Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 28. 12 augusti 1952 - Andras erfarenheter - Släckning av oljebränder, av L H Larson - Härskningsfördröjande föreningar i födoämnen, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 augusti 1952
645
av plåt med 9,2 m diameter och 9,2 m höjd, fylld med
380 m3 fotogen med 52°C flampunkt. I botten fanns ett
23 cm högt vattenlager, varpå följde ett 5,5 m lager av
fotogen. Fem försök gjordes, varvid tankinnehållet
omrördes med luft. Luften insläpptes genom redan förut
befintliga ledningar för tömning, vattenavtappning eller
ut-ångning. Fotogenen antändes och fick brinna i ungefär
2 min, varefter luften släpptes på. Elden slocknade mycket
snabbt i samtliga fall.
Det bästa resultatet uppnåddes med en befintlig 80 mm
avtappningsledning, mynnande i tankens centrum med en
nedåtvänd rörböj. Luft med ett tryck av 0,42 at ö inleddes
med en hastighet av ca 2,0 m3/min varvid elden slocknade
efter 35 s. Härvid beräknades 30 s åtgå för att luften skulle
tränga undan fotogenen i röret, varför i själva verket elden
brann i 2,5 min och därefter släcktes på 5 s med en
beräknad luftförbrukning av endast 0,17 m3. Mera
komplicerade anordningar för fördelning av luften ansågs
onödiga, då branden redan var släckt innan vätskan utdrivits.
Försök utfördes i samma behållare med 380 m3
oraffinerad petroleum ("crude") med specifik vikt 0,805, viskositet
2,7 cSt och flampunkt under — 18’°C. Luften tillfördes
antingen vid behållarens sida eller fördelades med ett
rörsystem.
I båda fallen kunde man minska brandens intensitet till
kontrollerbara proportioner. Med kortare intervall under
vilka oljan fick brinna fritt, hölls branden sålunda under
kontroll i över 2 h. Värmeutvecklingen var så liten, att
personal kunde gå upp på plattformen vid behållarens
rand och observera elden. En brandman utrustad med ett
40 mm skummunstycke släckte slutligen branden på 5 min.
Temperaturen på oljan höjdes under försöket från 10,0 till
28,3°C (J L Rishnger i Petroleum Refiner jan. 1952).
L H Larson
Härskningsfördröjande föreningar i födoämnen. Fetts
och feta oljors härsknande är oftast en oxidationsprocess
som ibland påskyndas av ämnen tillhörande levande
organismers enzymatiska system. Denna tendens till oxidation
motverkas emellertid av naturliga oxidationsinhibitorer
som finns i vävnader anslutna till de fettförande cellerna.
Många naturliga oxidationsinhibitorer måste finnas, men
jämförelsevis få har isolerats och identifierats.
Bland dessa är vitamin E (tokoferoler) bäst känt. Det
förekommer allmänt i vegetabiliska oljeförande vävnader
och även i animaliska. Tokoferolerna kan betraktas som
monoestrar av hydrokinon med en lång lipofil sidokedja,
som gör dem mycket mer fettlösliga än enkla fenoler.
In-hibitorerna följer delvis med oljan vid dennas utpressning
eller extraktion men kan bli avlägsnade vid efterföljande
renings- eller förädlingsprocess. I råa vegetabiliska oljor
finns därför ofta vitamin E i en mängd som närmar sig
optimal koncentration, och liten eller ingen verkan uppnås
då genom tillsats av inhibitorer.
Djur tycks inte kunna tillverka tokoferoler, men sådana
som finns i deras föda tillvaratas och upplagras i fett och
mjölk. Den grad i vilken animaliska fett kan konserveras
genom utfodring med vitamin E är dock starkt begränsad,
och införande av oxidationsinhibitorer på detta sätt är
därför föga effektivt och mycket dyrbart.
Trots närvaro av naturliga oxidationsinhibitorer i
födoämnen händer det ofta att de i rått eller förädlat tillstånd
inte har tillräcklig hållbarhet för distribution och
försäljning. I sådana fall kan man frysa eller vakuumförpacka
dem, men båda dessa metoder är dyrbara, och det är
därför ofta tilltalande att förstärka de naturliga inhibitorernas
verkan genom tillsats av andra ämnen. Sådana tillsatser
har gjorts eller kan ifrågakomma för stabilisering av
många ämnen, t.ex. fett, eteriska oljor, askorbinsyra,
vitamin A och färgämnen.
