Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 43. 25 november 1952 - Den tekniska och naturvetenskapliga forskningens villkor och organisation, av Gösta Lagermalm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25 november 1952
1001
Den tekniska
och naturvetenskapliga
forskningens villkor
och organisation
Civilingenjör Gösta Lager malm, Göteborg
001.891
Under det senaste decenniet har forskningen byggts ut
avsevärt både ute i världen och här i landet. I Sverige förde
utvecklingen till ökad verksamhet både inom
grundforskningen och inom den tillämpade forskningen. Flera nya
forskningsinstitut upprättades, ofta genom samarbete
mellan stat och industri.
De nya forskningsorganisationerna sysselsatte givetvis
inte enbart äldre, erfarna forskare. I stor utsträckning blev
det nyutexaminerade från tekniska högskolor och
universitet, som fick rycka in i de nyinrättade laboratorierna.
Denna nya forskarstab saknade vetenskaplig erfarenhet
men medförde ofta i stället entusiasm och vilja att
fördomsfritt pröva problemen och använda inte bara gamla
och vedertagna metoder utan även de nyaste hjälmedel
som stod till buds.
För institutionernas del var det också en fördel att de
nyutexaminerades löneanspråk var lägre än personers med
vetenskaplig eller industriell erfarenhet. Med
institutionsföreståndarna som kristallisationskärnor formades nya
enheter inom det vetenskapliga arbetet, ofta med drag som
var särpräglade för den speciella institutionen.
Forskningsinstitut och industri
Med den växande aktiviteten på forskningsfronten
fortsätter också utvecklingen mot ökad specialisering. Den
medför att det tar någon tid innan forskaren känner sig
riktigt hemmastadd inom sitt specialområde. Först efter en
sådan period kan man vänta att en forskare skall bli
produktiv. Emellertid är det inte ovanligt, inte minst bland
industrins män, att betrakta något eller några års
verksamhet inom forskning främst som en god skola för den
blivande industrimannen.
Utifrån en sådan inställning betraktas forskningen mer
eller mindre som en tillfällig sysselsättning för dem som
arbetar inom den. Resultatet blir lätt att den forskning,
som inte bedrivs inom det enskilda industriföretaget, får
behålla sina anställda ett par år varefter de försvinner ut
till industrin. Denna kan i många fall betala forskare med
några års erfarenhet mer än vad institutet har möjlighet
till. Ur industriföretagets synpunkt kan det säkert vara
lämpligt att på detta sätt få folk med erfarenhet av
forskning. För institutets del däremot är en sådan utveckling
knappast lycklig. Effektiviteten måste ju bli lidande på att
folk stannar tills de hinner bli insatta i problemen och
sedan övergår till annan verksamhet, varefter institutet får
lära upp nya medarbetare.
Den enkelriktade strömmen från forskning till industri
bör, till båda parters fromma, ersättas med en ömsesidig
diffusion. Härigenom uppnår man inte bara att nya rön
från laboratorierna tillämpas i praktiken utan också att
industriella erfarenheter i högre grad än hittills , kommer
forskningen till godo. För att detta fria utbyte av personal
skall vara möjligt måste emellertid lönerna inom industri
och forskning ligga på ungefär samma nivå.
Forskningsinstituten och forskarna
Forskning är ett samhälleligt intresse. För att detta bäst
skall tillgodoses är det nödvändigt att sådana ekonomiska
förutsättningar skapas att forskningen kan erkännas som
ett självständigt yrke, där de som besitter den speciella
begåvningstyp som fordras kan finna en normal
försörjning. Intresset är en naturlig förutsättning för att man
ägnar sig åt en sådan verksamhet, men detta bör väl vara
en likhet mellan industriledaren, driftingenjören och
forskaren snarare än en signifikativ skillnad.
Om forskning erkänns som ett självständigt yrke, måste
det också ordnas med befordringsmöjligheter för dess
utövare. För närvarande är det vanligt att befordring sker
mot administrativa befattningar eller befattningar som är
förbundna med undervisningsskyldighet. Det är emellertid
inte givet att en god forskare alltid blir en god
administratör eller lärare. I de fall där dessa begåvningstyper
förenas hos en och samma person kan det likväl hända att
en insats inom det aktiva forskningsarbetet kan vara mer
betydande än verksamhet inom någon av de andra
sektorerna. Befordringsmöjligheterna bör därför omfatta även
rena forskarbefattningar.
Det är orimligt att den som börjar på ett institut och vill
ägna sig åt forskning därför skall stanna vid samma
institut under hela sin verksamhetstid. Genom de nya
befattningarna skulle forskarna få möjligheter att ägna sig
åt sitt yrke och likväl kunna byta arbetsplats genom att
flytta från ett institut till ett annat.
För närvarande kan chefen för ett institut knappast
lämna detta under längre tid. Om det finnes en fast stab,
skulle detta lättare kunna ske. Det skulle säkert också
vara av värde om en ordning liknande den, som finns här
och var utomlands med "sabbatical leave", kunde införas.
Därigenom skulle åtminstone de högre befattningshavarna
med några års mellanrum få möjligheter att under några
månader, med bibehållen lön, ägna sig åt något
speciellt intresse, det må vara vistelse vid något institut
utomlands, författarverksamhet eller kanske meditation.
Inte minst det senare kan bidra till att man ser den egna
verksamheten i ett vidare perspektiv. Det kan verka i
riktning mot personlighetens fördjupande och på så sätt bli
en nyttig motvikt mot överspecialiseringens
personlighets-stympande effekt. Ett arrangemang med "sabbatical leave"
skulle säkert befrämja nya idéer, impulser utifrån och
utveckling av den enskilde forskarens begåvning över huvud
taget.
För att ett institut skall nå största möjliga vetenskapliga
effektivitet fordras det att institutets ledning har en viss
frihet då det gäller forskningsprogrammets uppläggning
och lämpligaste sättet att lösa uppgifterna. För den som
inte själv är väl insatt i de problem, som skall lösas, kan
ofta undersökningarna ge intryck av att ha litet samband
med själva kärnproblemet. Kanske ligger det så till att
man måste både gå på djupet och använda krokvägar för
att avlocka naturen dess hemligheter.
Det är heller inte lönande att låta ett institut kämpa med
knapp ekonomi. Man får inte optimal effekt om anslagen
är så snävt tilltagna att rutinmässiga och ofta tidsödande
sysslor måste utföras av forskarna själva eller om
specialutrustning bara delvis kan utnyttjas av brist på personal.
Grundforskning och målforskning
Förhållandet mellan tillämpad forskning och
grundforskning saknar inte aktualitet. Som ett villkor för att ge sitt
stöd till forskning ställer staten ofta kravet att institutet
skall syssla med grundforskning. Detta är naturligt.
Industrin å sin sida är i regel mest intresserad av den
matnyttiga delen, dvs. den tillämpade forskningen.
Gränslinjen mellan dessa områden är mycket diffus och
det är i och för sig inget motsatsförhållande mellan en
strävan att öka vetandet om materiens struktur eller
tingens innersta väsen och en strävan att lägga upp mer
rationella tekniska processer eller att finna nya metoder. Det
bör tvärt om vara ganska klart att tillämpningen förutsätter
en bakgrund eller ett fundament av vetande.
Man kan visserligen då och då genom ett lyckokast råka
tillämpa de viktigaste fakta trots att man inte känner till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
