Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 24. 17 juni 1952 - Nya metoder - Gjutna snabbstålsverktyg, av J Murkes - Böcker - Genombrottstider i Bergslagen, av WS - Christopher Polhem och Stora Kopparberget, av WS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
570
Gjutna snabbstålsverktyg. År 1948 började man i
Sovjetunionen framställa snabbstålsverktyg genom gjutning.
De har väsentliga fördelar framför smidda och valsade
verktyg: plastisk bearbetning och i vissa fall
värmebehandling elimineras, allt snabbstålsavfall utnyttjas rationellt,
och praktiskt taget ingen spånavskiljande bearbetning
erfordras.
Gjutna verktyg framställs av stål innehållande ca 18 "Vo
volfram, 4 "Vo krom, 1 "Vo vanadin. Metallchargen utgörs
av diverse snabbstålsavfall i form av skrot, spån,
smides-avfall m.m. Vidare tillsätts kol och 1—2 "Vo ferrolegeringar.
Dessutom införs modifikatorer (0,1—0,3 "/o av totala
chargevikten), t.ex. FeTi, SiZr eller FeB. Blandningen
smälts i högfrekvensugn eller ljusbågsugn. Metallsmältans
kemiska sammansättning kontrolleras.
Gjutformarna görs i princip på samma sätt som vid
gjutning av stålgods. Utförandet måste dock ske med
betydligt större precision. Vanligen gjuter man snabbstål i torra
sandformar. På grund av gjutningssvårigheter måste man
emellertid begränsa sig till vissa typer och storlekar hos
verktygen, om man vill åstadkomma felfria gjuten. Sålunda
gjuter man 35—70 mm spiralborrar, 20—50 mm brotschar
och försänkare, 18—35 mm pinnfräsar, 110 mm skivfräsar,
vissa andra specialverktyg och snabbstålsskär avsedda att
lödas på verktyg av konstruktionsstål vilka gjuts i kokiller.
Gjutna verktyg måste utformas på annat sätt än de
smidda. Sålunda måste exempelvis skarpa vinklar och
skarpa övergångar undvikas och största möjliga
avrund-ningsradier användas. Vidare måste verktyget förstärkas
på bekostnad av antalet skär.
Gjutet snabbstål uppvisar en struktur bestående
huvudsakligen av tre faser: austenit, troostit (eller troostosorbit)
och ledeburitiskt eutektikum.
Stålets egenskaper påverkas i mycket hög grad av
av-kylningshastigheten, och denna kan regleras genom
användning av formmaterial med olika
värmeledningsförmåga samt genom ändring av det gjutna föremålets
tvärsnitt och dimensioner.
Högre avkylningshastighet ger jämnare och finare
struktur och större hårdhet. Största hårdheten erhålles vid
gjutning i metallformar och avkylning i luften. Då stålet
emellertid ofta har en tendens att spricka vid hastig
avkylning, används hellre torra sandformar, varefter
verktygen värmebehandlas, för att få större hårdhet.
Ett hastigt avkylt stål (ca 140°C/s) har efter trefaldig
anlöpning till 560°C en hårdhet på 66 Rockwell G, medan
smiden med samma sammansättning får 65 Rockwell C.
Vid olika avkylningshastighet och värmebehandling fås
följande hårdheter:
Sandform Metallform
Gjutgodsets tjocklek .... mm 10 20 40 80 10 20 40 80
Avkylningshastighet från
1 300°C .................. °C/s 24,0 5,0 1,5 0,45 138,0 37,0 11,0 3,1
Hårdhet i gjutet
tillstånd ............ Rockwell C 60,1 61,3 61,7 56,0 61,0 63,0 63,7 59,0
Hårdhet efter trefaldig
anlöpning vid 560°C Rockwell C 65,0 63,5 62,7 60,0 66,0 65,5 65,3 63,0
Hårdhet efter trefaldig
anlöpning vid 560°C och fem-
faldig vid 600° C Rockwell C 58,6 56,0 55,0 51,0 60,0 59,5 58,0 58,6
Gjutet snabbstål innehåller i allmänhet mera volfram i
metallfasen och mindre i karbidfasen än smitt stål med
liknande sammansättning, varför det förra ofta har högre
anlöpningsmotstånd och bättre skäregenskaper.
Värmebehandling ger i stort sett samma resultat vid gjutet som
vid smitt snabbstål. Den utgörs av några glödgningar till
olika temperaturer och uppvärmning i olika bad med
efterföljande härdning i olja eller tryckluft och trefaldig
anlöpning vid 560—580°C.
