Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 14 oktober 1952 - Hur borrningstekniken har förbättrat bergbrytningen, av Yngve Hagerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14. oktober 1952
837
Fig. 2.
Skiv-pallbrytning
med långhål
ansatta
radiellt i
vertikalplan; vertikalskärningar.
Fig. 3.
Skiv-pallbrytning
med långhål
ansatta
parallellt i
vertikalplan; vertikalskärningar.
malmpartier såsom bottnar, band, pelare och tak.
Visserligen kunde man ibland komma åt att
underminera dem, så att de bringades i ras av sin
egen tyngd och hängväggstrycket. Men i många
fall var detta icke möjligt på grund av malmens
beskaffenhet och de kvarlämnade
malmpartiernas form och läge. Där visade det sig att stora
besparingar kan göras med långhålsbrytning. Den
höga kostnaden för skutskjutning minskas
nämligen då malmen också blir bättre sönderskjuten,
än om man låter t.ex. pelarna rasa utan
skjutning.
På detta sätt har långhålsbrytningen successivt
införts även vid uttagandet av huvuddelen av
malmkropparna, dvs. införts i den egentliga
brytningen, varigenom de ordinära
brytningsmetoderna modifierats och utvecklats. Särskilt snabbt
har långhålsbrytningen vunnit terräng i Kanada
och Förenta Staterna4- 26> 27>32.
I Noranda-gruvan i Quebec började man redan
1936 att utprova långhålsbrytning i egentlig
bemärkelse och 1939 var den helt genomförd i
hårdare malmkroppar där. Det blev en modifikation
av tidigare använd skivpallbrytning, och
långborrhål ansattes från skivorter, radiellt i
vertikalplan. I Aldermac-gruvan, Ontario,
modifierades skivpallbrytningen i stället på så sätt, att
man från den hylla som utstrossades i varje
skiva ansatte enbart nedåtriktade, parallella
långhål i vertikalplan. Principen för dessa metoder
framgår av fig. 2 och 3. Om i förstnämnda fallet
en eller två orter per skiva erfordras, bestäms
givetvis av malmens mäktighet.
Förutom dessa två modifikationer av
skivpallbrytning med ansättning av borrhålen i
vertikalplan antingen parallellt eller vanligare radiellt,
har även modifikationer av magasinsbrytning
med ansättning av långhål i horisontalplan
framkommit. Möjligheten att ansätta parallella
långhål vid magasinsbrytning är av mindre intresse,
eftersom detta knappast kan ske på annat sätt
än från själva magasinet. Brytningsrummet
måste sålunda beträdas, vilket med hänsyn till
säkerheten gör, att man måste inskränka
magasinets storlek och därmed den för god
berglossning m.m. värdefulla stora fria ytan.
Förfarandet torde ej heller ha vunnit större utbredning.
Magasinsbrytning med långhål har i stället
utformats på så sätt att radiella hål i
horisontalplan ansätts från stigorter lämpligen i
malmpelare. Så har man gjort t.ex. i Book-gruvan26 vid
Menominee Range, Michigan (fig. 4). Det
förekommer även att borrstigarna placeras i de
blivande brytningsrummen exempelvis efter
liggväggen, dvs i princip enligt fig. 5. Detta
förfarande synes dock i säkerhetshänseende vara
mindre tilltalande, såvida det icke är fråga om
en malm med relativt ringa mäktighet och
särskilt god hållfasthet; borrningen bör då också
ligga långt före skjutningen.
Även i Sverige har långhålsbrytning på senare
år kommit i bruk. Till att börja med uttogs
endast pelare, bottnar och malmrester av andra
slag. Långhål har dock successivt kommit till
användning även vid regelbunden brytning. För att
i någon mån belysa detta skall här lämnas en
Fig. 4. Magasinsbrytning med långhål ansatta radiellt i
horisontalplan; upptill horisontal-, nedtill vertikalskärning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
