Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 7 oktober 1952 - Nya metoder - Snabbrytande bimetall, av SHl - Andras erfarenheter - Förbränningsmattor i oljeeldade pannor, av Wll - Ugnselement av sintrade legeringar, av SHl - Hydrauliska växellådors verkningsgrad, av Einar Bohr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14. oktober 1952
827
gående spår (fig. 1), genom vilka elementet delas i tre
"ben" som hänger samman vid ändarna. Mittbenets ena
ända är fastnitad vid ett T-format, tunt stålstycke. De båda
yttre benen har tvärgående veck. Härigenom blir de
kortare än mittbenet, och en spänning uppstår i
bimetallele-mentet som därför får förmåga att utföra
momentan-rörelse. Ju djupare och flera vecken i ytterbenen görs,
desto snabbare blir momentanrörelsen (P R Lee i Product
Engineering apr. 1952). SHl
Andras erfarenheter
Förbränningsmattor i oljeeldade pannor. Som
ersättning för tegelinfodringen i oljeeldade värmepannor har
man använt mattor av Kanthal-tråd och därvid fått goda
resultat.
Mattorna görs av 1—1,5 mm tjock tråd och är armerade
med 5 mm trådar. De är så styva att de nätt och jämnt går
att bocka i vinkel för hand. Trådpackningen i mattorna är
sådan att 20 ’% av volymen utgöres av tråd.
Jämförande prov har gjorts med tegelinfodring och
förbränningsmattor, varvid man i en 2 m2 panna fått
verkningsgraderna 77, respektive 87 ®/o, och i en 10 m2 panna
har man fått 79,7, respektive 89,4 % verkningsgrad.
Bränslebesparingen vid användning av förbränningsmattor
blev alltså mer än 10 %>. Med förbränningsmattorna får
man såväl höjd koldioxidhalt som sänkt rökgastemperatur
(Bultpressen juli 1952). Wll
Ugnselement av sintrade legeringar. Värmeelementen i
inom industrin använda elugnar är ofta volfram- eller
molybdenstavar. Med dessa kan man nå upp till
temperaturer över 1 450°C. Vid användning av låg spänning
kan stavarna göras så grova, att inga stöd behövs mellan
ändkontakterna, men deras elmotstånd vid
rumstemperatur blir då så litet, att vanliga spänningar inte ger
tillräcklig effekt, när ugnen skall sättas i gång.
Denna svårighet har man försökt övervinna genom att
sätta en lämplig oxid till det metallpulver av vilket
volfram* eller molybdenstavarna görs. Oxiden måste ha en
smältpunkt på lägst 1500°C, och den tillsatta mängden
får inte vara så stor att produkten mister sin metalliska
karaktär. Tillfredsställande resultat har uppnåtts genom
att blanda molybden med 30 % zirkoniumoxid. En stav
av detta material har vid rumstemperatur ett motstånd
på 0,9 ohm/mra2 m, medan motsvarande siffra för ren
molybden är bara 0,5. Vid 1 600°C har båda materialen tio
gånger högre motstånd än vid rumstemperatur (Engineers’
Digest jan. 1952). SHl
Hydrauliska växellådors verkningsgrad.
Verkningsgraden i hydrauliska växellådor beror i väsentlig grad på
kopplingsvätskans beskaffenhet och strömning. Stor
specifik vikt och ringa vidhäftningsförmåga vid metaller är
önskemål, som de för närvarande använda
petroleumoljorna icke uppfyller i nämnvärd grad. Det torde ej vara
något enkelt problem för de kemiska industrierna att få
fram lämpligare syntetiska vätskor. Bland annat strider
önskemålen om låg vidhäftningsförmåga och att kunna
använda vätskan även som smörjmedel för de mekaniska
detaljerna i växellådan mot varandra.
Konstruktörerna har sålunda för närvarande endast att
räkna med tillgängliga oljor och de kompromisser som
dessas beskaffenhet framtvingar, samt får i stället ägna
sin uppmärksamhet åt förbättringar av
strömningsförhållandena under olika varvtal och belastningar. Under sin
väg från pumpen till turbinen och från denna till
reak-tionsskovlarna och åter till pumpen förlorar oljeströmmen
rörelseenergi, som sålunda icke kan utnyttjas för
kraftöverföringen. Vid all turbindrift uppstår de minsta
förlusterna när strömningsriktning och skovelinlopp är
parallella, emedan stötförlusterna vid riktningsändringen i skov-
larna då är minst. Men även i sådant fall förekommer en
del energiförluster för oljan, som kan benämnas
flytför-luster till skillnad från de nämnda stötförlusterna.
Flytförlusterna beror på friktionen mellan vätskan och
metallväggarna, som den berör under sin strömning,
förluster vid förändringar av tvärsnittsarean (kontraktion och
expansion), kantmotstånd vid in- och utträde genom
skovlarna, böjningsförluster på grund av den cirkulära
strömningsvägen, turbulens, kaviteter, labyrintläckning,
täthetsändringar vid uppvärmning o.d. I stort sett växer dessa
förluster med kvadraten på strömningshastigheten vid för
övrigt givna förhållanden. Kylanordningar, övertryck m.m.
utnyttjas för att hålla ned flytförlusterna, som för övrigt
är relativt små.
Stötförlusterna kan hänföras till det ökade motstånd som
uppstår då strömningsriktningen vid inträdet i skovlarna
icke är parallell med dessas inloppsytor. Alla
skovelkon-struktionerna mottar flödet bäst i en bestämd riktning, och
avvikelser från denna medför ökade stötförluster. De är
vid givna förhållanden även proportionella mot
strömningshastighetens kvadrat. Oljeströmmens relativa
inträdesriktning varierar med ändringarna i
varvtalsförhållanden mellan turbin och pump, pump och ledskovlar
(reak-tionsskovlar) och dessa och pump. Stötförlusterna i en
hydraulisk växellåda är minst vid ett bestämt
varvtalsförhållande för utgående och ingående axlar.
Om man jämför verkningsgraderna för en hydraulisk
koppling och för en växellåda av enklaste slag
(tre-elements hydraulisk växellåda med pump, turbin och fasta
ledskovlar), fig. 1, ser man att verkningsgraden för
kopplingen stiger i mån som turbinhjulets varvtal närmar sig
pumpens, eftersom strömningshastigheten mellan dessa
båda element avtar i samma proportion. En viss slirning
måste alltid finnas för att strömning och därmed
kraftöverföring överhuvudtaget skall ske, men man finner att
verkningsgradens maximum är mycket högt och närmar
sig de mekaniska kopplingarnas eller växellådornas
verkningsgrad för givet växelläge (0,95—0,99 ’%).
Även för den hydrauliska växellådan stiger
verkningsgraden att börja med, och uppnår sitt maximum vid ett av
konstruktionen beroende varvtalsförhållande, då
inströmningen i skovlarna har sin med skovelformen mest
överensstämmande riktning. Verkningsgraden blir emellertid
aldrig så hög som för den hydrauliska kopplingen, beroen-
Fig. 1. Verkningsgrad för hydraulisk koppling och
växellåda vid växande varvtalsförhållande mellan turbin och
pump.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