I många fall är dock värmebehandling överflödig. I
synnerhet gäller detta för stål innehållande något större
vana-dinmängd, t.ex. med sammansättningen 1,15—1,20 ®/o kol,
3,5—4,0 */o krom, 15—17 °/o volfram och 2,0—2,2 »/o vana-
TEKNISK TIDSKRIFT
din. Verktyg av dylikt stål får en hårdhet på 60—65
Rockwell C, och behöver inte värmebehandlas utan bara slipas.
Under verktygets arbete värms dess skärande ytor upp till
560—600° så att restausteniten omvandlas till martensit,
vilket medför en ökning av hårdheten (W KowaILSki i
Hutnik 1951 h. 4). J Murkes
Böcker
Genombrottstider i Bergslagen, av Gerard de GiEER.
Bonniers, Stockholm 1951. 273 s., ill. 23,50 kr.
I denna bok har en av förgrundsmännen inom vår
järnhantering samlat de anteckningar han under årens lopp
har gjort om sitt liv och sin verksamhet. Den omspänner
inte mindre än ett halvsekel och behandlar sålunda en
epok av genomgripande förändringar för den svenska
järnhanteringen, särskilt i Bergslagen, dit förf:s hela gärning
har varit förlagd. Under denna period inträffade den stora
bruksdöden, som reducerade brukens antal från hundratal
till tiotal, tekniken genomgick en revolutionerande
utveckling, finansieringen måste helt läggas om, och hela den
sociala strukturen förändrades i grund.
"Minnesanteckningarna", som förf. kallar dem, har blivit
en charmerande blandning av industrimannens och
privatmannens hågkomster, öppenhjärtigt och oförgyllt
berättade. Man får följa förf. från hans barndom på Bålby
herrgård vid Hasselfors Bruk till hans första plats som
chefassistent på Domnarvet, sedan som chef för Nyhammar,
Kloster och slutligen Lesjöfors, vars resning blev hans
egentliga livsverk. Man får ta del av de problem som mött
honom och hur han löst dem samt hur han klarat de
ekonomiska kriser som har skakat näringslivet under hans
lid som aktiv industriman. Hela skildringen får sin prägel
av förf:s kärlek till natur och folk, vilken kanske vackrast
har fått sitt uttryck i kapitlet om bergslagslivets rytm.
I ett särskilt avsnitt om politik berättar förf. om sitt
arbete och sina erfarenheter som riksdagsman. I detta
avsnitt som ingalunda hör till de mindre intressanta i boken,
berör han bl.a. de föraktfulla omdömen som ofta fälls om
riksdagen och dess arbetsmetoder. Jag kan inte låta bli att
citera: "Denna kritik har jag alltid energiskt tillbakavisat.
Den är dikterad ej blott av okunnighet utan även av
bristande politisk ansvarskänsla. Om vi accepterat det
demokratiska styrelsesättet, måste vi godkänna dess
arbetsformer. Förvisso är kritik berättigad och även önskvärd.
Rätten till fri kritik mot samhällssystemet och dess
institutioner är en av demokratins värdefullaste tillgångar. Men det
är stor skillnad på kritik och den rena negativismen, som
man så ofta möter inte minst bland näringslivets utövare."
Att berätta mer om boken vore att förta den blivande
läsaren en del av det stora nöje han kommer att ha av den,
vilket fack och vilken grupp i samhället han än tillhör.
Skall boken särskilt anbefallas någon viss grupp, är det de
ingenjörer som står i början av sin bana; de har många
värdefulla lärdomar att hämta ur den. WS
Christopher Polhem och Stora Kopparberget, av Stein
Lindroth. Skrifter utgivna av Stora Kopparbergs
Bergslags AB. Almqvist & Wicksell, Uppsala 1951. 234 s., 74 fig."
Detta arbete ger den första vetenskapliga framställningen
av Christopher Polhems insatser i bergsmekanikens
historia och i Falu Gruvas tekniska utveckling. Trots den stora
forskarmöda som ligger bakom verket, kommer förf. inte
med någon överdetaljerad, torr utläggning. Han skildrar
den geniale, originelle och ytterst självständige
konstmästarens banbrytande verksamhet på ett så fängslande sätt,
att var och en, som är åtminstone i någon mån
teknik-historiskt intresserad, helt enkelt slukar boken, om han
får den i sin hand.
Polhem kom att i sextio år, från 1691, ha att göra med
vattenkonsterna och uppfordringsverken vid Falu Gruva,
då för tiden Europas största kopparverk. Under senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
