Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 16. 22 april 1952 - Nya metoder - Raketdrift med elementarpartiklar, av sah - Borrning av krökta hål, av Wll - Kemisk tätning av fångdamm, av G Lbg - Aluminiumplåt som takbeläggning, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 april 1952
383
får å andra sidan, med sitt massförhållande av 4, en
topp-höjd av nära 600 km.
Det är alltså ingen särskilt uppmuntrande bild som
elektronraketen låter framskymta, vilket icke hindrar att den
ändå är väl värd att undersöka. En annan tanke, som
naturligtvis också i hög grad har diskuterats, är
möjligheten att använda atomenergi för raketdrift. Man har
närmast avsett att i en atomreaktor uppvärma ett neutralt
medium till högt energiinnehåll, och därefter få det att
expandera genom ett munstycke och därigenom ge en
reaktionskraft.
Som medium har man vanligtvis tänkt sig vätgas som, i
kemiskt jämviktstillstånd, vid ca 2 700°C och 20 at har
ett värmeinnehåll av 12 000 kcal/kg och en specifik
impuls av 750 vid havsytan. Energibehovet blir 70 kW/kp
dragkraft, men med hänsyn till bränslevikten och
nödvändigheten att få ett högt massförhållande måste
reaktorn kunna prestera 330 kW/kg reaktorvikt, vilket är
avsevärt även när det gäller atomenergi.
Vätgas har som arbetande medium nackdelen av låg
kokpunkt och låg täthet. Den binder även avsevärd vikt
och volvm i förvaringskärl. Det är emellertid inte lätt att
finna något bättre, så länge som temperaturen av
praktiska skäl måste begränsas till 2 700°C. Flytande ammoniak
till exempel, som har högre täthet och icke heller skulle
kräva mer än 33 kW/kp dragkraft, ger en specifik impuls
av endast 360. Detta värde kan nås med nu tillgängliga
kemiska bränslen och saknar alltså allt intresse.
Annorlunda skulle det ställa sig om maximitemperaturen
finge höjas. Det tidigare angivna värdet av 2 700°C ligger
emellertid nätt och jämnt under den temperatur som kan
tålas av de två enda kända material, nämligen kol och
volfram, vilka återstår att använda för värmeöverföringen.
En utväg vore att alstra energin vid en lägre temperatur,
t.ex. 1 000°C, omforma den till elektrisk energi och
använda induktions- eller ljusbågsvärme för uppvärmning
av det arbetande mediet. Man skulle då kunna bibringa
detta en lemperatur som ligger avsevärt över 2 700°C,
utan att överhetta andra delar av raketen.
Kunde t.ex. flytande ammoniak upphettas till 8 000°C,
dissocieras den fullständigt i atomärt väte och atomärt
kväve, som ger en specifik impuls av 1 200 och ett
energiinnehåll av 24 000 kcal/kg. Processen skulle kräva en
effekt av endast 80 kW/kp dragkraft, och en sådan raket
skulle kunna konkurrera med nuvarande reaktionsmotorer.
Även en så gynnsam lösning skulle emellertid kräva en
reaktor som kunde avge en effekt av 330 kW/kg
reaktorvikt, vilket vid första påseende kan förefalla rätt hopplöst.
Emellertid har det redan åstadkommits i V2-raketens
motor, som väger infe fullt 1 t, men ger 25 000 kp dragkraft
vid en specifik impuls av 210. Detta motsvarar 740 kW/kg
motorvikt, alltså dubbla det värde som skulle göra
atomraketen möjlig.
Raketens framtid som drivkraft hänger alltså på
möjligheten att konstruera atomreaktorer med mycket hög
specifik effekt. Dock synes dessa motorer inte kunna komma
att i verkningsgrad konkurrera med nuvarande motorer.
