Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 19. 13 maj 1952 - Legeringsmetallernas malmer — förekomstsätt, brytning och anrikning, av L E Berglund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 maj 1952
455
Volfram
Det är huvudsakligen två volframmineral, som
bryts i världen, nämligen scheelit CaW04 och
volframit (FeMn)W04. Någon gång förekommer
också hübnerit i brytvärd mängd. Denna är en
variant av volframit med förhållandet Mn : Fe
överstigande 4:1. Mineralet kallas ferberit, när
förhållandet är omvänt. Mycket ofta utgörs en
fyndighet av en blandning av olika
volframmineral.
Scheeliten förekommer ofta — men långt ifrån
alltid — i relativt stora skarnmalmskroppar.
Volframiten är oftast lokaliserad till
kvartsgångar, i vilka mineralet förekommer
synnerligen oregelbundet. På grund av volframitens
höga specifika vikt och stora motståndskraft
mot vittring anrikas mineralet lätt till alluviala
fyndigheter. En stor del av världsproduktionen
kommer just från sådana förekomster.
Bearbetningen av dessa är synnerligen enkel
och kan bedrivas med primitiva redskap, om
man endast har tillgång på vatten. Några större
kapitalinvesteringar behövs icke heller för att
exploatera dem. När volframpriset är högt,
startas därför runt om i världen dylika små gruvor,
som redan läggs ned, så snart priset faller.
I Portugal exempelvis, där man under normala
tider har en relativt liten volframproduktion,
ökar denna våldsamt, när priserna stiger. Dessa
små producenter framställer starkt förorenade
råkoncentrat med 30—40 % W03, som de sedan
säljer till uppköpare, vilka forslar ned dem till
exporthamnarna, där sligen renas i små
magnetiska separatoranläggningar till minst 60 % W03.
Världsproduktionen av volfram uppgår
normala år till 30 000—35 000 t koncentrat med
60 % W03. Världens ledande producent Kina,
som brukade svara för 40 % av
volframbryt-ningen, är numera avskuren från handel med
Västerlandet, och Burma som också var en av
de största producenterna levererar på grund av
inbördeskrig mycket litet. Således ligger Mawchi,
världens största volframgruva, för närvarande
helt stilla. Härigenom minskades tillgången på
volframmalm i Västerlandet till mindre än
hälften. Detta tillsammans med kriget i Korea
åstadkom en kolossal stegring av priset, vilket
sexdubblades på ett halvår. Kina, vars
produktion till största delen kom från provinserna
Hu-nan, Fukien, Kiang-si, Kwang-si och
Kwang-tung, anses ha malmreserver, som är fyra gånger
större än hela den övriga världens.
Efter senaste världskriget framgick, att Korea
också hade mycket stora tillgångar av
volframmalm. Japanerna hade där byggt ut en av
världens bästa scheelitgruvor, Sang-Dong-gruvan i
Sydkorea, vars malm uppges hålla 1,5 % W03.
Av länder utanför järnridån är Bolivia, USA,
Australien, Brasilien och Portugal de största
producenterna. I Bolivia utgör volframiten en bipro-
dukt vid tennmalmsbrytningen. Bolivia brukar
svara för ca 10 % av världsproduktionen.
Av samma storleksordning är också USA:s
bidrag till världens volframförsörjning. Där
dominerar scheelitgruvorna, såsom Pine Creek i
California och Nevada Massachusetts och Getchel
Mine i Nevada. I North Carolina har man
dessutom en mycket betydande hübneritförekomst
utanför Henderson. De brasilianska gruvorna är
relativt nyupptäckta och ger mest scheelit. Även
i Australien dominerar en scheelitgruva, King
Island på Tasmanien, produktionen.
Som redan förut nämnts, är Portugal
synnerligen rikt på volfram. Här dominerar
volframiten, men de flesta gruvorna är små och bryts
endast vid höga priser. Ett undantag utgör
Pa-nasqueiras — en av världens största
volframgruvor — där volframiten förekommer
tillsammans med kassiterit, en tennmalm. Gruvan ägs
av engelsmän. En något mindre gruva är Mine
de Boralhas, som ägs av franska intressen. De
portugisiska fyndigheterna liksom de spanska
är lokaliserade till kvartsgångar, som ligger i
granit eller skiffer. I senare fallet finns dock
alltid en granit i närheten.
I Sverige finns som bekant två fyndigheter,
Yx-sjö, som är en scheelitfyndighet, i närheten av
Grängesberg, och Tjällmo, som är en
volframit-fyndighet, liggande mellan Motala och Finspång.
Yxsjö är en typisk skarnmalmsfyndighet med
relativt låg halt av volfram, ca 0,3 % W03.
Tjällmo är däremot en lika typisk, oregelbunden
gångförekomst, där volframiten mestadels sitter
antingen i kvarts eller kvartsit. Här varierar det
brutna bergets halt av W03 kolossalt, men torde
i genomsnitt ligga betydligt under 0,5 %.
Den sammanlagda produktionen av volfram i
Sverige ligger något över en procent av
världsproduktionen. Då Sverige är en ganska stor
konsument av volframmalm, räcker den svenska
produktionen icke på långt när till för att täcka
behovet under fredstid. Under senaste kriget, då
ingen nämnvärd export av hårdmetall eller
ferrolegeringar förekom, var den inhemska
produktionen dock tillräcklig för att täcka de
nödvändigaste behoven.
De krav man ställer på ett gott volf
ramkoncentrat är litet olika beroende på för vilket ändamål,
malmen skall användas. För framställning av
ferrolegeringar ställes icke så stora krav på
malmen som för hårdmetallframställning. Det är
t.ex. likgiltigt, om man till de förra använder
volframit eller scheelit. Hårdmetalltillverkarna
föredra däremot scheelit. De föroreningar, som
man är mest rädd för, är Sn, S, P, Mo, Sb, As
och Bi. Särskilt molybden utgör ett "gift" vid
hårdmetallfabrikationen. Under det att man kan
sälja en slig med upp till 0,5 % Mo till ett
ferro-legeringsverk, så får sligen ej ha högre halt än
0,1 % Mo, när den skall användas till hård-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
