- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 82. 1952 /
454

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 19. 13 maj 1952 - Legeringsmetallernas malmer — förekomstsätt, brytning och anrikning, av L E Berglund

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

454

TEKNISK TIDSKRIFT

nästan uteslutande används för speciallegerade
stål. Climax har nedlagt ett oerhört arbete på att
finna nya användningsområden för molybden.

Nickel

Är USA den ledande producenten av molybden,
är Kanada det i lika hög grad, när det gäller
nickel. Från Sudbury-distriktet i Ontario
kommer 80 % av världsproduktionen.
Produktionsvärdet 1948 från detta distrikt var 85,6 M$ och
1950 framställde man 123 000 t nickelmetall
i Sudbury. Världsproduktionen var detta år
159 000 t nickel. Största mängden nickel går till
rostfritt stål och därnäst till legeringar med
andra metaller än järn, t.ex. monel, cupronickel,
inconel.

Sudbury-områdets malmer består av
nickel-kopparsulfider i samband med en basisk
intru-sion av norit. Denna har formen av en skål som
är 60 km lång och 40 km bred. I kanten på skålen
finns nickelfyndigheterna. Av världens nickel
kommer 95 % från denna typ av
sulfidfyndig-heter. Petsamo, som ju numera tillhör Ryssland,
liksom de nyupptäckta ryska fyndigheterna på
Kolahalvön, är av detta slag. Före 1900 var de
vittrade nickelsilikatmalmerna på Nya
Caledonien huvudkällan för nickelproduktionen. De
håller några procent nickel och svarar nu för en
mycket ringa del av världsproduktionen.
Liknande fyndigheter finns också i Brasilien, Indonesien
och Venezuela. En tredje typ är nickelhaltiga
järnmalmer av Nicaro-typ (Cuba).

Den ledande nickelproducenten i världen är
International Nickel, vars malmreserver
uppskattas till 250 Mt. Bolagets produktion uppgick
1950 till 117 000 t nickel med ett värde av ca 350
Mkr. När man 1953 avslutat omändringen från
dagbrott till underjordsbrytning vid
Frood-Stobie-gruvan, kommer man att bryta 13 Mt/år
i de fem gruvorna Levack, Creighton, Murray,
Garson och Frood-Stobie. I Creighton kommer
man att använda blockrasbrytning och i de andra
gruvorna metoder som är grundade på
långhåls-borrning.

Det andra stora kanadensiska företaget är
Fal-conbridge Nickel Co., som bryter två gruvor av
samma typ vid Sudbury-bassängen, nämligen
Falconbridge och Mc Kim. Den förras
produktion 1951 beräknas till 15 000 t nickel. Bådas
malmreserver uppskattas till ca 15 Mt malm med
1,7 % Ni och 0,9 % Cu.

Produktionen från de ryska fyndigheterna
känner man icke närmare till, men den uppskattas
till 25 000—30 000 t/år nickel. Malmreserven i
Petsamo uppges vara 4 Mt med 1,6 % Ni.

Nickel-kopparsulfiderna anrikas genom
flotation. International Nickel gör dels ett
kopparkoncentrat, dels ett nickel-järnsulfidkoncentrat.
Malmen består av kopparkis och nickelhaltig
magnetkis. Kopparhalten uppges ha varit i me-

deltal 3,4 % och nickelhalten 1,7 %, men i
samband med utökningen av underjordsbrytningen
har man övergått till fattigare malmer.
Falconbridge gör ett kombinerat
koppar-nickelkoncentrat. Detta smälts till en relativt lågprocentig
matte, som sedan raffineras i Kristiansand i
Norge.

Av övriga nickelfyndigheter i världen är bara
Nya Caledoniens vittrade nickelsilikatmalmer
brytvärda under normala tider. För närvarande
planerar man emellertid att med hjälp från USA
sätta i gång Nicaro-gruvan på Cuba. I Kanada
har man utanför Ontario funnit ganska lovande
fyndigheter i Manitoba (Lynn Lake) och i
British Columbia (Choate).

I Sverige erhölls under kriget vissa år ca 700
t/år nickel från Lainjaure gruvan, som tillhör
Bolidenbolaget. Driften nedlades efter krigets
slut. Andra gruvor i vilka man har brutit små
mängder nickelmalm är Kleva, Slättberg, Kuså
m.fl.

Vanadin

Den förnämsta vanadinfyndigheten i världen är
Minas Ragra i Peru. Där bryter man en gång
innehållande patronit, dvs. en vanadinsulfid i
asfalt och kolhaltiga bergarter av en typ
liknande det vanadinhaltiga kol, kolm, som finns på
Billingen i Sverige. Denna innehåller utom
vanadin även uran. Minas Ragra ägs av Vanadium
Corporation of America och ligger på ca 5 000 m
höjd i Anderna. Gruvan ger ca 30 % av
världsproduktionen. Fram till 1942 hade gruvan
producerat malm till ett värde av 75 M$.

En annan viktig typ av vanadinförekomster är
impregnation i sandstenar av carnotit. Denna är
ett oxidiskt mineral med vanadin och uran, som
förekommer i hålrum i sandsten i sydvästra
Colorado och angränsande delar av Utah. Broken
Hill, en bly- och zinkgruva i Nordrhodesia, har
vanadin och descoisit i malmen. I
oxidationszonen på vissa sulfidförekomster i Sydvästafrika
förekommer också vanadin.

I Falu Kopparverk utvinner man ungefär
Sveriges behov av vanadin ur slaggen från
Domn-arfets Järnverk. Grängesbergsmalmen håller
nämligen små mängder vanadin, som går i
slaggen vid smältning. De titanrika järnmalmerna i
Smålands Taberg och på Ulvön innehåller också
vanadin.

År 1939 var världsproduktionen ca 3 000 t,
varav Peru och &’SA producerade var sin tredjedel
och resten huvudsakligen kom från
Sydvästafrika, Rhodesia och Mexiko. Den peruanska
malmen anrikas till 11 % V205 genom
hand-skrädning. Avfallet från skrädningen och
lågprocentig malm rostas, varvid man får aska med
22 % V205. Carnotiten från Colorado är för spröd
för våtmekanisk anrikning, varför man
behandlar den kemiskt och sedan lakar ut vanadinet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:36:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1952/0470.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free