Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 35. 30 september 1952 - Väderskeppen — ett fruktbart internationellt samarbete, av Tore Bergquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
786
TÉ3KNISK TIDSKRIFT
Fig. 2. Karta
över de tio
väderskeppens
läge på
Nordatlanten; punkterna inom
angränsande landområden betecknar radio-sondstationer
på land.
de större haven blir nätet däremot uv naturliga
skäl mycket glesare. Många handelsfartyg har
visserligen meteorologiska instrument ombord,
och regelbundna observationer utförs. Dessa är
naturligtvis högst värdefulla för meteorologen,
men avstånden mellan de olika rapporterande
fartygen är i allmänhet ganska stort. Skeppens
positioner blir också slumpmässiga till sin natur.
Tillståndet i de högre luftlagren är också
föremål för observationer vid ett antal landstationer
(för närvarande ca 300 på norra halvklotet). Man
använder härvid radiosonder, och
vindförhållandena mätes på olika sätt. Även förekommer ett
mindre antal meteorografflygningar. Några
sådana aerologiska mätningar utförs ej av
handelsfartyg. Före senaste världskriget hade man
sålunda endast ett fåtal observationer av sådan
natur från de större världshaven.
Historik
Då transoceana flygförbindelser blev en
möjlighet, stod det klart att mera detaljerade
informationer blev nödvändiga för att ge meteorologer
och flygare noggranna upplysningar om
väderförhållandena till sjöss, både vid havsytan och i
fria atmosfären.
Åren 1936—37 placerade British Meteorological
Office en meteorolog på en lastångare på
nord-atlantrutten under flera resor. Man erhöll
sålunda en reguljär serie av synoptiska observationer.
Visuella iakttagelser av molnhöjd och
vindförhållanden i fria atmosfären erhölls med hjälp
av pilotballonger. Senare, 1938—39, utrustade
franska regeringen ett handelsfartyg "Carimare",
till ett meteorologiskt fartyg, stationerat på
Nordatlanten. Observationer av förhållandena i övre
atmosfären utfördes med hjälp av radiosonder
på ett framgångsrikt sätt. Dessa mätningar såväl
som iakttagelser av förhållandena vid havsytan
utsändes per radio.
Ungefär samtidigt hade tyskarna två
specialutrustade fartyg, som utförde liknande arbeten.
Ett av fartygen arbetade i Nordatlanten, det
andra i Sydatlanten. British Meteorological Office
undersökte sommaren 1939 möjligheten av att
utrusta ett fartyg speciellt för meteorologiskt
arbete, då krigsutbrottet gjorde slut på alla
ovanstående verksamheter.
I början av kriget erhölls observationer från
oceanerna endast från krigsfartyg och flygplan.
Allteftersom kriget framskred, ökade lufttrafiken
ofantligt över Nordatlanten, och under den
senare delen av kriget hade de allierade ett antal
mindre krigsfartyg med speciellt meteorologiska
uppgifter stationerade på vissa positioner. Efter
krigsslutet indrogs efterhand de stationära
krigsfartygen, och observationer kunde återigen
erhållas endast från handelsfartyg. Det var
emellertid klart att sådana observationer ej var
tillräckliga, då den civila atlantflygtrafiken utvecklades
mycket snabbt.
I början av 1946 antogs vid ett möte i London
mellan de meteorologiska cheferna i ett antal
länder en resolution, vari yrkades på inrättandet
av stationära meteorologiska fartyg inom vissa
oceanområden. Kort därefter antog
Provisio-nal International Civil Aviation Organization
(PICAO) en liknande resolution i Dublin. På
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
