Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 35. 30 september 1952 - Väderskeppen — ett fruktbart internationellt samarbete, av Tore Bergquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 september 1952
■ 787
sommaren 1946 överenskom man vid ett möte i
London mellan de olika medlemmarna i PICAO
att 13 stationära väderskepp skulle inrättas på
Nordatlanten till juli 1947. Att det var en
internationell flygorganisation soin tog det verkliga
initiativet förstår man, då det i första hand var
trafikflyget över Atlanten, som skulle dra nytta
av observationerna från dessa fartyg.
Driftkostnaderna för varje station var under
kriget stora och beräknades till drygt 4 Mkr/år.
Man använde då fregatter med 117 mans
besättning. Under fredstid skulle man dock ej behöva
så stora fartyg. För att ytterligare nedbringa
kostnaderna har man senare beslutat att minska
antalet stationer till 10. Samtliga dessa är nu
utplacerade på sina positioner.
Väderskeppen och deras arbetsuppgifter
Väderskeppens fördelning på Nordatlanten
framgår av fig. 2. Stationerna drivs av följande
länder:
A ......................Holland och USA
B......................Kanada och USA
C, D, E, H .. USA
/ ......................Storbritannien
J ......................Holland och Storbritannien
K......................Holland och Frankrike
M ....................Norge (med bidrag från Sverige,
Danmark, Belgien)
De franska och amerikanska fartygen består
huvudsakligen av fregatter, de övriga av
korvetter med mindre än 75 mans besättning. Dessa
korvetter gick under kriget i konvoj trafik över
Atlanten, men de har ombyggts för sitt fredliga
ändamål.
Den för svenska läsare intressantaste är väl
station M, då Sverige betalar en avsevärd summa
till dess drift. Stationen upprätthålles av två
fartyg, "Polarfront" I och II (fig. 3), vilka i
allmänhet ligger ute en månad i taget. Fartygen är två
tidigare brittiska korvetter med 68 m längd och
1 340 t deplacement. Deras bas ligger i Bergen,
och de har ca 1 Yz dygns resa ut till sin position
på 66°N—2°ö. Besättningen utgöres av 43 man
på vart och ett av fartygen, inklusive 7 man
meteorologisk personal och 3 radiotelegrafister.
Vid ICAO:s möte 1949 gjordes smärre
ändringar i väderskeppens arbetsprogram, så att detta i
huvudsak kom att omfatta följande:
meteorologiska arbeten; hjälp åt flygplan och fartyg i
nöd (denna punkt har företräde framför alla
andra); tjänst vid radioförbindelser över
oceanen; radio- och navigationshjälp åt flygplan;
andra praktiska arbeten (insamling och
åter-utsändning av meteorologiska observationer från
handelsfartyg; extra lufttrafikkontroll, etc.);
andra vetenskapliga arbeten (bl.a.
oceanografiska observationer). Det rent vetenskapliga
arbetet, som utföres ombord, är alltså
huvudsakligen av meteorologisk och oceanografisk natur.
Hng^HHB|»
Fig. 3. Väderskeppet "Polarfront /".
Meteorologiska undersökningar
Var tredje timme utförs de vanliga
meteorologiska observationerna, omfattande ett tjugotal
olika element (vind, väderlek,
molnighetsförhållanden, temperatur etc.). Dessa rapporter från de
fasta fartygen utgör nu stommen i det
observationsnät som finns på Nordatlanten. De
kompletteras på ett utmärkt sätt av de rapporter som
erhålls från handelsfartygen. Det måste här
framhållas att inrättandet av väderskeppen inte på
något sätt minskar vikten av observationer från
handelsfartyg.
Två gånger om dygnet utförs radiosonderingar,
och fyra gånger gör man vindmätningar i fria
atmosfären. De instrument och metoder som
därvid kommer till användning, bl.a. radiosonden
och radarvindpejlingen, har beskrivits i Tekn. T.
1950 s. 873.
Sedan man fått radiosonderingar och
vindmätningar även från de tio stationerna på Atlanten,
har kunskapen om vindförhållandena över detta
område utökats i mycket hög grad, särskilt till
trafikflygets fromma. Om man så noggrant som
möjligt kan kartlägga luftströmmarnas riktning
och styrka i olika höjder, kan stora
inbesparingar i driftkostnader göras.
Man har vid enstaka tillfällen uppmätt
väst-vindar (höjdvindarna över Atlanten är
övervägande västliga) på upp till 100 m/s eller 350
km/h på 6 000 m höjd; vindhastigheter på 50>
m/s är ganska vanliga ("jet"-strömmen, se Tekn.
T. 1950 s. 709). Det är lätt att tänka sig, vilken
stor fördel det är för flygaren att känna till var
man kan vänta sig sådana vindhastigheter.
Denna "jet"-ström är i allmänhet tämligen
koncentrerad i både höjd och bredd och når en större
utsträckning endast i längd; den kan i vissa fall
sträcka sig över hela Atlanten. En flygare kan
alltså tämligen lätt undvika "jet"-strömmen
genom att planera sin flygkurs på lämpligt sätt. Å
andra sidan har man vid de flesta
hastighetsrekord som då och då sätts vid flygning från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
