Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 14 oktober 1952 - Optisk registrering av skiktade lösningars koncentration, av Harry Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
844
TÉ3KNISK TIDSKRIFT
Fig. 6. Automatiskt tecknad koncentrationskurva för
män-niskoserum, erhållen genom horisontell vinkelavlänkning i
cellen9.
cellen. Detta ljus går genom ett medium med
konstant brytningsindex, avlänkas inte och
samlas alltså till en vertikal linje i filmens plan.
Detta optiska system beskrevs första gången
1938 av engelsmannen Philpot3, som även
lämnat andra viktiga bidrag till optiken.
Dessförinnan stod emellertid principen klar för en
svensk, O Quensel, som dock beklagligtvis inte
genomförde det experimentella arbetet.
I USA används i stor utsträckning en besläktad
metod där i stället för cylinderlins och snedspalt
ingår en vertikalt rörlig, horisontell egg i planet
E, fig. 4, en fix, smal vertikal spalt tätt framför
planet H, samt en mekanisk anordning som
samtidigt förskjuter eggen vertikalt och filmen
horisontellt4.
I stället för sned spalt kan man som
ljusavskä-rande organ använda sned egg eller sned tråd,
varvid de erhållna bilderna undergår
motsvarande förändringar. Metodens begränsning ligger i
de böjningsfenomen som uppträder vid ljusets
passage av det ljusavskärande organet.
Teoretiska och experimentella undersökningar har
visat att en förändring av den optiska tjockleken i
cellen med en ljusvåglängd är den undre gränsen
för vad som kan påvisas med metoden. Detta
motsvarar för en 25 mm tjock cell 0,00002 i
brytningsindex.
Enligt helt nyligen utförda tyska
undersökningar5’ 6 erhåller man en synnerligen gynnsam
ljusböjningsfigur om det ljusavskärande organet
är en genomskinlig platta vars ena hälft har en
optisk tjocklek som med en halv ljusvåglängd
skiljer sig från den hos den andra hälften.
Användning av en dylik snedställd
halvvåglängds-platta i snedspaltmetodens optik leder alltså
till avsevärt mera väldefinierade derivatakurvor
(fig. 5 b)7.
Funktionsregistrerande metoder
Vinkelavlänkning smetoder
Vid skalmetoden och snedspaltmetoden
översätts en ursprungligen vertikal vinkelavlänkning
till en horisontell förskjutning. Man kan
emellertid också ordna så att cellen själv direkt ger en
horisontell vinkelavböjning. Om man t.ex. i
cellen, fig. 4, insätter en diagonal mellanvägg får
man en dubbelprismatisk cell, i vilken man kan
ha lösningsmedel i den ena prismatiska
kammaren och lösningen med variabelt brytningsindex
i den andra.
Ett sådant dubbelprisma förlänar ljusstrålar en
horisontell sidavlänkning som är approximativt
proportionell mot skillnaden i brytningsindex
mellan de båda kamrarna. Om brytningsindex
varierar med höjden i den ena kammaren, blir
vinkelavlänkningen olika på olika höjder. För
att registrera den duger linssystemet i fig. 4,
men belysningsspalten måste vara vertikal, och
snedspalten har ingen funktion att fylla och bör
avlägsnas.
Givetvis inträffar även här en vertikal
ljus-avlänkning" i cellen, men den används inte för
mätning, i stället registreras den horisontella
vinkelavlänkningen, som är en linjär funktion av
brytningsindex, icke av dess derivata. Resultatet
blir integralkurvor till de toppformiga
snedspalt-kurvorna i fig. 5.
Metoden med dubbelprismat har aldrig provats
i praktiken, men möjligheten att använda den
ligger i öppen dag och har för övrigt
diskussions-mässigt antytts av Philpot8. Däremot har en
besläktad metod prövats av schweizarna Labhart
och Staub9, vilka bl.a. publicerat en kurva
erhållen vid elektroforesanalys av människoserum
’(fig. 6).
Astigmatisk modifikation
av Rayleighs interferometer
I Rayleighs interferensfraktometer (fig. 7) görs
ljuset från den spaltformiga ljuskällan A
parallellt av linsen B, och spalten avbildas av denna
och linsen D på observationsplanet E. En
dubbelcell C placeras mellan linserna, och
dubbelbländaren F skär ut ett smalt knippe från vardera
cellen. Dessa båda knippen förenas på grund av
den optiska avbildningen i planet E, och
eftersom de härstammar från samma ljuskälla, är de
kohärenta och kan interferera med varandra.
I planet E får man därför ett antal
interferens-fransar, parallella med belysningsspalten A. Det
må redan nu anmärkas, att den optiska
avbildningen av belysningsspalten på
observationsplanet är väsentlig för denna interferometer — den
är en nödvändig betingelse för interferens.
Härmed sammanhänger att brytningsindex inom
kamrarna måste vara konstant, ty i annat fall
Fig. 7. Rayleighs interferometer; A belysningsspalt, B och
D sfäriska linser, C dubbelcell, E observationsplan, F
dubbelbländare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
