Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 29 april 1952 - En fransk snabbmetallurgisk process, av Albert Portevin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398
TEKNISK TIDSKRIFT
ändamål: stålets defosforisering, stålets
raffinering genom samtidig desoxidering och
avsvav-ling, samt vid tillverkning av vissa
ferrolegeringar med låg kolhalt.
Defosforisering
Det ursprungliga målet var en sänkning av
fosforhalten från 0,05 till ca 0,02 hos thomasstål,
genom tappning av metallen i en skänk
innehållande en slaggsmälta av järnoxid och kalk. Detta
resultat var lätt att åstadkomma, men Forges et
Aciéries du Nord et de l’Est har ytterligare
förbättrat defosforiseringsprocessen genom att efter
varandra i thomaskonverter genomföra en
avskiljning av slutslaggen, tillsättning av en liten
kvantitet kalk och en sista blåsning under några
sekunder — en mycket ekonomisk process.
Detta innebar att Perrins
defosforiseringspro-cess icke längre fick någon tillämpning inom
fransk stålframställning i samband med
thomasprocessen. Ugine-verken hade emellertid före
kriget utfört vissa försök för Tata Iron Works,
vars bessemerstål innehåller omkring 0,3 %
fosfor, och som enligt ett duplexförfarande
överföres till stora basiska martinugnar för
defos-forering. De förberedande försök som hade
utförts vid Ugine hade visat att behandling i skänk
med smält slagg gjorde det möjligt att på en
minut reducera fosforhalten från 0,3 till under
0,05 %.
Under kriget blev kontakten mellan Ugine och
Tata avbruten, och detta senare företag utförde
försök i stor skala under ledning av Yaneske3.
Därvid tappades bessemerstål i en första skänk,
och därifrån i den andra innehållande den
smälta slaggen, vilket gjorde det möjligt att
undvika all överföring av sur slagg till skänken, där
reaktionen mellan slagg och metall skulle ske.
Resultaten blev tillfredsställande.
Senare beslöt Tata att praktiskt genomföra
processen vid ett annat verk, denna gång med direkt
tappning från konvertern till slaggskänken. Det
visade sig emellertid att konvertrarna i detta
stålverk, som hade byggts under kriget utan
förbindelse mellan Tata och Ugine, hade en sådan
mynningsform att man inte alltid kunde hindra
den sura slaggen att rinna av med metallen och
blandas med den basiska slaggen i skänken. Vid
försök som nyligen har återupptagits har detta
kunnat förhindras, och man har fått sänkning
av fosforhalten från 0,35 till 0,025 vid direkt
tappning i skänk med ett slagginnehåll vars vikt
utgjorde 7 % av stålets.
Raffinering
På raffineringsområdet kan
Ugine—Perrin-processen numera anses som en långt driven,
snabb och automatisk desoxiderings- och
avsvav-lingsprocess.
Avsvavlingsmomentet är särskilt anmärknings-
värt, då Perrin i början använde en sur slagg
som givetvis inte hade något inflytande på
svavelhalten. Därigenom fick man emellertid en
mycket stor mikrografisk renhet för stål med en
kornighet enligt Mac Quaid—Ehn av 3—5. En
snabb och automatisk framställningsprocess hade
också genomförts vid Ugine, eftersom de franska
fordringarna icke specificerar någon bestämd
kornstorlek.
Vid försök som utförts med basisk konverter i
Corby i Storbritannien, liksom med stora
martinugnar i USA, har det emellertid visat sig att den
mikrografiska renheten hos stål framställda med
sur slagg och med så fin kornighet som 6—8 icke
var tillfredsställande. Problemet löstes genom en
systematisk undersökning av inneslutningarna,
utförd vid Ugines laboratorier6. Perrin kom
därvid till slutsatsen att det bästa sättet att erhålla
finkorniga stål genom snabbmetallurgi var att
vid reaktionen införa mycket små kvantiteter
aluminium i stålet från slaggen.
Man antog att resultatet skulle bli särskilt
gynnsamt vid inverkan av en syntetisk slagg med hög
halt av aluminiumoxid och kalk på ett
kiselhal-tigt stål. Råvarorna för en sådan slagg är dyrare
än för en kiselhaltig slagg, men detta
kompenseras av att den förbrukade slaggen är ett
värdefullt material för cementindustrin. Denna nya
slagg, ca 3 % SiO,, 43 % A1203, 53 % CaO och
< 1 % FeO, utgör endast en del av de slagger
som kan användas vid Perrin-processen.
De är emellertid särskilt lämpliga då man söker
att få bästa sammanlagda resultat, särskilt vad
gäller avsvavling, slaggfrihet vid finkorniga stål,
mekaniska egenskaper etc.
Stålets upptagning av aluminium från slaggen
visades indirekt av att man, även utan ytterligare
aluminiumtillsats, efter reaktionen får ett stål
med fint korn enligt Mac Quaid—Ehn. Med de
metoder som tillämpats vid Ugine har
aluminiumdoseringarna visat att aluminiumhalten
efter reaktionen är större än 0,005. Om man
dessutom tillsätter växande mängder aluminium
i kokill (vilket ståltillverkare ogärna gör då
slagginneslutningen därvid tenderar att öka)
visar det sig att slaggmängden i stålet i detta fall
icke påverkas ens av mycket stora
aluminium-tillsatser. Man kan alltså på detta sätt få
möjlighet att mycket exakt kontrollera stålets sluthalt
av aluminium, och de egenskaper som är
förbundna därmed.
Vid Ugine utexperimenterades dessa nya slagger
för första gången 1938 vid tillverkning av
sätt-härdningsstål av kromnickeltyp. Det resultat som
man hade eftersträvat i fråga om finkorniga ståls
slaggfrihet nåddes tillfullo. Dessutom visade det
sig att slaggens inverkan på kiselhaltiga stål
medförde en synnerligen stark avsvavling vid
reaktion i skänk efter omkring en minut, under
förutsättning att halten av aluminiumoxid och kalk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
