Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 28. 12 augusti 1952 - Svenskt brännvin och svenska likörer, av Sigge Hähnel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
638
TEKNISK TIDSKRIFT
faktiskt vars och ens ensak, och det är omöjligt
för mig att ge några allmängiltiga
rekommendationer. Jag kan bara framföra helt privata
synpunkter på rätta sättet att använda vissa varor.
Dessa försök att ge svar på ytterst viktiga frågor
får givetvis inte betraktas som tillverkarens
bruksanvisningar.
Jag måste genast bekänna att brännvin aldrig
varit min likör. Därför kan jag inte lämna några
vägande bidrag till frågan om dess rätta
användning. (Det enda brännvin som jag verkligen
uppskattat finns tyvärr inte mer, men det
kommer kanske igen. Jag tänker då med ett visst
vemod på östgöta Sädes som hade det lagrade
sädesbrännvinets mäktiga, väl avrundade och högst
intressanta malt- och finkelarom.) De
smaksensationer som alstras av likörer har jag
däremot ägnat ett ingående studium, och verkligen
fått en bestämd uppfattning om hur man bör
använda vissa likörer.
Man skall inte tvista om tycke och smak, och
därför skall man kanske inte sätta i fråga om
ens medmänniskor verkligen väljer rätt likör
till kaffet. Vad som emellertid kan frågas är om
de väljer den av någon bestämd orsak, t.ex. med
tanke på vad de ätit till middag eller med tanke
på deras allmänna sinnesstämning,
överväganden av denna art är enligt min mening av största
betydelse för den grad av njutning som likörer
kan bereda oss. Härtill kommer naturligtvis vars
och ens personliga smakinriktning.
Jag vet t.ex. att många finner anisette
motbjudande, och jag kan inte annat än beklaga dem
som lider av denna idiosynkrasi. De går miste
om mycket som livet har att bjuda. Anisette är
nämligen enligt min åsikt likörernas likör. Den
är enkel och klar i aromen och dock en symfoni
av smaksensationer vilka länge ligger kvar på
tungan. Den har ett oerhört stort
användningsområde. Jag vill påstå att den kan njutas vilken
tid på dygnet som helst — ibland kanske helst
utspädd med iskallt vatten — men den gör sig
nog bäst efter en god middag.
Utan den skärpa i aromen som följer med hög
alkoholhalt, t.ex. hos örtlikörer och konjak, har
den tillräcklig livlighet i aromen för att
stimulera redan ganska utmattade smaknerver. Vidare
ger den genom sin sötma en så god törst, att man
så småningom kan fördra en grogg.
Kan man dricka curacao till kaffet ëfter en
middag? Ja kanske — under vissa omständigheter.
Jag skulle för min del vilja förutsätta en mycket
lätt middag eller ovanligt gott humör som inte
lätt övergår i förstämning. Curacaon har
nämligen en ganska diskret arom som inte gör sig
efter en stark middag. Den verkar inte
uppryckande som anisette utan inbjuder snarare till
kontemplation.
Efter ingående experiment med denna högst
intressanta likör har jag funnit att den gör sig
bäst njuten på sängen till kaffet på
söndagsmorgonen. Alla dess älskvärda egenskaper
kommer då till sin rätt, och därför ingick den under
ungkarlstiden i min söndagsrutin fastän den
utan tvivel fördröjde uppstigandet.
Tänk Er nu en söndagsförmiddag på landet en
strålande högsommardag. Milda fläktar leker i
Ert hår, solen lyser från en klarblå himmel med
ett och annat vitt moln, humlorna surrar från
blomma till blomma, och fjärilar fladdrar och
glänser i solskenet. Ni sitter bekvämt i skuggan
av en stor lönn och har just druckit kaffe med
dopp vilket som bekant betecknar höjdpunkten
en sådan dag. Vad skall Ni då tära till ännu en
kopp kaffe?
Själv skulle jag välja Klosterlikör. Dess
örtsmak går väl ihop med sommarens yppighet, och
dess skärpa gör att man inte överlämnar sig åt
total försoffning utan förmår upprätthålla en
åtminstone i någon mån spirituell konversation.
Jag har varit med om att under de givna
betingelserna tömma en halvliter på fyra man. Det gick
utan någon som helst svårighet under ett par
timmars högst givande samtal.
Efter ett sammanträde med tidig middag
händer det att man blir hungrig på hemvägen och
känner att man behöver litet pytt-i-panna eller
en pannkaka och därefter en kopp kaffe. Man
bör då givetvis inte underlåta att beledsaga
denna med ett glas likör — men vilken? Jag kan
naturligtvis dricka Anisette, men åt dem som
inte har denna avundsvärda förmåga kan jag
rekommendera Liqueur du Chåteau, som jag
funnit utmärkt just i sådana fall. Man kan
naturligtvis dricka den också efter middagen i stället
för Anisette, men själv tycker jag att den är en
utpräglad nattlikör.
Bärlikörerna är mycket svåra att passa in i den
svenska dryckesritualen. Jag skulle tro att de
bäst lämpar sig som drinkar mitt på dagen, men
sådana brukar vi inte ha tid med. Åtminstone
en av dem tror jag mig dock kunna placera.
En utomordentligt välfunnen svensk
kombination är ärter och fläsk med varm punsch. I
allmänhet brukar man emellertid inte fullfölja den
goda avsikten genom att servera en lämplig
dryck till plättarna. Detta har jag alltid funnit en
smula snopet. En gång har jag blivit bjuden på
portvin till plättarna vilket inte var så tokigt. Jag
är emellertid tämligen övertygad om att ett glas
Gherry Brandy eller möjligen Crème de Cassis är
den mest logiska och därför också angenämaste
fortsättningen på den varma punschen.
Jag har nu för enkelhets skull bara nämnt
namnen på svenska likörer, men det är klart att man
åtminstone i många fall lika gärna kan dricka
utländska av motsvarande typer. Jag vet
emellertid inte varför man skulle göra det, såvida man
inte är särskilt fäst vid något visst märke med
särskilt karakteristisk arom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
