Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 14 oktober 1952 - Andras erfarenheter - Svetsning av icke stabiliserat austenitiskt rostfritt stål, av SHl - Elektrolytiska metallutfällningars vätehalt, av U T—h - Separering genom termisk diffusion i vätskefas, av SHl - Sprödhet hos anlöpt martensit, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14. oktober 1952
853
Om det rostfria stålet inte skall användas till apparatur
för hög arbetstemperatur, behövs stabiliseringen
uteslutande för att korngränsfrätningar skall undvikas i eller
omkring svetsar. Utskiljning av kromkarbid i ett icke
stabiliserat stål sker emellertid inte ögonblickligt. Får svetsens
temperatur inte förbli inom det kritiska området längre tid
än en minut blir risken för korngränsfrätning mycket liten.
Man kan därför göra fullt hållbara svetsar i icke
stabiliserade austenitiska stål, t.ex. AISI 302, 304, 316, om
svetsen omedelbart kyls med vatten under 425°C. Vattnet kan
anbringas i form av en stråle eller med en våt trasa.
Metoden kan tillämpas vid alla slag av svetsning och
rekommenderas även vid skärning. Arbetsstyckets godstjocklek
är utan betydelse (J A Goodford & D W Kaufmann i
Materials & Methods nov. 1951). SHl
Elektrolytiska metallutfällningar vätehalt. Sedan
länge vet man att metaller utfällda ur vattenlösningar kan
innehålla avsevärda mängder väte, men uppgifterna om
mängden växlar hos olika författare. I samband med ett
arbete över elektrolytmetallers porositet har N Thon vid
universitetet i Princeton utfört en omfattande
undersökning över sambandet mellan elektrolytmetallers vätehalt
och utfällningsbetingelserna.
Metallerna utfälldes dels på katoder av koppar, dels på
mekaniskt polerade katoder av rostfritt material, varefter
de utfällda skikten lösgjordes från underlaget.
Vätebestämningarna utfördes genom upphettning till 800°C i vakuum.
Resultaten uttrycktes i atomförhållandet väte : metall.
Re-producerbarheten var god.
Vätehalten varierar starkt med arten av den använda
elektrolyten. För 8 ,w tjocka nickelskikt erhölls vid 60°C,
pH = 2,5 och strömtäthet 2 A/dm2 följande värden:
Elektrolyt ii : Ni
Watts bad ..................................................... 1 : 300
Kloridbad ...................................................... 1 : 360
Sulfatbad ...................................................... 1 : 300
Watts bad med glansbildare .................................. 1 : 620
Genom ellyterna hade tidigare 1 Ah/1 passerat.
Vätehalten stiger med fallande temperatur och faller något
vid stigande pH. Vätehalten blir mindre ju längre
elektrolyten använts. Man fastställde även att vätehalten avtar
med utfällningens tjocklek. Katodmaterialet och dess
förbehandling har starkt inflytande på vätehalten. Med äldre
Watts-bad erhölls följande värden med olika katoder:
Katodmaterial H : Ni
Rostfritt stål, mekaniskt polerat ............................ 1 : 1 000
Koppar, mekaniskt polerad .................................. 1 : 600
Koppar, elektrolytiskt utfälld, kristallin .................... 1 : 3 000
För elektrolytutfällda, 10 ju tjocka järnskikt blev H : Fe =
1 : 130, medan elektrolytkroms vätehalt var H : Cr = 1 : 20.
Koppar, utfälld ur cyanidlösning, hade mycket obetydlig
vätehalt H : Cu = 1 : 10 000 medan koppar från sulfatbad
icke innehöll något påvisbart väte (N Thon, D G Keuemen
& L Yang i Plating okt. 1951). U T—h
Separering genom termisk diffusion i vätskefas.
