Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 2 september 1952 - Principer och metoder för fjärrmätning, av Tord Wikland, Rune Ferngren och Dag Hartman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
696
TEKNISK TIDSKRIFT
De olika moduleringstype’r som sålunda
vanligen används återges i följande tabell
(förkortningarna är de inom teletekniken gängse):
Modulationstyp Signal-bruskvot
relativt enkel AM
Frekvensuppdelning
AM—AM ..........
FM—AM ..........
AM—FM ..........
FM—FM ..........
Tidsuppdelning
PAM—AM .........
PBM—AM .........
PLM—AM ........
PKM—AM .........
PAM—FM .........
PBM—FM .........
mP ~ primärbärvågens moduleringsgrad
ms = sekundärbärvågens moduleringsgrad
d fp = primärbärvågens frekvensavvikelse
A fs = sekundärbärvågens frekvensavvikelse
fs = sekundär bärfrekvens
fi = mätvärdets frekvens (lågfrekvens)
d fc — pulsmottagarens videobandbredd
fo = pulsfrekvens för en kanal
T = 1 Ifö = omkopplingsperiod
t = pulsbredd
n = antal kanaler
Signalöverföringens inverkan
på mätnoggrannheten
Vid all mätning är noggrannhet av största
betydelse, och fjärrmätning utgör inget undantag. De
mätfel som uppstår vid fjärrmätning kan
härröra från vilka som helst av de tre länkarna i
kedjan: givare, överföring och
utgångsinstrument och det är av betydelse att man vid val av
överföringssystem har klart för sig på vad sätt
överföringslänken kan bidra till mätfelen.
De av signalöverföringen betingade mätfelen
sammanhänger i allmänhet med någon av
följande störande företeelser: amplitud- eller
frekvensdistorsion i överföringsvägarna för de separata
kanalerna, eller i någon av de gemensamma
överföringsvägarna; ovidkommande ’signaler;
instabilitet hos kretselement eller strömkällor.
Distorsionen i de separata kanalerna leder till
direkta mätfel, statiska eller dynamiska. De kan
till en del undgås genom korrigering eller
kalibrering om amplitud- och frekvensekurvor är kända
eller genom införande av kalibreringssignaler.
Korrektionsproceduren blir dock vid system med
många kanaler besvärlig och tidsödande och man
strävar därför att göra de enskilda kanalerna så
linjära som möjligt och med för varje
mätför-lopp avpassad bandbredd. I praktiken spelar här
valet av sekundär- eller tertiärbärvåg stor roll
liksom också sättet för dess modulation med de
enskilda utgångsstorheterna från givarna.
Distorsion i gemensamma transmissionsvägar
leder till överhörning mellan kanalerna och kan
bli besvärande i system med många kanaler.
I system ined frekvensuppdelning orsakas
överhörningen av amplituddistorsionen, medan för
liten bandbredd, alltså frekvensdistorsion, ej
resulterar i överhörning utan i frekvensfel i de
enskilda kanalerna. Dessa senare blir dock i
praktiken ej nämnvärt stora, varför man kan
säga att det främst är amplituddistorsionen som
är farlig vid frekvensuppdelning. Vid
tidsuppdelning är det tvärtom. Frekvensdistorsionen ger
upphov till överhörning, medan
amplituddistorsionen är relativt ofarlig.
Det kan visas, att man i system med
frekvensuppdelning och om kanalantalet uppgår till
minst tio får tusentals kombinationstoner, även
om man bara tar med komponenter härrörande
från grundtoner och upp till tredje övertoner av
de enskilda sekundärbärvågorna. Man kan
därför säga att kombinationstonerna blir så många
att förhållandena mer påminner om störande
brus (ovidkommande signaler). En följd härav
blir att det inte lönar sig mycket att genom val
av speciella sekundärfrekvenser söka undgå att
kombinationstonerna faller inoin de enskilda
kanalernas passband. Detta kan löna sig endast vid
mycket litet antal sekundärbärvågor, säg mindre
än sex. Härvid bör man observera att
korsmodu-lationsprodukternas amplituder blir större än de
rena övertonerna av motsvarande ordningstal.
Vid tre sekundärbärvågor blir sålunda signaler
med frekvenserna (f1 db f2 ± f3) sex gånger större
än tredje övertonerna 3 fx, 3 f2 och 3 fs om
grundvågorna är lika stora.
Som ovan nämnts är vid tidsuppdelning
överhörningen endast beroende på otillräcklig
bandbredd i den gemensamma överhörningslänken.
Då det i allmänhet är lättare att i praktiken
tillfredsställa kravet på tillräcklig bandbredd än
kravet på linearitet är systemen med
tidsuppdelning ur överhörningssynpunkt betydligt
fördelaktigare än frekvensuppdelningssystemen.
De ovidkommande signalerna, eller
störsignalerna, spelar vid all radioöverföring stor roll. De
är med hänsyn till sitt ursprung och sin karaktär
i huvudsak av två slag: kontinuerligt brus och
impulsstörningar. Karakteristiskt för det
kontinuerliga bruset är att det i allmänhet har ett
jämnt fördelat frekvensspektrum och att det
beror på inre företeelser i apparaturen, såsom
elektronrörelser i kretsar och elektronrör eller den
nyssnämnda korsmodulationen mellan många
1,5
x-mp\
■ ms )
0,5 • mp2
(A fs max
fi max ’ DIs
0,5.
(4É)-5 /Afsmax-AfpV
\flmux • fs-mj
1
n
1 t A fy
n ’ T’ fo
1 T A/r
n2 t f0
(försumbart brus)
llY A fp*
\T) ’ fo-Af*
fp\i
fo1
10
fi 1 Aff Ah
o • —r •
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
