Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 3 juni 1952 - Den första svenska 380 kV kabeln, av Bror Hansson, Rolf Johansson, Gunnar Axelsson och Bengt Bjurström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 juni 1952
513
Den första svenska 380 kV kabeln
Direktör Bror Hansson, civilingenjörerna Rolf Johansson och
Gunnar Axelsson, ingenjör Bengt Bjurström, Stockholm
När 380 kV kablarna för Harsprångets
kraftstation först diskuterades, syntes det föreligga
stora möjligheter att åstadkomma en sådan
installation, trots att 380 kV innebar ett stort hopp
från den hittills högsta kabelspänningen, 220 kV.
Kablarna skulle installeras vertikalt i ett 65 m
djupt schakt. Detta innebar stort oljetryck på de
nedre kabelmuffarna, som på grund av
spänningen dessutom måste få mycket stora
dimensioner, — men sedan tio år tillbaka fanns 150
kV kablar installerade i djupa schakt vid Porjus.
Senare hade gjorts liknande vertikala 220 kV
installationer, och dessutom förelåg sedan många
år tillbaka stor drifterfarenhet av kondensatorer,
i vilka hade använts högre dielektriska
påkänningar än de som skulle behöva användas i dessa
380 kV kablar.
Principiella överväganden
Från kondensatorerna och kablarna fanns lång
drifterfarenhet av två nya vägar att öka den
dielektriska hållfastheten, nämligen ett högt
tryck hos impregneringsoljan och att bygga upp
isolationen av mycket tunt, hårt kalandrerat
papper1. Konstruktionen hade förutsetts redan
på 1930-talet, men ej behövt användas förrän i
samband med denna höga spänning. Tunt
papper är dyrt, både i inköp och att applicera på
ledaren, och ett högt oljetryck är även en dyrbar
komplikation.
Här må dock nämnas, att ett högt oljetryck är
mest välgörande för hållfastheten och
livslängden vid växelspänning, medan de tunna papperen
mest höjer impuls-, likspännings- och
korttids-växelspänningshållfastheten. Denna hållfasthet
blir desto högre, ju mer cellulosa man kan
klämma in mellan ledare och blymantel. Men mycket
cellulosa betyder även ökade förluster och
därmed minskad växelspänningshållfasthet. Denna
hjälps då upp av det höga oljetrycket.
Tunt och hårt kalandrerat papper är sålunda
inte alltid till fördel, medan däremot ett högt
oljetryck alltid är bra för den elektriska
hållfastheten, men mekaniskt innebär det många
komplikationer, framför allt för kabeländmuffarna.
Med dessa två "nya" principer, de bästa råvaror,
den yttersta omsorg, lämpliga maskiner och för
621.315.23 : 621.315.051.2.024
övrigt varje tänkbart trick i tillverkningen
borde det vara möjligt att göra en 380 kV kabel med
en 220 kV kabels dimensioner.
Kablarna skulle provas enligt de nya
SEN-nor-merna, som var under utarbetande. I dessa hade
emellertid en rätt obehaglig föreskrift insmugit
sig, som under lång tid påverkade konstruktion
och tillverkning av sådan kabel. Det hade i
normerna förutsatts, att varje levererad kabellängd
skulle provas med en likspänning av samma
storlek som den impulsspänning, som användes
för transformatorer, strömbrytare etc. Det hade
vid normarbetet ansetts önskvärt att prova även
kablar med impulsspänning, men eftersom
impulsgeneratorer för den erforderliga
energimängden blir för stora, utbyttes impulsprovet mot
likspänningsprov. Kablarna skulle utföras för
iso-lationsklass 1 775. Alla var ense om att ett
likspänningsprov med detta värde vore för högt,
men mycket höga spänningar diskuterades till
att börja med.
Vid provning av en 150 kV kabel med
likspänning hade konstaterats, att ett överslag på
änd-muffen kunde orsaka ett sekundärt genomslag
Fig. 1. Koppling av styrkondensatorer till
ekvipotentialytorna i en kabel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
