Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 32. 9 september 1952 - TNC: 16. Parenteser, av JW - Debatt: Konstruera och konkurrera, av Ingvar Åkerfors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
732
TÉ3KNISK TIDSKRIFT
"propagandan däremot (i den mening jag här tar ordet),
som ...". I sådana fall är tankstreck ofta att föredra.
När en författare gör ett eget tillägg i ett citat kan han
lämpligen använda hakparentes, t.ex.: "Från detta
ögonblick", sade talaren, "måste vi [dvs. oppositionen] räkna
med...". Hakparentes användes ofta även kring
uttalsuppgift: "platina [-ti’-]".
En fördel hos själva parentestecknen, i jämförelse med
komma och tankstreck, är att de tydligt visar vad som är
inneslutet, t.ex. "vissa maskiner (svarvar), verktyg (borrar)
m.m. som tillverkats...", eller "hjul (med ekrar), lager
och konsoler", där det vore alltför otydligt att begagna
komma eller tankstreck. Snedstreck använt som
parentestecken innesluter också otydligt och bör undvikas.
En nackdel hos parentestecknen är emellertid att de ur
skönhetssynpunkt är betydligt mera störande än tankstreck
eller komma. (Ännu mera störande är snedstreck.)
Parenteser förekommer ytterst sparsamt i skönlitteratur, och
även t.ex. de dagliga tidningarna är återhållsamma med
detta skiljetecken. I facklitteratur blir det å andra sidan
lätt för mycket parenteser; bl.a. tekniska författare bör
vinnlägga sig om att begränsa deras bruk till sådana fall
där ett sammanträngt skrivsätt är nödvändigt eller där de
eljest erbjuder uppenbara fördelar. JW
Debatt
Konstruera och konkurrera
Tid efter annan — och intervallens längd synes vara i
avtagande — förekommer det i vår tekniska press och
annorstädes larmartiklar om en tilltagande utländsk
konkurrens. Tendensen i dessa artiklar är genomgående
pessimistisk från ett stillsamt konstaterande till ett upprört
kata-strofsiande.
Bakom sådana molltoner ligger naturligtvis en hel del
obestridliga fakta. Vi har nått en konjunkturtopp och är
nu märkbart på väg utför. Men den som klagar i högan
sky, att "tyskarna slår ut oss", bör besinna, att vi varit
lyckliga att få njuta av sju feta år utan egentlig konkurrens
på en varuhungrig världsmarknad. Att en sådan situation
inte kan anta formen av ett fortvarighetstillstånd bör stå
klart för var och en. Medan det fortgått, har vi emellertid
kunnat arbeta in oss på nya marknader, göra goda vinster
och investera i fabriker och maskiner.
Om vi har utnyttjat respittiden på rätt sätt, S3 har vi inte
någon anledning att förfäras. Det är visserligen sant, att
vi är handikappade: vi har ett högt löneläge och som en
följd därav höga råvarupriser. Vi måste nog se sanningen
i vitögat och erkänna, att vi inte kan hålla den utländska
konkurrensen stången på många områden. Men i ett
flertal fall är inte priset rätlinjigt beroende av löne- och
materialkostnader. En fyndig konstruktion kan mer än väl väga
upp ett högt kilopris. Och många produkter — särskilt
kapitalvaror — kan vara konkurrenskraftiga, även om de
ligger, låt oss säga, 30 ’% högre i pris — ifall kvaliteten
och funktionen är överlägsna.
Det gäller därför för oss nu mer än någonsin att vara
dynamiska på den konstruktiva fronten.
Tvivelsutan finns det på detta område en hel del svenskt
att glädjas åt. Men på många håll finner man tyvärr en
viss stagnation: det ser likadant ut nu som för tjugo eller
trettio år sedan. Vi kör alltför mycket i gamla hjulspår,
och vi står där och ser flata ut, när andra kommer med
nya idéer.
Konstruktörerna har en viktig och maktpåliggande
uppgift att fylla. På deras axlar vilar en hel del av ansvaret
för vårt fortsatta välstånd och framåtskridande. Om våra
produkter skall kunna säljas, så måste de fylla en
funktion, ha ett tilltalande yttre och saluföras till ett rimligt
pris. De två första men också i hög grad det sista kravet
är beroende av konstruktörens skicklighet. Han måste
kunna sammansvetsa dessa tre •— ack så ofta! —
mot-stridande önskemål till en enhet.
