Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 14 oktober 1952 - Hur borrningstekniken har förbättrat bergbrytningen, av Yngve Hagerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 oktober 1952
835
maskin kan man borra upp till 100 m djupa hål
av 36 mm diameter eller med förlängningsrör
75 m 46 mm hål eller 50 m 56 mm hål. Vanligast
använda håldiametern torde vara 36 min.
Maskinen fordrar räknat från centrum ett utrymme av
1,50 m i borrhålsriktningen och 1,45 resp. 2,20
m för 0,75 resp. 1,50 m borrör i motsatt riktning.
För borrkronorna har utvecklingen i stort sett
gått från handsatta kronor med stora diamanter
mot sådana kronor, där sättningen sker genom
gjutning, varvid mindre diamanter och
diamantpulver kommit till användning. De nu i Sverige
mest använda kärnborrkronorna är Diamy och
Diaborit. Den senare som är en pulverborrkrona
finns i sju olika hårdhetsgrader avsedda för
olika hårda bergarter. Den är emellertid
olämplig för borrning i kalksten, serpentinsten och
andra bergarter, som ger ett mjukt och
vidhäftande borrslam. Om bergarterna ej är alltför
varierande under borrningen kan man prova ut
kronor med sådan hårdhet, att skärpning blir
onödig. Är däremot bergarterna mycket
varierande, kan det vara nödvändigt att välja en hård
borrkrona och skärpa med
sandblästringsappa-rat, när man träffar på en hård bergart.
Den för spränghålsborrningen särskilt
utarbetade fullborrkronan, Diabor, finns i såväl konkavt
som konvext utförande. Det förra används mest.
För spränghålsborrningen lämpar sig givetvis
fullborrkronorna bäst i lösa malmer eller
bergarter och kärnborrkronorna bäst i hårda.
Slutligen kan nämnas att kärnborrkronor med
hårdmetallstift även finns. I hittillsvarande utförande
kan de dock icke användas för borrning i hårda,
t.ex. kvartsförande bergarter eller malmer. De
har icke kommit i bruk vid de svenska gruvorna.
Genom diamantborrningsteknikens utveckling
och i viss mån även genom förbättringar i fråga
om borrning med hammarborrmaskiner med
skarvade borrstänger har det blivit möjligt att
använda långa spränghål vid gruvbrytning. Hur
detta inverkat på särskilt underjordsbrytningens
modifiering och utveckling skall senare
behandlas.
Ett annat område inom borrningstekniken, som
under senare år undergått en snabb utveckling,
är borrning av storborrhål, dvs. hål med en
diameter av storleksordningen 100—300 mm.
Utrustning för borrning av sådana hål används
numera ofta vid pallbrytning i stora dagbrott. I
Sverige används såväl linborrmaskiner som Atlas
Diesels sänkborrmaskin av Granström—Ryds
konstruktion.
Linborrmaskinerna är i princip av samma
utförande som de stötborrmaskiner, vilka sedan
länge använts för borrning efter vatten i
berggrunden; en tung borrmejsel lyftes och får falla
fritt mot berget. Dessa maskiner har emellertid
undergått betydande förbättringar i fråga om
mejselns utformning och avvägningen av tyng-
den av mejsel med borrstång samt
slagfrekvensen. Det gäller bl.a. att anpassa skärvinkeln efter
bergarten. Upphängningen av linskivan i
masttoppen är också en viktig detalj som förbättrats.
Såväl svenska som utländska maskiner finns.
Större utländska maskiner är monterade på
traktorband och kan förflyttas med egen motor
relativt snabbt mellan borrhålen. Tack vare särskilt
den stora borrvikten och det relativt höga
slagantalet har man uppnått god effekt för större,
moderna linborrmaskiner.
Sänkborrmaskinen, som ovan nämndes, är en
roterande hammarborrmaskin med ett kort
fler-skärsborr med något större skärdiameter än
maskinen själv. Den hängs upp i en kätting och
matas under borrningen successivt ned i hålet.
Denna maskin används för närvarande endast i
lösare bergarter (silurkalksten), där den dock ger
god borr sjunkning. En stor amerikansk maskin
av typ luftdriven stötborrmaskin är för
närvarande under utprovning. Även andra utländska typer
finns.
Som ett komplement till denna korta översikt
över borrningsteknikens utveckling kan i
förbigående nämnas att enligt uppgift i den
amerikanska fackpressen31 har en ny handmaskin för
smältborrning kommit ut i marknaden.
Egentligen är det ej längre fråga om smältborrning
utan om genom värme framkallad splittring av
berget. Borrhålen kan dock ej göras djupare än
3 m med denna maskin. Eftersom
tillredningsarbetena intimt sammanhänger med
brytningsmetoderna kan slutligen nämnas att i Oj arnö
kalkstensfyndighet i Finland drivs stigorter med
90 cm diameter genom borrning med stålsand10.
Metoden har nyligen även provats i Sverige i
hårdare bergart vid ett kraftverksbygge.
Dagbrytning
I stora dagbrott, där man på grund av
produktionens storlek haft möjlighet att sätta in
lastmaskiner med hög kapacitet, soin kan ta stora
skut, och där man haft möjlighet att sätta in
krossar med stor kapacitet, dvs. stor
intagsöppning, har utvecklingen gått mot högre pallar och
grövre borrhål — storborrhål. Tidigare använda
pallhöjder var vanligen av storleksordningen 4—
6 m, under det att de numera ej gärna väljs
mindre än 10—12 m och ofta går upp till 20—30
m. Lämplig diameter på storborrhålen beror bl.a.
på pallhöjden och ökar i regel med denna.
Med tillgänglig utrustning får man sedan genom
provsprängningar söka utröna den för malmen
eller bergarten lämpliga försättningen och
borrhålsavståndet samt lämpliga sprängämnen och
dessas fördelning i borrhålen. Nitroglycerin AB
har på senaste tiden bedrivit omfattande
undersökningar såväl i laboratorieskala som i fält av
med laddningsmängden och dess fördelning
sammanhängande faktorer. Genom att renodla fallen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
