Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 18 november 1952 - Grova mörsare och långskjutande kanoner, av Yngve Rollof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■970
TEKNISK TIDSKRIFT
jas genom att utnyttja flerkammar principen, fig.
1. Medan drivladdningen i en vanlig kanon
förbrinner i en enda kammare, är en
flerkammar-kanon, förutom det vanliga laddningsrummet,
utrustad med ett antal parvis placerade
hjälpkam-rar, som utmynnar i loppet med vissa mellanrum.
Krutet i hjälpkamrarna antändes allt eftersom
projektilerna passerar, varigenom en
tillskottsenergi erhålles.
Skottvidden kan också ökas genom förbättring
av projektilernas yttre form, varigenom
luftmotståndet nedgår. Genom systematiska
mätningar i stora vindtunnlar lyckades man, särskilt
i Tyskland under andra världskriget, göra
betydande framsteg på detta område. De största
skottvidderna erhölls med mycket långa
fensta-biliserade projektiler, som kallades pilskott. De
hade en längd av 15—20 gånger diametern
(kaliber) i stället för 4—6 kaliber på normala
rota-tionsstabiliserade granater. Om projektilerna blir
alltför långa tilltar dock friktionsmotståndet mer
än vad vågmotståndet avtar. Pilskotten är
under-kalibrerade, dvs. deras diameter under luftfärden
är mindre än kanonens. De styrs i loppet av
ringar eller byggda sektioner, som faller av
projektilen, sedan denna lämnat mynningen. Tyska
försök visade, att skottvidder på 130—160 km var
praktiskt möjliga med underkalibrerade pilskott.
I Tyskland försökte man även konstruera
projektiler enligt Tromsdorffprincipen, fig. 2, vilket
innebär att en kanonprojektil förses med en
reaktionsmotor, som startas när projektilen lämnar
eldröret. Granaterna förses med en
brännkammare i form av ett ringformat hål, som bakåt
avslutas med dysor. Brännkammaren omger
sprängladdningen och en bränslebehållare, som
är fylld med flytande kaloririka drivmedel, vilka
till skillnad mot krut tar det för förbränningen
nödvändiga syret från den med högt tryck
genomrusande luften, varigenom en stor
viktbesparing erhålles. Förbränningsutbytet växer med
hastigheten på projektilen. Det finns drivmedel,
såsom kolsvavla, vilka har kalorital som ligger
mer än tio gånger högre än normala kruts,
varigenom man teoretiskt kan få en mycket stor
skottviddsökning. Denna konstruktion är dock
inte lämplig för kalibrar under ca 21 cm på grund
av litet utrymme för sprängladdning.
Berömda pjäser under första världskriget
De mest kända ytterlighetskonstruktionerna
under första världskriget var den grova mörsaren,
som krossade forten kring Liége vid
krigsutbrottet och den tolvmilakanon som besköt Paris i
slutet av första världskriget. Den sistnämnda pjäsen
är fortfarande efter 35 år delvis ett mysterium,
då alla data ännu icke är kända. Som exempel
kan nämnas att först 1947 kunde man studera
de första korrekta fotografierna av Pariskanonen
i några amerikanska facktidskrifter.
Fig. 2. Tromsdorff-projektil.
"Tjocka Berta"
Redan omkring år 1900 hade Krupps berömde
konstruktör Rausenberger gjort grundläggande
beräkningar på optimumkanoner. Först
konstruerades en 42 cm mörsare, som skulle krossa
de belgiska och franska gränsforten. Denna pjäs
fick, liksom de flesta artilleristiska
ytterlighets-konstruktioner, ett smeknamn — "Tjocka Berta"
efter Berta Krupp von Bohlen. (Pariskanonen
kallas ofta felaktigt för "Tjocka Berta", men
dess namn var "Lange Wilhelm".)
Mörsaren, fig. 3, hade följande data:
Totalvikt i eldställning ........................................140 t
Eldrörslängd ..........................................................6,7 m
Maximitryck ............................................................1 800 kp/cme
Maximielevation ....................................................55°
Utgångshastighet ....................................................440 m/s
Livslängd ................................................................2 000 skott
Pansargranatvikt (med 25 kg sprängladdning) 1 160 kg
Största skottvidd..................................................12 500 m
Spränggranatvikt (med 110 kg sprängladdning) 930 kg
Största skottvidd..................................................14 200 m
Pariskanonen
För att störa den allierade trafiken på
Dun-kerque utsattes denna stad i april 1915 för
be-skjutning med 38 cm marinpjäser, som kallades
"Lange Max". Beskjutningen utfördes på ca 47
km avstånd. Sammanlagt sköts 5 000 skott, och
resultatet blev att den allierade
förrådskompletteringen helt paralyserades.
Med anledning av denna framgång föreslog
vapendepartementet i Reichsmarineamt år 1916,
att man skulle konstruera en pjäs med en
skottvidd av 100 km, vilket bl.a. även tillstyrktes av
general Ludendorff. Inom ett år ökades dock
kravet till 120 km. För att nå denna skottvidd i
lufttomma rummet erfordras enligt ekv. (1) en
utgångshastighet av minst 1 000 m/s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
