Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 47. 23 december 1952 - Debatt: Konstruera och konkurrera, av Columbus Burström - Debatt: Surte-skredet, av Bernt Jakobson och Bertil Löfquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25 november 1952
1103
het, men det är kanske svårare att ge honom tillfälle att
förvärva den. För att detta skall bli möjligt fordras nog
omorganisation vid en del företag. Konstruktören skall
alltså lära sig att tänka praktiskt, men det är lika
önskvärt att driftingenjören tränar sig i att tänka konstruktivt.
Även om de anförda synpunkterna inte helt kan tillämpas
på verkstädernas konstruktionskontor, tror jag att det
också för dessa skulle vara nyttigt med mera växelverkan
mellan kontor och verkstad. Columbus Burström
Surte-skredet
I Tekn. T. 1952 s. 1016 har tekn. dr B Löfquist recenserat
utredningen om Surte-skredet och därvid ställt en fråga
till mig i egenskap av författare. Även om en detaljerad
diskussion om skredet torde höra hemma i en geoteknisk
specialtidskrift, måste jag dock ta dessa spalter i anspråk
för ett kortfattat klarläggande, speciellt som Löfquist
tydligen har missförstått en del av utredningen.
Löfquists största intresse synes gälla, huruvida glidytan
har utbildats i ett sandskikt eller i leran omedelbart intill
ett sådant skikt. Han menar, att skredorsaken skulle vara
"nollfriktion i mo eller finsandlager på grund av högt
grundvattentryck i dessa". (Med nollfriktion avser Löfquist
— enligt vad han muntligt uppgivit för mig — att
skärhållfastheten nedgått till r.oll.) Vidare menar han, att jag icke
behandlat den av honom angivna "mycket sannolika
förklaringen".
Det har tydligen förbigått Löfquist att jag har diskuterat
just frågan inom vilket lager som brottet har utbildats. Jag
har därvid påvisat att i skredområdets övre del, för vilken
en beräkning gjorts, är det ungefär samma risk för att en
glidyta skall utbildas i ett moskikt med artesiskt tryck
som i den intilliggande leran. Något exakt uttalande kan
icke göras på grund av beräkningens osäkerhet. Den
hänger på antagandena om storleken av det artesiska trycket
och djupet till glidytan (samt uppgifterna om markens
volymvikt och hållfasthetsegenskaper). Djupet till glidytan
inom skredets övre del är troligen någorlunda korrekt.
Men om storleken av det artesiska trycket före skredet vet
vi icke mycket. Man har konstaterat ett artesiskt tryck på
maximalt 7 m vattenpelare efter skredet, och man kan
med visshet uttala sig om, att det fanns ett artesiskt tryck
före skredet, men hur stort detta senare var, får man helt
enkelt gissa sig till. Jag utgick — i brist på bättre
antaganden — från värdet 7 m, och stabilitetsberäkningen för den
övre delen av skredområdet, där skredet med all
sannolikhet startade, visade då att terrängen här ej var stabil.
Trycket kan möjligen ändå stiga något över det angivna
värdet, enär en viss upphängning av ett terrängparti kan ske
utefter dess sidor, men så småningom uppkommer brott
— antingen i ett moskikt eller i leran.
Men låt oss överväga hur stort det artesiska trycket bör
vara för att de olika fallen skall inträffa. Det förutsättes,
enligt Löfquist, att ett sandskikt med artesiskt tryck
följer glidytan. Vid ett litet artesiskt tryck är
skärhållfastheten större i sanden än i leran, medan vid större tryck,
när större delen av vikten av den ovanförliggande marken
uppbäres av vattentrycket, skärhållfastheten i sanden blir
mindre än i leran. På fig. 1 har inlagts tre olika
trycklinjer, A—A, B—B och C—C. Dessutom har angivits det
efter skredet uppmätta maximala trycket 7 m. Vid
trycklinje A—A blir skärhållfastheten i sandskiktet noll, emedan
den överliggande marken helt bäres av vattentrycket.
(Trycket kan icke stiga över linjen A—A, ty då skulle
marken lyftas.) Vid linje B—B blir skärhållfastheten i
sandskiktet 0,7 t/m2, dvs. lika med den uträknade
medelskär-spänningen i den långa glidytan från den linje där skredet
sannolikt startade och ända ned till älven. Vid linje C—G
slutligen blir skärhållfastheten i sandskiktet densamma
som i leran närmast intill (härvid har räknats med en
sann kohesion hos leran av 1,3 t/m2 enligt utförda försök).
Om nu trycklinjen ligger mellan gränserna A—A och C—C
med medelvärdet vid linjen B—-B, inträffar skredet på det
sätt som Löfquist anser troligt. Men på varje ställe där
trycklinjen ligger under linjen C—C sker brott i leran, och
om hela trycklinjen ligger under C—C, kommer sålunda
hela glidytan att utbildas i leran.
Men hur låg då trycklinjen i verkligheten? Ja, här står
fältet fritt för gissningar, och Löfquist får naturligtvis
gissa hur han vill, men han bör uttrycka sig med en viss
försiktighet vid ett sådant underlag för bedömningen. Om
jag skulle våga mig på en gissning i detta fall, så skulle
jag nog hålla för troligt att trycklinjen närmare älven
sänker sig ned mot dennas vattenyta, men osvuret är bäst.
Men Löfquists förklaring till skredet förutsätter även ett
genomgående sandskikt utefter glidytan. Vid de utförda
borrningarna påträffades visserligen enstaka tunna skikt
av mo och fin sand men på olika nivåer i de olika
borr-kärnorna. Icke ett enda genomgående skikt kunde
upptäckas, fastän särskild geologisk expertis anlitades härför.
Men har man då ingen annan möjlighet att bedöma om
glidytan följt ett sandskikt eller utbildats i leran? Jo,
skredets förlopp, sådant det klarlagts genom vittnen, tyder
på att det är fråga om ett progressivt skred, dvs. markens
skärhållfasthet i den blivande glidytan minskades allt efter
som skredet bredde ut sig. Härigenom förlöpte skredet
under relativt lång tid och utbredde sig över ett stort
område. Sannolikt underlättades utbredningen av ett artesiskt
tryck i den blivande glidytan. Detta förutsätter emellertid
icke något sandskikt utefter glidytan, utan det är
tillräckligt med ett skikt med större vattengenomsläpplighet än
lerans i övrigt. Ett dylikt progressivt skred utvecklas nu
betydligt lättare i lera än i sand, och det är tveksamt,
huruvida progressivt skred överhuvudtaget uppträder i sand.
Fig. 1. Sektion genom skredområdet (höjd- och längdskalorna är olika).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
