Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 29 april 1952 - Det franska högspänningsnätet — aktuella tekniska problem, av Roger Robert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 april 1952
417
den under någon tid få överföra större effekt
än den naturliga. En sådan toppbelastning, som
vanligen inträffar endast under en liten del av
året, rättfärdigar normalt ej byggandet av nya
ledningar. I stället försöker inan att öka
överföringsförmågan hos befintliga ledningar genom
förbättring av nätets dynamiska stabilitet.
Det har redan nämnts att automatisk enpolig
återinkoppling införts. Med hjälp av
"Microré-seau" studeras nu även systematiskt andra
åtgärder för höjning av stabilitetsgränsen, bl.a.
extra snabb spänningsreglering vid generatorer,
användning av snabbverkande vattenavlänkare
vid högtrycksturbiner, automatisk inkoppling
av belastningsmotstånd vid hög eller låg
spänning m.m.
Högre driftspänning
Det är svårt att med noggrannhet förutse
belastningsutvecklingen inom olika landsdelar,
och att avgöra fördelningen mellan
vattenkraft-och ångkraftbyggnader. Detta gör att man
också får svårt att exakt bestämma antalet
erforderliga nya stamledningar. För närvarande
behövs en överföringsförmåga oin 1 500 MW
mellan landets norra och södra hälfter. Om man
antar att belastningen växer likformigt över hela
landet och att proportionen mellan vattenkraft
och ångkraft bibehålles oförändrad, så kommer
att om tolv år krävas den dubbla
överföringsförmågan. Spänningen 225 kV, som medger ca 150
MW per ledning, synes då vara för låg, cch man
har sedan flera år insett nödvändigheten av att
förbereda övergång till en högre spänning. De
teoretiska och experimentella undersökningar,
som gjorts inom EdF, har visat att ca 400 kV
vore ekonomiskt gynnsammast. Efter
internationell överenskommelse har 380 kV fastställts som
medelspänning i det framtida nätet.
Det kanske svåraste problemet i samband med
extra höga spänningar är valet av ledare för
luftledningar. Koronaeffekten är svår att behandla
teoretiskt, och man kan ej extrapolera med
utgångspunkt från erfarenheterna vid lägre
spänningar. EdF har ansett det nödvändigt att bygga
en experimentstation (fig. 11) för undersökning
av framför allt koronaförhållanden.
Denna station är placerad i Chevilly strax
utanför Paris. Man använder ett 500 m långt spann,
som matas med upp till 500 kV trefasspänning.
Mätningar har gjorts dels med användning av
enkla fasledare av expanderad typ
(stålaluminiumlinor så utförda, att diametern fått önskat
värde, utan att linornas inre helt fyllts med
metall), dels med multipelledare, som sammansatts
av två linor av den typ, som normalt användes
för 225 kV ledningar. Dessa mätningar har fört
fram multipelledaren, som väsentligt ökar
överföringsförmågan hos långdistansledningar och
samtidigt betydligt minskar koronaförlusterna.
Fig. 11. 400 kV experimentstation i Chevilly; 1 11/500 kV
transformator (lt högspänningsgenomföring, 12
nollpunkts-genomföring, 1, strömtransformator), 2 kondensator
spänningsdelare, 3 cylinderformad bur för studium av
poten-tialgradienten kring ledare, 4 11/220 kV transfoimator för
matning av buren.
För att förbereda förverkligandet av ett 380 kV
nät har man valt lösningen att bygga 225 kV
dubbelledningar, som senare lätt kan ändras till
380 kV enkelledningar. Ledningarna är så
utförda, att övergång från 225 till 380 kV kan ske
genom enkel omgruppering av 6 normala ledare
till 3 duplexledare. Det är ej nödvändigt att
därför lägga ned linorna på marken.
Detta byggnadssätt användes första^gången för
225 kV dubbelledningen le Breuil—Marmagne—
Chevilly, som togs i drift 1946. Den är 405 km
lång och är försedd med normala
stålaluminium-ledare med tvärsnittet 411 mm2. Fig. 12 visar en
stolpe i denna ledning utrustad för 225 kV drift
resp. för 380 kV med tre duplexledare, vardera
sammansatt av två linor enligt ovan. Metoden har
sedan även använts för de viktigaste av de nyare
stamledningarna i 225 kV nätet, se fig. 5.
Standardisering av utrustningen
Stora synkronmaskiner
Standardiseringsproblemet ställer sig olika vid
ångkraft- och vattenkraftaggregat. I hydrofallet
bestämmes rotationshastigheten av fallhöjden
och turbinkonstruktörer Detta gör att det
knappast är tänkbart att åstadkomma utbytbarhet
mellan generatorer i skilda stationer. I enstaka
fall går det, sålunda har Malgovert och Pragnères
identiskt lika generatorer och Génissiat och
Chastang nära lika. Man kan standardisera
endast vissa anordningar och detaljer. Därutöver
har man enhetliga tekniska bestämmelser.
Vid turboaggregat kan man däremot driva
standardiseringen långt. Standardhastigheten 3 000
r/m användes och spänningen har normerats till
värdena 5,5, 10 och 15 kV. Ett fåtal typer räcker.
Vid nya hydroaggregat söker EdF
samman-jämka de ofta divergerande åsikterna hos
turbin-och generatorkonstruktörerna. Utan noggrann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
