt skapa omväxling i tegelmurade
väggytor genom att variera fogfärgen, och därmed få fram
nonfigurativa mönster, som livar upp den annars ensartade
ytan. Eftersom fogarna upptar omkring 20 °/o av den
totala fasadytan, får man genom färgvariationerna i fogen
intrycket av mycket tydliga skillnader i tegelfärgen —
t.o.m. i samma sten, om den skulle råka hamna över en
skarv mellan två fogfärger.
Ytterligare en möjlighet till variation av effekten ernås
genom att utföra stötfogar och liggfogar i olika färger.
Om t.ex. stötfogarna utföres i teglets färg och färgen
varieras endast i liggfogarna, får man en accentuerad
horisontalverkan, samtidigt som begränsningarna mellan de
olikfärgade fälten uppfattas som fullt raka; detta är annars
icke fallet om stödfogsbruket har samma färg som
liggfogarnas i samma färgfält.
Fogstrykningen kan utföras antingen sedan
uppmurning-en är klar eller i samband med denna. I det förra fallet
fordras utvändig ställning; vidare får fasaden inte vara
nedstänkt av murbruk. Man brukar därför tvätta av den
med 3 % saltsyra eller aminoniaklösning. Fogstrykningen
sker från fogbräda med fogslev, varefter fogen stryks av
med träslev eller tegelskärv.
För fogstrykning i samband med murningen använder
man vanligtvis invändig ställning. Muraren fogar då över
hand från två baljor, den ena med vanligt bruk, som läggs
innerst, och den andra med det färgade bruket, som lägges
i en yttersträng och därefter strykes av med lämpligt
verk-tyg. *
Vanligen förekommande färger är vitt, gult, rött, blått,
grönt, brunt och svart. Vid tillredningen bör man använda
kalkäkta färgpigment. Färgen påverkas av det ingående
sandmaterialet och bindemedlet; krossad marmor ger en
ljus grundfärg, som är lätt att genomfärga med pigment.
Fabrikstillverkat fogbruk har fördelen att färgsättningen
är exakt reproducerbar. Gentemot detta har man för det
på arbetsplatsen tillredda bruket framhållit att
färgsättningen kan varieras allt efter tegelfärgen. Vid egen
tillverkning är annars en svårighet att få massan jämnt
ge-nomfärgad, då vissa pigment endast obetydligt vätes av
vatten. Blandningen måste därför utföras synnerligen
omsorgsfullt.
En undersökning av kostnaderna för fogstrykning med
Fig. 1. Tegelvägg, mönstrad med hjälp av färgade fogar;
det första och femte fältet har svarta fogar, det andra och
sjätte vita, det fjärde gula och det tredje tegelfärgade fogar.
färgat bruk i Stockholm har gett vid handen ett pris för
fogstrykning efter murningen av 6,50—7 kr., jämfört med
6 kr. vid ofärgat bruk. Vid fogstrykning i samband med
murningen har motsvarande kostnader varit 4 kr. och
2 kr. (B Alverman i Tegel 1952 h. 1). sah
Raketdrift med elementarpartiklar. Av alla de kemiska
bränslen (Tekn. T. 1946 s. 1117) som på senare tid har
undersökts med tanke på användning för raketdrift är
det ännu inget som är märkbart effektivare än de
flytande bränslen som nu användes för motordrift.
Som ett mått för ett bränsles effektivitet har man använt
specifika impulsen, vilken uttrycker den dragkraft (kp)
som man får vid en viss bränsleförbrukning per tidsenhet
(kg/s). Specifika impulsen är med andra ord inverterade
värdet av den specifika bränsleförbrukningen. Av nu
undersökta bränslen har den största specifika impulsen, 370,
erhållits för en väte-fluorblandning. Detta är väsentligt
mera än den specifika impuls av 210 som gäller för det
nu mest använda raketbränslet, alkohol och flytande syre.
Eftersom emellertid en vanlig reaktionsmotor har en
specifik impuls av 3 000, har man tydligen långt kvar innan
kemiska raketer kan konkurrera med konventionella
motorer.
Det är naturligt att man därför har riktat blicken mot
andra möjligheter, t.ex. utnyttjandet av strålningstrycket
hos ljusstrålar (Tekn. T. 1951 s. 809). En ljusstråle har,
med sin hastighet av 300 000 km/s, en specifik impuls av
30,5 miljoner, vilket låter rätt uppmuntrande. Emellertid
krävs, för att med denna metod få 1 kp dragkraft, en
effekt av 3 000 MW, dvs. den nu i Sverige installerade
vattenkraften.
En ljusdriven raket på 5 t skulle kräva 15 milj. MW,
motsvarande en ström av 1 MA vid en spänning av 15 000
kV. En kopparledare för denna strömstyrka skulle få en
diameter av 50 cm och väga 2 t/m. Den ideala,
punktformiga ljuskällan skulle man få avstå ifrån, eftersom
ljuskällans vta skulle bli ungefär 24 ha om man begränsar
yttemperaturen till exempelvis de 5 500°C som råder i en
kolljusbåge.
Även om man bortser ifrån att drivanordningen för denna
raket skulle kräva 140 gånger Förenta Staternas totala
generatoreffekt, och inte heller gärna få väga mera än
2,5 t, kan man ha skäl att anta att det inte är ljusenergi
som konstruktören av de flygande tefaten har valt som
drivkraft.
Något gynnsammare ställer det sig om man i stället för
en ström av ljuspartiklar använder en elektronström. Deras
verkan baserar sig på att kemisk energi utvecklas vid
ändringar av energinivån hos en atoms yttre elektronskal.
Antar man att fria elektroner beter sig som en enatomig
gas (vilket har teoretiskt bevisats), kan man beräkna att
en specifik impuls av 1 miljon kräver 70 000 MW/kp
dragkraft.
Om man för att nå denna effekt väljer att lagra
elektronerna i en kondensator, måste denna lia en kapacitet av
131 500 F lör att ge en specifik impuls av 10 miljoner och
en erforderlig dragkraft av 4 500 kp under 100 s. Detta
är visserligen ett stort värde efter nuvarande förhållanden,
men icke helt ouppnåeligt. Då får man bortse ifrån att
raketen kommer att vara uppladdad till 100 kV, och alltså
icke helt ofarlig att beröra. En annan svårighet är att den
katod som skall användas för elektronalstringen får en
yta av i runt tal 1 ha.
En annan synpunkt, som kanske kan komma att bli
avgörande mot tanken att använda elektroner som
drivmedel, hänger ihop med massförhållandet, dvs.
förhållandet mellan en rakets startvikt och slutvikt. Eftersom
vikten av de förbrukade elektronerna kan försummas, har en
elektronraket massförhållandet 1, vilket för en 2 t raket,
trots den mycket höga specifika impulsen, ger en
topp-höjd av högst 200 km. En vanlig raket, som drives med
kemiskt bränsle med en specifik impuls av endast 250,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
