Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 21. 27 maj 1952 - Film vid utbildning i prestationsbedömning, av Paul F Fornallaz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 3. Hur
försökspersonernas
kroppslängd
påverkar bedömnings-resultaten; -
direkt, –-indirekt
bedömning.
Kroppslängd, cm............. 164-170 171-177 178-184
Försökspersoner ............. 4 4 ?
Iakttagare ................... 24 24 24
Direkta bedömningar......... 172 363 126
Indirekta bedömningar ....... 256 497 252
försök med samma försökspersoner, löper
parallellt. Oin vid ett förbipasserande en av kurvorna
av okänd orsak avviker från 45° linjen, avviker
också de övriga i samma riktning vid samma
förbipasserande. Vissa omständigheter förvanskar
alltså såväl de direkta som de indirekta
bedömningarna, utan att iakttagarna lägger märke till
det. Det gäller nu att komma på, vilka dessa
omständigheter är, för att man såvitt möjligt skall
kunna eliminera felkällan.
Då det gäller gång, är reslig växt otvivelaktigt
en för hastigheten gynnsam faktor. Man frågar
sig då, om inte iakttagarna frestas att
underskatta de långa försökspersonerna och överskatta
de korta, vilket ju skulle förklara de
förekommande avvikelserna. För att pröva riktigheten av
denna förmodan, indelade man
försökspersonerna i tre klasser enligt kroppslängd, fig. 3, och
jämförde grafiskt medelvärdena av de
normaltider som erhållits vid bedömningarna, med
motsvarande medelvärden av försökspersonernas
kroppslängd i varje klass. Av figuren framgår,
att vår förmodan var riktig, och att de långa
försökspersonerna uppenbarligen har
förfördelats: man ger dem instinktivt en kortare
normaltid för samma arbete. De kortväxta gynnas
däremot genom att man på förhand tilldelar dem
en längre normaltid.
Dessa och andra liknande erfarenheter gjorde
att man frågade sig om övningar, vid vilka
tid-tagareleverna själva fungerar som
försökspersoner, verkligen kan användas vid utbildningen,
emedan de kanske inte motsvarar de
förhållanden under vilka tidtagaren arbetar i praktiken.
Tack vare tillmötesgående från en textilskola
och en större industri kunde två filmer upptas.
Den första filmen inspelades med 20—24 år
gamla elever i högsta kursen vid vävskolan
Watt-wil som försökspersoner i övningen "gång". I
den andra filmen uppträdde däremot arbetare
som försökspersoner. Dessa var mellan 17 och
61 år, med samma fördelning på olika ålders-
klasser som hela företagets arbetarstam. De
representerade alltså arbetarna såsom
arbetsstudie-mannen ser dem i praktiken.
Vid de sistnämnda filmupptagningarna var
företagets samtliga ackordsättare närvarande för att
samtidigt efter verkligheten bedöma de
förbipasserande försökspersonernas prestationsgrad.
Ackordsättaren kunde på detta sätt förvissa sig
om, att deras bedömning efter film var lika god
eller lika dålig som efter verkligheten.
Utför nu en och samma grupp bedömningar
efter båda filmerna, och uträknas för varje
kategori av försökspersoner det aritmetiska
medeltalet av de erhållna normaltiderna, framträder
en nästan förbluffande skillnad. Den
genomsnittliga normaltiden för arbetarna överstiger den för
väveleverna ined ca 15—22 %, i medeltal 18 %.
Denna betydande skillnad i normaltid har
fastställts vid flera försök, utförda på olika orter
och i olika företag. Man kan sålunda dra den
slutsatsen, att den för utbildning av tidtagare
ofta använda metoden, enligt vilken någon av
eleverna fungerar som försöksperson och blir
utsatt för bedömning, är förkastlig. Visserligen är
denna metod enklast och billigast men den
skapar en fingerad atmosfär, som inte motsvarar
verkligheten, och leder därför till felaktiga
slutsatser. Man måste följaktligen se till att det, även
om det gäller ett så enkelt arbete som gång, är
verkliga arbetare som iakttas, under
förhållanden analoga med dem soin råder vid normal
tidtagning.
Man kan här konstatera det egendomliga
faktum, att det behövdes ett som konstgjort ansett
medel, nämligen filmen, för att man skulle
kunna fastslå, att de hittills som
verklighetstrogna betraktade övningarna i grund och botten
är verklighetsfrämmande. Detta konstaterande
manar oss till större försiktighet, såväl vid
anordnandet av övningar som vid användningen av
film vid utbildning av arbetsstudiemän.
Om användningen av film vid utbildningen vill
Fig. 4. Specialprojektor för arbetsstudier och utbildning i
prestationsbedömning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
