- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 82. 1952 /
850

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 14 oktober 1952 - Andras erfarenheter - Utvecklingen på batteriområdet i USA, av U T—h - Vad man väntar av organiska fluorföreningar, av SHl - Ellytisk vitmässingutfällning, av U T—h - Smältning av gjutjärnsspån i kupolugn, av SHl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

850

TÉ3KNISK TIDSKRIFT

Det förra har utmärkta egenskaper vid låga temperaturer
och utförs som påfyllningsbatteri, varför lagringstiden blir
obegränsad, det senare skall ersätta den rektangulära
zinktypen med bipolära elektroder. Man har uppnått en
lagringstid av tre år för dessa batterier med dubbelt så stor
kapacitet per volymvikt som vanliga zink-brunstensbatterier.

Batterier för låga temperaturer, där elektrolyten består av
litium- och zinkklorid, uppges kunna arbeta vid —55°C.
Låg lagringstemperatur ger bättre kapacitet.

Alkaliska torrbatterier med kvicksilveroxid (Tekn. T. 1949
s. 47) visar sig däremot mindre tillfredsställande vid låga
temperaturer på grund av hög anodpolarisation. Dylika
batterier av miniatyrtyp på 150 och 50 mAh tillverkas för
mycket hög kortslutningsström.

Syntetisk brunsten framställs nu elektrolytiskt i halvstor
skala och anläggningen skall utbyggas så att den fyller
USA:s hela årsbehov.

Den nva typen av blyackumulatorer med blvklädda
lättmetallgaller har icke uppfyllt förväntningarna på större
viktbesparing, då blybeläggningen måste göras mycket
tjock. Den anses visserligen överlägsen i
självurladdnings-hänseende, men dess fördelar framträder endast då det är
fråga om mycket höga effektbehov, t.ex. fullständig
urladdning på mindre än 0,5 min, dvs. då verklig
kortslutningseffekt eftersträvas. Denna typ kommer väl därför
huvudsakligen att användas som "one-shot" batteri.

För positiva galler i blyackumulatorer har en legering av
bly-silver-tellur visat lovande korrosionsbeständighet. 1
jämförelse med galler av bly-antimon uppges livslängden
vara den dubbla. För separatorer har många nya material
funnit användning och mikroporös plast är en nyhet.

En fråga av stor betydelse är möjligheten att för
batteriändamål utnyttja radioaktiva avfallsprodukter från
atomreaktorer. Radioaktiva spårmetoder har i stor utsträckning
använts för att klara upp mekanismen vid
elektrodreaktioner.

Ett nytt användningsområde för batterier syns bli i
kombination med transistorer, som i växande utsträckning
ersätter elektronrör (Chemical & Engineering News juni
1952; Journal of the Electrochemical Society juli 1952).

U T—h

Vad man väntar av organiska fluorföreningar. Genom
utarbetandet av en elektrokemisk metod för införande av
fluor i organiska föreningar har många nya möjligheter
för kommersiell framställning av fluorföreningar öppnats.
Med perfluorättiksyra som början har en serie organiska
perfluorsyror framställts elektrokemisk^ Med "perfluor-"
menas att alla vid kol bundna väteatomer ersatts med
fluor.

Utnyttjandet av dessa syror är under utveckling. Av
tri-fluorättiksyra har man t.ex. vid AEC framställt
tionyl-trifluoraceton som bl.a. används för separering av hafnium
från zirkon (jfr Tekn. T. 1952 s. 301) och skandium från
kolisotopen ^C. De högre perfluorsvrorna, t.ex.
perfluor-kaprylsyra, och deras salter sänker vattens ytspänning mer
än några hittills kända tvålar eller andra ytaktiva ämnen.
Denna egenskap kan utnyttjas t.ex. vid ellytisk
metallutfäll-ning och vid framställning av skum. Man lär också kunna
använda perfluorsyror som dispergeringsmedel vid
polymerisation av tetrafluoretylen till Teflon.

Organiska ämnen med hög fluorhalt är icke brännbara,
har lågt brytningsindex och hög specifik vikt. Exempel på
högkokande föreningar av denna typ är
pentaerytritol-estern av perfluorsmörsyra som i många hänseenden
liknar fluorkolväten, men vars viskositet ändrar sig mindre
med temperaturen, samt triperfluorbutylamin och
diper-fluorhexyleter vilka är anmärkningsvärt stabila och tål
upphettning till 500°C med eller utan lufttillträde. Alla
dessa ämnen har mycket låg dielektricitetskonstant —
mindre än 2 — och kan därför med fördel användas
som kylmedium i elutrustning för högfrekvent ström. De
har vidare intressanta användningsmöjligheter i precisions-

instrument där deras höga täthet och värmestabilitet samt
synnerligen låga kemiska reaktivitet är av betydelse.

