Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 16. 22 april 1952 - Hänt inom tekniken - Konferens för industriell gummiforskning - Kurs i sanitetsteknik - Stora Dammkongressens rapporter och förhandlingar - Handlingarna från TV-konferensen i London - TNC: 8. Avstavning, av J W - Böcker - Grafisk uppslagsbok, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386
TEKNISK TIDSKRIFT
tagande bör senast den 1 maj sändas till Skandinaviska
sektionen av International Rubber Office, Riddargatan
23 B, Stockholm, som även lämnar upplysningar om
konferensen.
Kurs i sanitetsteknik, särskilt avsedd för ingenjörer i
stadsförvaltningar, anordnas av British Council i samarbete
med Institution of Civil Engineers den 29 juni—12 juli
1952 i London och Birmingham. Programmet omfattar,
utom föreläsningar och diskussioner, även besök i
industrier och kommunala anläggningar. Deltagaravgiften 32 £
inkluderar helpension under kurstiden. Upplysningar
erhålles från British Council, Strandvägen 57, Stockholm,
tel. 67 13 20.
Stora Dammkongressens rapporter och förhandlingar
"Proceedings of the Fourth Congress ön Large Dams, New
Delhi, India, January 1951" (Tekn. T. 1951 s. 819), trycks
i fyra volymer, av vilka de två första har utkommit. Hela
verket kostar ca 200 kr., och kan rekvireras genom
sekreteraren i Svenska Kommittén för Internationella
Dammkommissionen, Karduansmakaregatan 8, Stockholm C.
Handlingarna från TV-konferensen i London den 28
april—3 maj 1952 kan, såsom meddelades i Tekn. T. 1952
s. 238, redan nu beställas från kongressens arrangör
Institution of Electrical Engineers. Priset för komplett sats
är 3 £ 3 sh. (icke 3 $ 3 sh. såsom tidigare felaktigt uppgavs).
TNC
8. Avstavning
Nu är det snart tio år sedan TNC 2, Skrivregler, kom ut
från trycket, och frågan om en ny utgåva blir inom kort
aktuell. Avstavningen blev den gången mycket summariskt
behandlad —- på tolv rader —- och till grund lades den
välkända regeln att en konsonant föres till den senare
stavelsen. Vilka rekommendationer som kommer att ges i
den nya utgåvan är ännu ovisst, men här nedan följer
några reflektioner rörande avstavningsproblemet i dess
helhet.
Varför avstavar man? Motivet är helt enkelt det banala
faktum att man vid skrivningen eller sättningen kommer
till en kant, på papperet eller i spalten. Varför göra
vetenskap av bagatellen? Varför inte bryta av ordet var som
helst och där sätta ett bindestreck som betyder: haka på
i nästa rad. Det skulle se lustigt ut till en början om man
avstavade t.ex. blo-mstra eller spr-ang, men efter några
veckor skulle nog de flesta ha skrattat färdigt om sådan
avstavning bleve allmän. Och tänk så vacker
högermarginal det skulle bli i maskinskrift! Vid sättning har man ju
möjlighet att variera avståndet mellan orden, så att
högerkanten blir jämn; men den möjligheten har man
ingalunda gratis.
Även den i detta hänseende mest frigjorde måste
förmodligen dock medge olägenheten av sådan avstavning som
verkar direkt vilseledande. Skriver man banan-läggning
och menar en anläggning för bantrafik, eller port-rätt och
menar avbildning, så kan tanken ledas fel och läsningen
störas. Sådant bör undvikas. Man kommer då först och
främst osökt till den i TNC 2 anförda regeln att
sammansatta ord bör delas i en naturlig fog, t.ex. ban-anläggning,
och den kan ju utsträckas till avledningar där orden har
naturliga uppdelningsställen, t.ex. be-stryka, säll-skap,
student-ska. Men steget är sedan inte långt till det generella
önskemålet att orddelen före bindestrecket skall kunna
bli rätt uttalad även när den läses ensam, och att man
alltså bör skriva t.ex. vint er hellre än vin-ter, så att man
inte först tänker på "vin" med långt i — ordet kunde ju
vara vinsäsong e.d. —- och sedan efter en blick på nästa
rad måste ändra sig till kort i. Om denna "blick på nästa
rad" skall räknas som en normal förutsättning vid läsning
av ett avstavat ord kan man ju lika gärna skriva vi-nter,
spr-ang osv.