Dessa är emellertid hänvisade till lufttillförsel för sin
funktion, och raketen blir därför både nödvändig och
berättigad som drivmedel utanför jordatmosfären, samt då
höga effekter skall åstadkommas utan tanke på
kostnaden (T F reinhardt i American Rocket Society; Aviation
Week 17 dec. 1951). sah
Borrning av krökta hål. Vid provning av en maskin
hos Westinghouse i USA behövde man mäta temperaturen
i gjutgodset på ställen som inte kunde nås med enkla
raka hål. Man sökte därför en metod att borra ett krokigt
hål och lyckades även utarbeta en sådan.
Hålet borras med elektrisk ljusbåge från en vibrerande
elektrod, som är krökt till en cirkelbåge med den
krökningsradie som hålet skall ha. Vibreringsmekanismen kan
inställas på lämplig amplitud och frekvens till ett sådant
Fig. 1. Krokigt hål; delstrecken i övre skalan motsvarar
värde att man får strömavbrott vid vibrationerna.
Elektroden är ihålig och genomströmmas av kylvätska, som
kyler den utsmälta metallen.
Borrningshastigheten är låg, ca 20 mm/h; hålet blir vidare
något koniskt, fig. 1, enligt en mätning 2,37 mm vid hålets
början och 1,98 mm i bottnen (Product Engineering jan.
1952). IV//
Kemisk tätning av fångdamm. Vid ett av Kentuckys
statliga brobyggen uppstod vissa svårigheter för arbetena
inom fångdaminen för en bropelare. I berggrunden fanns
nämligen vattenförande sprickor, sandskölar och lager
med artesiskt vatten. Fångdammen hade planmåtten 6,6 X
15,6 m. Tvenne provborrhål visade att bergnivån låg 15 m
under marken.
Efter nedschaktning till berget konstaterades, att detta
var sämst just på de två punkter, där pelarbelastningen
skulle bli störst. Man slog då ned en inre spont, 3,3 X 4,5
m, kring vardera av de båda ömma punkterna. Där
innanför drev man i det dåliga berget ned så många 30 cm
bredflänsiga stålbalkar som möjligt, en del ända till 7,2 m
djup.
Den inre fångdammen kunde på grund av hörnsträvor
för den yttre icke nedslås överallt, varför den icke blev
vattentät. Efter att ha prövat konventionella sätt att stoppa
läckningen, tillgrep man metoden att injektera vattenglas,
vilket med kalciumsilikat bildar ett gel, som
sammanbinder sandkornen, så framt icke halten av ler och mjäla
överstiger 25 °/o.
Läckor i skarvar mellan två spontplankor tätades genom
injektioner genom ett rör vid skarvens insida. För att täta
vid bottnen av den yttre fångdammen nedspolades IV4",
13,5—15 m långa rör på spontens utsida. Det injekterade
lagret fick i allmänhet 1,2—1,4 m höjd från bottnen,
undantagsvis 6—12 m.
Bergets sprickområde med sandskölarna var svårast att
förstärka då upptrycket kunde stiga till 15 m. Tätning på
ett håll vållade sönderspolning på ett annat. Efter mycket
ihärdigt arbete hade man till sist motat in det
uppträng-ande vattnet till ett hörn av fast berg. Sprickor i berget
tätades genom injektering med cementbruk. Genom ett
22 m långt rör till ett hörn av fångdammen injekterades
en rekordsats av 3,5 m3 vattenglas och 3,25 m8
kalciumklorid. Sammanlagt åtgick 44 resp. 33 m3. Arbetet tog
trettio 10 h arbetsdagar (riedel & martin i Civil
Engineering apr. 1951). G Lbg
Aluminiumplåt soin takbeläggning. I Österrike har
man börjat använda en takbeläggning av plåt av
aluminium-manganlegering i 500 mm breda band levererade i
rullar på upp till 35 m längd. Plåten är hårdvalsad och
försedd med tvärgående, ihåliga åsar vilka är hopdragna på
den öppna sidan.
När taket läggs på, spikar man först fast plåtremsor med
koniska åsar som passar i plåtbandets. Därefter rullas detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
