Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 19. 13 maj 1952 - Legeringsmetallernas malmer — förekomstsätt, brytning och anrikning, av L E Berglund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452
TEKNISK TIDSKRIFT
malmer i Cornwall, Pennsylvania. Man
producerade ca 300 t kobolt 1949. Under mitt besök i
USA hösten 1951 besökte jag en koboltgruva i
Idaho, soin torde bli Amerikas största.
Produktionen beräknas komma att bli 1 500 t/år
koboltmetall. I denna gruva, Blackbird Mine,
tillhörande Howe Sound Co., skall från och med
nästa år brytas 1 000 t/dygn koppar-koboltmalm
med en halt av 1,5 % Cu och 0,7 % Co.
Man har ända sedan 1947 arbetat på att få fram
en lämplig flotationsprocess för denna malm och
detta arbete har lyckats bra. År 1951 körde man
200 t/dygn malm genom en del av verket och
nådde mycket fina resultat. Malmmineralen
utgörs av kopparkis, koboltglans CoAsS,
magnetkis, pyrit och något guld.
Flotationsprocessen gick i korthet ut på att
man blandade malmen med kalkmjölk under 90
min. Pulpens temperatur var 35°C och dess pH
9,5. Först upptogs ett kopparkoncentrat i celler
av Gallighers typ och därefter ett pyrit och
mag-netkiskoncentrat, fortfarande med alkalisk pulp.
Sedan gjordes pulpen sur med svavelsyra till pH
5,0, varefter kobolten floterades i celler klädda
med trä. Koboltkoncentratet höll 18 % Co men
endast 0,2 % Cu. Utbytet av kobolt var gott. Man
kan utan vidare göra ett koncentrat med 25 %
Co, men det har visat sig bäst för den
efterföljande metallurgiska behandlingen, att kobolthalten
icke överstiger 18 %. Koboltkoncentrat från
andra gruvor håller mestadels 10—14 % Co och
man får 1,5 $/lb kobolt i sligen.
Metoden kan kanske komma till användning i
Sverige, om de undersökningar, som görs vid
Gladhammar utanför Västervik, skulle visa, att
där finns brytvärd koppar-koboltmalm. I Sverige
förekommer kobolt även på ett par andra platser,
nämligen i Loos, Tunaberg och Vena.
Kobolt används huvudsakligen för tillverkning
av snabbstål, permanentmagneter, i hårdmetall,
i svetselektroder och för diverse kemiska
ändamål inom keramik-, emalj- och färgindustrin.
Krom
Krommalmer bryts mest i Sydafrika,
Sydrhodesia, Turkiet, Filippinerna, Cuba och Nya
Caledonien. Världsproduktionen av krommalm var
1948 ca 2 Mt; 1951 kostade prima malm för
metallurgiskt ändamål 43—49 $/t.
I Sydafrika finns tillgångar på flera hundra
milj. t krominalm i Bushveld-området i
Transvaal. Kromiten förekommer här i relativt tunna
lager, som varierar från några centimeter upp
till 2 m tjocklek och stupar flackt (10°—25°).
Mellan lagren ligger pyroxenskarn och ibland
gabbro eller anortosit. Malmen är relativt
lågprocentig med en halt av 40—45 %Cr203 och har
för hög järnhalt för att med fördel kunna
användas för metallurgiska ändamål, varför den
huvudsakligen säljs till den kemiska industrin.
År 1948 producerades 406 000 t och Sydafrika
intog därmed tätplatsen bland världens
krompro-ducerande länder.
Sydrhodesia har en del fyndigheter av samma
typ som de i Transvaal. De finns i Great Dike,
som är en 500 km lång och 10 km bred gång av
norit. Här förekommer kromiten i flera
decimetertjocka gångar i ett relativt brant stupande
lager av pyroxen och serpentin. En annan typ av
krommalm är massformiga klumpar av
kromit-malm i talkig skiffer och serpentin.
Fyndigheterna finns vid Selukwe och Victoria. Sydrhodesias
malmer är i allmänhet väl lämpade för
metallurgiska ändamål, då de håller 48—50 % Cr203
och förhållandet Cr : Fe är ungefär 3:1.
Produktionen uppgick 1949 till 239 000 t malm och
malmreserverna uppskattas till minst 60 Mt.
Turkiet är ju sedan gammalt känt som
producent av prima krommalm med halter omkring
47 % Cr203. Förhållandet Cr : Fe är bättre än
3 : 1, varför den passar bra för metallurgiska
ändamål. Turkiets krommalmsreserver uppgår
emellertid icke till mer än några miljoner ton.
Malmerna består mestadels av relativt små
klumpar i olivin eller serpentin. En malm på 100 000 t
räknas som mycket stor. År 1949 var Turkiets
produktion 285 000 t, varav största delen gick
till USA.
Den största gruvan, Guleman, tillhör turkiska
staten och ger mer än hälften av landets
krommalm. En annan relativt stor producent är Türk
Maadin, i vilket bolag finns svenska intressen.
Driften leds av svenska gruvingenjörer. Vid
företagets viktigaste gruva, Kavac, i Anatolien måste
största delen av malmen anrikas. Man använder
sättmaskiner och skakbord och på senare år
också Humphreys spiraler. Dessa har förbättrat
utbytet ganska avsevärt. Brytningen av
krommalmen, som är ganska lös, sker med mycket
primitiva metoder.
Andra stora leverantörer av krommalm till USA
är Filippinerna och Cuba. I båda dessa länder
bryts fattig malm lämplig för tillverkning av
eldfasta material. Vardera landet producerar ca
200 000 t/år.
En av världens rikaste kromgruvor ligger på
Nya Caledonien. Malmen därifrån sägs hålla
55 % Cr203 och då förhållandet Cr : Fe överstiger
3:1, är det en prima malm för metallurgiska
ändamål.
I Sverige finns kromit vid Frostviken i
Jämtland, men den är tyvärr ej brytvärd, varför vi
måste importera all malm, som behövs.
Mangan
Nära 50 % av all manganmalm i världen bryts
i Ryssland, som producerar något mer än 2
Mt av den normala världsproduktionen på ca
5 Mt.
Av högprocentig manganmalm finns två huvud-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