När det gäller att åstadkomma en nyttig förbättring av
ett födoämnes hållbarhet är det viktigaste inte alltid att
sätta till en viss kemisk förening. I ett fåtal fall har värme-
behandling visat sig förbättra hållbarheten, troligen genom
bildning av en oxidationsinhibitor ur protein, kolhydrat
eller lecitin. Ibland kan tillsats av ett inhibitorrikt
födoämne till ett inhibitorfattigt hjälpa, t.ex. när animaliskt
fett blandas med mjöl av spannmål eller oljefrö eller med
smakämnen, såsom senap och svartpeppar. Även socker
har betydande oxidationsfördröjande verkan, men de
mängder som behövs är så stora, att det bara kan
användas för starkt sötade varor eller som konserveringsmedel
mot mikroorganismer.
Man har tagit ut många patent på användning av
naturliga oxidationsinhibitorer erhållna ur växtdelar genom
destillation eller extraktion, ibland efter behandling med ett
reagens, t.ex. ammoniak. Användbarheten av den uråldriga
metoden att röka kött eller fisk beror säkerligen på att
fenoler med oxidationsfördröjande verkan avsätts på
varorna. När alla dessa metoder prövats återstår emellertid
många fall för vilka frågan uppstår om tillsats av en
kemisk förening är i konsumentens intresse. Tidigare har
svaret vanligen varit nekande, men under de senaste åren
har uppfattningen ändrats, och ett antal kemiska
inhibitorer har blivit tillåtna i flera länder, framför allt i USA.
Vid bedömning av risken för att tillsatta
oxidationsinhibitorer har skadliga verkningar på konsumenternas hälsa
måste man först skilja mellan ämnen som normalt ingår i
naturliga födoämnen i minst den mängd i vilken de
tillsätts, t.ex. vitamin E, naturliga lecitiner, organiska syror
(citronsyra) och askorbinsyra, och sådana som icke
förekommer i naturliga födoämnen. På gränsen mellan dessa
grupper kan man placera ämnen som är nära släkt med
naturliga födoämnen, t.ex. gallussyraestrar,
askorbylpalmi-tat och rf-isoaskorbinsyra.
Det synes icke vara någon som helst risk att använda
ämnen tillhörande den första gruppen. Nära kemisk
släktskap med en förening, som man vet är ofarlig, kan ofta
anses vara ett kriterium på ett ämnes ofarlighet, men för
fysiologiskt mycket aktiva ämnen kan släktskapen snarare
vara en varning. För sådana ämnen och för dem som
normalt inte förekommer i födoämnen måste mycket
omfattande undersökning av riskerna för akut eller kronisk
förgiftning göras, och man måste ha stor säkerhetsmarginal
för att kunna tillåta deras användande i födoämnen.
Undersökningar av detta slag har gjorts i USA. Några
ämnen som föreslagits till oxidationsinhibitorer har visat
sig vara alltför giftiga, t.ex. hydrokinon och katechol och
troligen även tiokarbamid. Ytterligare kännedom om
giftigheten hos de kinoida oxidationsprodukter, som bildas vid
oxidation av fenoler, torde också behövas. Det bör
emellertid framhållas att en oxidationsinhibitor som förekommer
i växter eller djur inte nödvändigt är mindre giftig än ett
syntetiskt ämne av samma typ. En polyfenol som finns i
bomullsfröolja är t.ex. mycket giftig för vissa djur och
adrenalin är givetvis giftigt för människor i mer än
mycket liten mängd. Båda är utpräglade oxidationsinhibitorer,
den senare t.o.m. i högre grad än hydrokinon, katechol
och pyrogallol.
Av en god oxidationsinhibitor fordrar man — utom att
den skall ha tillräcklig stabiliserande verkan och vara
oskadlig både före och efter oxidation — att den kan
dis-pergeras tillfredsställande i födoämnet och att den inte ger
detta främmande färg, lukt eller smak ens efter
upphettning eller lång lagring. För fett är det dessutom önskvärt
att inhibitorn kan överföras i gräddade, stekta eller på
annat sätt tillredda maträtter i vilka fettet ingår.
Enkla polyfenoler är vattenlösliga, och
oxidationsinhibitorer av fenoltyp är något fettlösliga. Polyfenoler har
vidare dålig stabilitet och tenderar att missfärgas i svagt
alkalisk lösning och vid närvaro av järnsalter. De flesta
vattenlösliga inhibitorerna förstörs också vid matlagning.
Ökning av fettlösligheten kan uppnås genom alkylering
eller estrifiering med en alkohol med hög molvikt. Även
askorbinsyra kan göras fettlöslig genom estrifiering av
dess primära alkoholgrupp med palmitinsyra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
