Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 5 augusti 1952 - Kvicksilverströmriktarens senaste utveckling, av Uno Lamm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 augusti 1952
615
sidan amerikanarna och enstaka europeiska
efterföljare med sina enanodiga, vattenkylda
ventiler, å andra sidan flertalet europeiska
tillverkare med i flesta fall luftkylda, tre eller
sex-anodiga ventiler; Asea är dock tills vidare ensam
om det treanodiga utförandet. En orsak härtill
är ined säkerhet den obenägenhet, som en
lik-riktarkonstruktör har och måste ha, att göra en
radikal omläggning av sin konstruktionsprincip
på grund av den långa tid det tar innan en ny
konstruktion är fullt genomarbetad. Härigenom
konserveras olikheterna under längre tid än som
eljest skulle vara fallet.
Det bör dock nämnas, att de enanodiga
ventilerna har sin givna plats när tvåvägskoppling
(tidigare kallad "bryggkoppling") används.
Denna är den givna kopplingen vid de högsta
spänningarna men den kan också komma i fråga vid
låg och medelhög spänning, om det är möjligt
och angeläget att avvara
strömriktartransforma-torn.
En pådrivande faktor vid uppdelningen på flera
smärre ventiler har utan tvivel varit önskemålet
att övergå från vatten- till luftkylning. Vid
luftkylning krävs på grund av det lägre
värmeövergångstalet större kärlytor, och en uppdelning av
ett stort kärl på flera mindre är ju ett enkelt sätt
att förstora ytan i förhållande till volymen. I
mycket är detta ett mera tilltalande sätt än att
komplicera kärlet med veckade ytor, kyltuber
osv., vilka försvårar den renhet vid montaget,
som är A och O för uppnående av hög
baktänd-ningssäkerhet.
Förenkling av vakuumhållningen
Det finns nu flera års erfarenhet av pumplösa,
helt slutna jonventiler i stålkärl, såväl enanodiga
som sexanodiga. En objektiv bedömning av
resultatet kan väl endast nås på statistisk väg, då det är
välbekant, att den mycket höga grad av
vakuumtäthet, som fordras, för såväl kärlet självt som de
elektriska genomföringarna, är något som
utfaller individuellt för varje framställd ventil. Någon
sådan statistik har mig veterligt tyvärr icke
publicerats, men ingen som helst anledning att
bedöma resultatet såsom dåligt torde finnas.
Den andra vägen till förenkling av
vakuumhållningen, som följts vid Asea, är baserad på en
speciell konstruktion av en kvicksilverångpump.
Denna pump är naturligt luftkyld, kan arbeta
mot ett förvakuumtryck av 20 torr och har en
effektförbrukning av 200 \V. Den är vidare
försedd med ett inbyggt vätskelås, som hindrar luft
att komma fram bakvägen genom pumpen, när
denna är avställd.
Pumpen är ansluten till jonventilkärlet och
befordrar de utsugna gaserna till en förhållandevis
stor förvakuumbehållare, som är placerad inuti
ventilkärlet på sådant sätt, att den inte
inkräktar på kondensationsytan. Jonventilens genom-
föringar m.m. är för övrigt av samma klass som
vid pumplösa ventiler, men det finns en lösbar
fog, försedd med kvicksilvertätning. Härigenom
kan kärlet öppnas, och alla dess inre delar blir
åtkomliga för översyn.
Läckningen är normalt så liten, att urpumpning
av förvakuumbehållaren behöver ske endast med
flera års mellanrum, en procedur som
verkställes med en tillfälligt ansluten motordriven
vakuumpump och som tar några minuter. Den
eventuella merkostnaden för pump och
förvakuumbehållare balanseras mot fördelen av
verkligt obegränsad livslängd samt åtkomlighet
för inspektion och revision på platsen, om så
skulle behövas.
De vakuumtäta genomföringar, som utvecklats
för moderna högtäta jonventiler, är baserade på
en ganska högt driven materialteknik. I USA
använder man huvudsakligen glasisolatorer i form
av rör, vilka i båda ändar är fogade till
plåtkragar av ett speciallegerat stål. Den ena kragen är
svetsad till kärlet, den andra till anodbulten. En
annan vanlig genomföringstyp består av en
pors-linsisolator, som har ett i glasyren inbränt
metallskikt, vilket lödes till metalldelarna med ett
lättsmält lod. En nackdel med dessa
genomföringar är emellertid, att alla lättsmälta lod
amalgameras av kvicksilver, och lödfogen måste
därför avskärmas mot vakuumrummet med
asbest e.d.
Vid en tredje fogtyp undviker man denna
olägenhet genom att soin "lödmedel" använda ett
relativt lättsmält glas. Fabrikationstekniskt är
dock detta den svåraste fogtypen, därför att den
kräver mycket noggrann avstämning av
utvidgningskurvorna inom ett stort temperaturområde
och för alla tre materialen porslin, metall, glas.
Dessa genomföringar har dock, när de väl är
färdiga, en utomordentlig motståndskraft både
mekaniskt, termiskt och kemiskt och är
fullständigt täta.
Konstruktion
De moderna jonventilerna av olika fabrikat
skiljer sig avsevärt inte bara i fråga om antalet
anoder per kärl. De sexanodiga ventilerna är av
tre huvudtyper:
ventiler med yttre anodarmar infästa på sidan
av ett cylindriskt eller koniskt katod- och
kon-densationskärl. Armarna är vanligen böjda, och
anoderna är införda i deras ändar;
konstruktionen påminner mycket om de konventionella
glaskolvarna;
ett linsformat kärl sammansatt av två kupade
eller koniska gavlar, den undre upptagande
katoden, den övre uppbärande en cylindrisk
förlängning, kondensationsdomen. Runt omkring
denna är muffar påsvetsade på den övre gaveln,
i vilka anoderna är infästa. I vissa fall är den
övre gaveln nästan plan, och det finns en utpräg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