För lånord tillämpas ibland regeln att man till den senare
stavelsen skall föra så många konsonanter som bekvämt
kan uttalas i en ordbörjan, t.ex. por-trätt, pro-blem,
kastrull. Denna regel leder i allmänhet till förnuftiga resultat
(märk dock: trans-port hellre än tran-sport), men den
lämpar sig inte för ord av mera svensk typ. För enkla
sådana ord kunde man önska en motsatt regel: till den
förra stavelsen föres minst så många konsonanter som
behövs för att stavelsen skall få (någorlunda) rätt uttal
och högst så många som bekvämt kan uttalas i ett
ordslut, t.ex. blom-stra eller bloms-tra eller blomst-ra,
brukar eller bruk-ar, häls-ade (inte häl-sade), svind-el (inte
svin-del), käll-are (inte käl-lare), teck-en (inte tec-ken) —
alltså delvis i strid mot nu gängse sätt att avstava.
Med dessa exempel för ögonen kommer man lätt in på
tanken att för böjda ord liksom för avledda ord
rekommendera uppdelning mellan stam och ändelse, t.ex. chef-en,
ask-ar, berör-ing, göteborg-are, och mycket talar därför.
Risken är bara att det lätt blir för mycket av vetenskap.
Avstavningsregler måste vara enkla. I fråga om vanlig
stavning, kommatering, styckeindelning och mycket annat
kan en eventuellt språklärd författare bestämma precis
hur han vill ha det. Men avstavningen skötes i sista hand
av maskinskriverskan eller typografen, med inga eller
begränsade möjligheter för författaren att få sina önskemål
beaktade. Om det blir alltför mycket av regler att hålla i
huvudet under ett jäktat skriv- eller sättningsarbete
längtar nog mången — med viss rätt — till den fullkomligt
fria avstavning som här inledningsvis nämnts. Avstavning
är ju dock en tämligen konstlad åtgärd, hur man än bär
sig åt. J W
Böcker
Grafisk uppslagsbok, redigerad av ovie Persson.
Sveriges Litografiska Tryckerier, Stockholm 1952. 535 s., ill.
72 kr.
Boken är resultatet av många års arbete, som under
redaktörens ledning har utförts av Esselte-koncernen, med
hjälp av en omfattande medarbetarstab både inom och
utom företaget.
Den avser att vara en tekniskt betonad uppslagsbok, till
hjälp för fackmän inom de grafiska yrkena och deras
till-lämpningsområden, såsom förlagsverksamhet och reklam.
Termerna är utvalda så att sättning, bildreproduktion, olika
tryckförfaranden och bokbinderi har blivit särskilt
utförligt behandlade. Härutöver har även
förpackningsindustrin och de inom de grafiska industrierna använda
råmaterialen fått ett visst utrymme. Slutligen innehåller
boken även uppgifter om personer, firmor och
sammanslutningar av särskild betydelse inom den grafiska branschen.
Boken är alfabetiskt uppställd, som en ordbok. Vid varje
uppslagsord meddelas en koncentrerad förklaring som
dock» ibland, t.ex. när det gäller skildringen av
tryckförfarandena, kan omfatta flera sidor. Texten under varje
uppslagsord kompletteras i det allra största flertalet fall
med översättningar av fackuttrycken på engelska, franska
och tyska. I slutet av boken finns tre ordlistor för vart och
ett av dessa språk, med motsvarande svensk översättning.
Boken fyller en kännbar lucka i raden av fackordböcker,
och fyller den väl. Man har ett bestämt intryck av hur
redaktören och hans medarbetare har gått till verket med
mycket stor noggrannhet och omsorg, vilket främst
framgår av att ordförteckningen är så fullständig som man
kan begära, och innehållet fullt vederhäftigt och adekvat.
Anmärkningar kan man naturligtvis alltid komma med,
och här är några av de väsentligaste:
Eftersom man inte tycks ha skytt möda eller kostnader
för att få med ett rikhaltigt planschmaterial (t.ex. bladet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
