Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 40. 4 november 1952 - Hörby kortvågsstation, av Karl Ekström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
// november 1952 43
Fig. 6. Omniantenn sedd från marken; tvärs nedtill,
fyrtrå-dig matarledning från antennomkopplingstornet, vertikalt i
mitten tvåtrådig ledning till antennsektionerna; ledningen
är skruvad 180° för att åstadkomma faslikhet mellan
strömmarna i de olika sektionerna.
Fig. 7. Två f yrt rådiga matarledningar till antennerna;
upptill t.h. "pinch" för impedansanpassning; under
stolp-reglarna överkopplings-"korv" med samma impedans som
den fyrtrådiga ledningen.
den rakt motsatta genom att man låter antenn och
reflektor byta roller (se fig. 3).
Riktantenner har anordnats för sju huvudriktningar
(Västra Nordamerika, östra Nordamerika, Sydamerika,
Afrika, Främre Orienten, Södra Asien och Australien samt
Fjärran östern) och för två olika våglängder per riktning.
Antennerna uppbäres av sammanlagt åtta fristående
järnmaster. av vilka sju har en höjd av 100 m, fig. 4, och en
45 m. Masterna är placerade i båge på ca 1 km avstånd
från stationen och med ett inbördes avstånd av 200 m.
Mellan varje mastpar är två antenner upphängda i två
gemensamma bärlinor, av vilka den ena uppbär de båda
antenngardinerna och den andra motsvarande
reflektorgardiner. Rätt inbördes avstånd mellan bärlinorna {lU
våglängd) fixeras med hjälp av lätta metallspridare. Hela
systemet är inspänt till mastfundamenten med hjälp av en
hisslina i vardera ändan av systemet, vilken löper över ett
brvtblock i masttoppen. För att skydda master och
antenner mot överbelastning i händelse av kraftig
isbarks-beläggning är hisslinan vid det ena av de båda
mastfundamenten fastgjord till en motvikt på ca 5 t, vilken normalt
vilar på fundamentet. Antennerna kan hissas och firas
med hjälp av elektriska motorspel, ett vid varje mast.
För relativt korta avstånd — upp till 3 000—1 000 km —
kan man i allmänhet nå tillfredsställande resultat med
rundstrålande antenner. Sådana omniantenner har
anordnats för åtta olika våglängder inom våglängdsområdet 11—
50 m. Omniantennerna (fig. 5) är utförda som
kvadrant-antenner, vardera innehållande fyra horisontella,
änd-matade halvvågselement, anordnade i två våningar med två
90° vinkelställda element per våning. Antennelementen är
utförda i form av sextrådiga ryssjor med en diameter av
ca 0,7 m, fig. 6. Antennerna uppbäres av sammanlagt tolv
master, av vilka fem är 45 m höga järnmaster och de
övriga stagade trämaster med 25—30 m höjd.
Sändarna matar antennerna via symmetriska, fyrtrådiga
luftledningar av 450—1 100 m längd, fig. 7.
Matarlednings-impedansen är 330 ohm, vilket värde ungefär motsvarar
impedansen i matningspunkten på en riktantenn av den
här använda typen. Exakt anpassning mellan matarledning
och antenn sker med "pinch", dvs. hopsnörpning på lämp-
Fig. 5. Principiell uppbyggnad av omniantennerna, jämte
horisontal och vertikalstrålningsdiayram.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