En konstruktör skall strängt taget — förutom sitt eget
gebit — kunna alla andras, så att han kan ta hänsyn till
alla synpunkter vid utformningen av en produkt. Denna
universalbegåvning är knappast en praktiskt realiserbar
möjlighet. Ingen enskild människa är tillräckligt allvetande
för att kunna låsa in sig i en glasbur och konstruera på
egen hand. Den tendens som ibland är märkbar att
isolera konstruktionsarbetet som en fristående vetenskap från
försäljning och tillverkning är skadlig och kan leda till
menliga följder.
Våra konstruktörer rekryteras till allra största delen från
nyutexaminerade ingenjörer, och då vanligtvis från den
kategori, som har mindre eller bristfällig verkstadspraktik
och därför, eller på grund av bristande lust, inte vill ägna
sig åt arbetsuppgifter i verkstaden. Att dessutom de som
har en verklig håg och förmåga för konstruktionsarbete
kommer dit är givetvis självklart — men de fyller
långtifrån hela behovet.
En ingenjör som kommer direkt från skolan med ringa
praktisk erfarenhet är som regel en dålig konstruktör. Han
har mycket att lära och en lång väg att vandra, innan
han behärskar sitt fack. Ingen konstruktör är till för sin
egen skull, utan hans funktion är ytterst att vara ett
hjälpmedel åt den producerande verkstaden.
Verkstadssynpunkter måste vara rättesnöret för allt konstruktivt arbete,
sedan de primära kraven på funktion och — i vissa fall —
utseende har tillfredsställts. Att placera kunnigt
verkstadsfolk på ritkontoret är därför en praxis som lönar sig, men
som inte alltid beaktas.
Vårt något stela och prestigesjuka kynne ligger oss ibland
i fatet. En konstruktör måste kunna lyssna till synpunkter
och visa samarbetsvilja. Han kommer troligen under sin
karriär att göra många och svåra misstag, ty ingen
människa kan i sig inrymma alla de komplexa hänsyn, som
blir bestämmande för en konstruktions slutgiltiga utseende.
En konstruktör bör kunna tåla besk kritik och lära
där-utav — undgå den kan han knappast.
Framförallt bör inte kritiken göra honom räddhågad för
att ta ansvar. Han måste vara djärv. Det är förkastligt att
rita av en gammal konstruktion, enbart för att ha något
att gömma sig bakom ("det har ju gått förut").
Konstruktören måste gnugga sin skapelse; han måste vara besjälad
av tron på att det finns något bättre. Han skall vara
hänsynslös mot sig själv och inte låta trögheten avhålla sig
från att rita om en nyss fullbordad sammanställning, om
ban känner inom sig att något bättre håller på att mogna.
Det talas ofta och mycket om att vi inte har samma
resurser som de stora industriländerna. Sådant tal är
naturligtvis mången gång sant; man kan inte gärna flytta
på berg — åtminstone inte de större. Men man kan för
det mesta gå en väg ikring — om man nu inte vill spränga
en tunnel rakt igenom. En klar tanke av en individ kan
kanske nå snabbare till målet än det byråkratiska
malandet av en kollektiv forskningskoloss. Ett dyrbart
pressverktyg kan kanske ersättas av en sinnrik idé, och stora serier
kan kanske kringgås genom finurlig standardisering.
Vi behöver konstruktörer med djärvhet och oförvägenhet
för att hålla oss på toppen. Men för att kunna delta i
priskonkurrensen behöver vi också — och kanske i första
hand — konstruktörer med praktisk blick, som kan ge
logiska lösningar åt det myller av ytterst triviala problem
som tillsammantagna utgör mästerverket.
Sverige har just nu en god position på världsmarknaden.
Den har kanske erhållits alltför lättköpt, och det är
därför en inte så liten fara att vi sitter självbelåtet framför
våra ritbräden och säger, att "det är väl bra som det
är..." En annan lika stor fara är att vi ser med defaitism
på den anstormande utländska konkurrensen och talar
urskuldande om "deras stora serier". Våra serier kan också
bli stora, om vi har goda produkter att sälja.
Låt oss därför konstruera och konkurrera!
Ingvar Åkerfors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