Användning av termisk diffusion vid separering är ingen
nyhet. Man har sålunda utnyttjat den för att skilja
isotoperna i naturlig uran både i gas- och vätskefas. Den
senare metoden har emellertid använts i mycket liten
utsträckning, och man vet fortfarande obetydligt om dess
mekanism. För gaser beror separeringen på skillnaden i
massa hos olika molekylslag i en blandning, men för
vätskor tycks även andra faktorer vara av stor betydelse.
Det har nämligen visat sig att man kan skilja t.ex. de tre
xylenisomererna från varandra genom termisk diffusion
i vätskefas, trots att de har samma molvikt.
Vid utförande av termisk diffusion i vätskefas införs
den blandning som skall delas upp i sina komponenter i ett
långt och smalt rum (fig. 1) mellan två släta väggar av
vilka den ena är varm och den andra kall. På grund av
temperaturskillnaden uppstår per tidsenhet flera samman-
Fig. 1. Separering genom
diffusion i vätskefas; öppna
cirklar är molekyler som går
till den varma väggen, fyllda
cirklar sådana, som går till
den kalla.
stötningar mellan vätskemolekyler intill den varma
väggen än intill den kalla. Vissa typer av molekyler rör sig
då från den förra väggen och anrikas intill den senare,
medan andra molekylslag rör sig i motsatt riktning.
Då rummets långa axel ställs lodrätt, uppstår samtidigt
konvektionsströmmar i vätskan; denna stiger uppåt intill
den varma väggen och sjunker nedåt intill den kalla. De
molekylslag som vandrar mot den förra samlas därför i
rummets lopp, medan de som rör sig mot den senare
återfinns vid dess botten. En separering kan alltså uppnås.
Separeringsprocessen kan utföras periodiskt eller
kontinuerligt. I praktiken har man använt kolonner bestående
av två koncentriskt ordnade rör mellan vilka vätskan
införs. Innerröret kyls och ytterröret värms utifrån. Ju
smalare vätskerummet görs, desto fullständigare blir
separeringen, men desto långsammare går den. Detta senare
förhållande medför att man vid den kontinuerliga
processen måste använda ett vätskerum med relativt stor vidd
och stor kolonnhöjd för att få tillräckligt snabb och
samtidigt god separering.
Diffusion i vätskefas tycks kunna användas vid
separering när inga andra förfaranden ger önskat resultat. Det
anses troligt att den på grund härav kommer att få
kommersiell användning i särskilda fall. Processen förbrukar
emellertid mycket värme i jämförelse med andra
separeringsförfaranden, och man kan därför inte vänta att
den skall ersätta gängse metoder, t.ex. extraktion eller
destillation, i de fall när dessa ger tillfredsställande
resultat (Chemical Engineering jan. 1952). SHl
Sprödhet hos anlöpt martensit. Den kurva som anger
sambandet mellan härdat ståls slagseghet och
anlöpningstemperatur har ofta ett minimum vid ca 300°C. Detta
fenomen har ibland kallats anlöpningssprödhet ("temper
embrittlement") och ibland t.o.m. blåskörhet ("blue
brittle-ness"). Dessa termer används emellertid för att beteckna
fenomen av helt annat slag.
Med blåskörhet menas sålunda det länge kända
förhållandet att ett kolstål med låg kolhalt och praktiskt taget
utan legeringsämnen visar sig vara sprödare när det
sträcks vid 260—310°C i stället för vid rumstemperatur.
Vidare har stål av denna typ ett maximum i
draghållfasthet och ett minimum i duktilitet inom samma
temperaturområde. Då de består av ferrit med mer eller
mindre mängd perlit, kan man anta att detta fenomen är en
egenskap hos ferriten.
Anlöpningssprödhet som först observerades under första
världskriget används som beteckning för förhållandet att
härdat stål visar relativt låg slagseghet vid eller under
rumstemperatur, om det anlöpts vid ca 600°C och därefter
långsamt kylts till 450°C, eller om det hållits längre tid
vid en temperatur mellan dessa värden. Detta är
utmärkande för relativt mjuk anlöpt martensit, och
minskningen i slagseghet kan undvikas genom att kyla stålet i
vatten från ca 600°C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