Vinylperfluorestrar har framställts genom reaktion
mellan acetylen och perfluorsyror med 2—10 kolatomer.
Mo-nomererna polymeriseras lätt till genomskinliga, färglösa
termoplaster. Polyvinylperfluoracetat har gjorts tidigare,
men polymerer av de högre estrarna är nya och alltjämt
på experimentstadiet. Ett stort antal andra derivat av
perfluorsyror har framställts, några enligt nya syntesmetoder,
andra enligt de inom organiska kemin välkända. Särskild
uppmärksamhet har ägnats åt perfluoraldehyder som är
en först för några år sedan framställd klass av
perfluor-föreningar. De ger polymerer som motstår het,
koncentrerad salpetersyra.

Ett derivat av trifluorättiksyra är trifluormetylbromid,
som är en synnerligen effektiv eldsläckningsvätska och
har fördelen framför andra dylika vätskor att efter
släckningen ge produkter med relativt liten giftverkan (J O
Hexdricks i Chemical Engineering okt. 1951). SHl

Ellytisk vitmässingutfällning. Genom inskränkning i
användningen av strategiskt viktiga metaller, särskilt
nickel, och ett hägrande förbud mot all användning därav
för ytbeläggning har ytbehandlingsindustrier i
Storbritannien och USA råkat i ett svårt dilemma. Stora mängder
nickel förbrukas årligen inom bilindustrin som
korrosionsskydd och dekorativ utsmyckning, särskilt i kombinationen
koppar + nickel + krom och någon fullvärdig ersättning
har man ej haft.

Man har diskuterat olika alternativ. Blankkromutfällning
på rostfritt stål innebär en kostnadsökning och kan
knappast komma i fråga för sådana detaljer som hittills utförts
i pressgjuten zinklegering. Utfällning av ett tjockt
kopparskikt som därefter blankförkromas är direkt krisbetonat
ty det mjuka kopparskiktet ger ingen stadga åt det tunna
kromskiktet. Man har också föreslagit att helt avstå från
förkromning och övergå till glanszink, som kromateras och
lackeras. Nackdelen är emellertid en dålig mekanisk
slitstyrka.

Det bästa förslaget hittills är ellytisk utfällning av
vitmässing som underlag för blankförkromning. Vitmässing
är betydligt hårdare än zink och koppar och ger ett
mycket gott korrosionsskydd. Dess sammansättning är ca 80 °/o
zink och 20 <Vo koppar. Ellvten består av 50 g/1 Zn(CN)e,
50 g/1 NaCN, 50 g/1 NaOH och 13 g/1 CuCN. Strömtätheten
är 2 A/dm2. Som anoder användes gjutna tackor av samma
sammansättning som utfällningen.

Korrosionsskyddet framgår därav att ett 7,5 m tjockt
vit-mässingskikt täckt med 0,25 u blankkrom först efter 100 h
i saltdimma visade små bruna rostfläckar, medan ett
skikt av 7,5 u koppar + 10 ,u nickel + 0,25 ,m krom
började rosta redan efter 32 h. Detta visar att vitmässing icke
blott kan användas som ersättning för nickel, utan även
att ersättningen icke är något surrogat (B W Knight i
Metal Progress mars 1952). U T—b

Smältning av gjutjärnsspån i kupolugn. I genomsnitt
15 fl/o av järnet i ett gjute blir spån vid bearbetningen, och
mycket ofta förlorar man en stor del av spånen på grund
av svårigheten att smälta om den på ett ekonomiskt och
tillfredsställande sätt i gjuteriets kupolugn. Man kan inte
chargera spånen på vanligt sätt, ty den skulle blåsas ut av
de uppstigande gaserna. För närvarande finns det tre sätt
att ta vara på den, nämligen brikettering, chargering i
cylindriska kärl och smältning i elugn.

Den första metoden, som torde vara vanligast, har
nackdelen att briketterna krossas av chargen, varefter en stor
del av spånen blåses ut. Detsamma gäller vid den andra
metoden, därför att kärlen ofta sprängs i förtid. Smältning
i elugn är dyrbar, och man har därför saknat en billig och
effektiv metod att utnyttja spånen.

En brittisk firma har emellertid nu utarbetat ett sätt att
föra in spånen strax ovanför smältan i en kupolugn där

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:36:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1952/0866.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free