Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 38. 21 oktober 1952 - Inverkan av syrgasens renhet på hastighet och gasförbrukning vid gasskärning, av Rudolf Gunnert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 oktober 1952
869
torde bli mycket stor. Svårigheterna att
framställa renare gas än den, som här provats, tycks
emellertid vara oöverstigliga — åtminstone för
praktiskt bruk. Vid här föreliggande
undersökningar har emellertid använts syre med 99,8 %
renhet, medan man vid tidigare undersökningar
inte kommit längre än till 99,5 %. Tre tiondels
procent gör som synes en hel del.
Skärkostnaderna stiger med ökad halt
föroreningar, fig. 12. En ökning av halten föroreningar
från 0,5 till 1,5 % ökar sålunda skärkostnaden
med en tredjedel, såsom tidigare nämnts.
Skärkostnaderna innefattar kostnader för acetylen
(2,82 kr/kg = 0,313 öre/1), värmesyre och
skär-syre (0,85 kr/in3 = 0,085 öre/1) samt arbetslön
(230 + 100 % =460 öre/h). Den ringa
kostnaden för tid och gas vid start har inte medtagits.
Skärstrålens inflytande
De beskrivna proven har gjorts med en viss
skärstråle och ett visst munstycke, som gav
syreförbrukningen 28 1/min.
För undersökning, huru en annan form och
storlek på skärstrålen kan inverka, utfördes
försök dels med en större syremängd till skärstrålen
med samma munstycke som tidigare, dels med
ett större munstycke och samtidigt större
syremängd, fig. 10. Proven vid 28 och 31,6 1/min är
gjorda med samma munstycke och provet vid
40 1/min med ett större munstycke.
Alla tre kurvorna i fig. 10 är praktiskt taget
parallella. Detta betyder — såsom man också hade
anledning vänta — att det tidigare erhållna
sambandet mellan föroreningshalt och
skärsyreför-brukning gäller oberoende av munstycksstorlek
och skärsyremängd, åtminstone inom praktiska
gränser.
Givetvis kunde proven även ha kompletterats
med undersökningar på andra plåttjocklekar,
men man kan med stor sannolikhet anta att
resultaten hade blivit desamma som för 20 mm plåt.
Analys av föroreningarna
Av det föregående har framgått, att en ringa
förorening i syret har en mycket stor inverkan
på skärhastigheten. Likheten med stål är
påfallande. Om vi i detta sammanhang kalla kol för
en förorening i stålet, så vet vi, att 1 % mer eller
7ad __
mindre av denna "förorening" i stålet ändrar
detta senares egenskaper alldeles utomordentligt.
På samma sätt ändrar tydligen en ringa
förorening syrets egenskaper, vad skärhastigheten
angår. Den sänks med 3—4 % för varje ökning av
föroreningen med 1 °/oo. Man har skäl ställa sig
frågan, hur kan detta ske? Man tycker dock, att
denna förorening skulle vara så ringa, att den
skulle sakna betydelse, då man betänker, att
skärstrålen säkerligen förorenas med slagg och
förbränningsprodukter under dess väg genom
materialet.
Man har sålunda benägenhet att föreställa sig, att
då strålen träffar plåtens yta, är dess renhet, låt
oss säga 99,7 %, men i detta ögonblick bör den
bemängas med föroreningar från plåtens yta, och
längre in i materialet bör renheten avta
ytterligare. Dessa fasta föroreningar skulle således
inte ha något inflytande. Man har däremot inte
skäl förvänta sig, att luft eller annat från
omgivande atmosfär skall blandas in i strålen, ty en
sådan förorening kan ju endast befinna sig i de
periferiska delarna av strålen och dessa delar
verkar aldrig på materialet i snittet.
Således skulle varken fasta föroreningar från
materialet eller omgivande atmosfär ha någon
inverkan på skärhastigheten, utan det är enbart
de med syret från behållaren medförda
föroreningarna, som influerar. Det skulle ha sitt
speciella intresse att veta litet närmare om detta,
t.ex. vilken är den förorening, som verkar
kraftigast. Syret är framställt ur luften, följaktligen
kan det vara förorenat med någon eller några av
de gaser som finns i luften. De gaser, som
förekommer i luften i anmärkningsvärd mängd, är
förutom syre, kväve (ca 78 %) och argon (ca
1 %). Syret framställes genom kompression och
nedkylning av luft till flytande tillstånd och
därefter höjning av temperaturen, tills kväve och
argon har "kokat" bort. Kokpunkten är för syre
182,97, för argon 185,9 och för kväve 195,81. Man
höjer temperaturen något över syrets kokpunkt,
vilket skulle innebära, att allt argon och kväve
skulle försvinna samtidigt med en del syre. Man
kan dock icke helt göra sig fri från allt argon och
kväve på grund av ett visst ångtryck hos dessa
gaser. Trots den ringa halten argon i luften torde
dess mängd i förhållande till kvävets vara
anmärkningsvärd, ty kvävets kokpunkt ligger på
större avstånd från syrets än argonens.
För att om möjligt kunna konstatera vilketdera
av argon eller kväve, som var den svåraste
konkurrenten, utfördes ytterligare försök. I detta
fall gällde det att leda in i skärsyret en viss
mängd argon, resp. kväve, medan andra
skärdata inte förändrades. En speciellt tillverkad
gas-mätare av rotametertyp inkopplades i
tillförselledningen för föroreningsgasen. Trycket i denna
gas skall vara något högre än i skärstrålen för att
man skall få in gas i denna senare.
Fig. 12.
Skärkostnadens beroende av
föroreningshalten
vid 20 mm
plåttjocklek och
3,8 mm
eftersläpning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
