Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 4. 27 januari 1953 - Per E Erikson †, av F Hammar - Svensk glasindustri, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
Per E Erikson †
Den 7 december 1952 avled vid 72 års ålder i sitt hem i
Malmö en föregångsman inom teletekniken, direktören i
International Standard Electric Corp. Per E Erikson.
År 1903 utexaminerades han från KTH, elektroteknik,
och reste därefter till USA för att praktisera hos Western
Electric. Han kom därmed in i den bransch, inom vilken
han skulle komma att verka i nära 50 år. Som
laboratorieingenjör sysslade han först med den allra tidigaste
utvecklingen av pupinspolar och kapacitetsutjämnade
lång-distanskablar, och överflyttades 1909 till London, där han
ledde arbetet med kabeln London—Birmingham, den första
pupiniserade långdistanskabeln i Europa. Ären 1915—1919
tjänstgjorde han åter vid huvudkontoret i New York, och
kom bl.a. att delta i arbetet på interurbankabeln Rio de
Janeiro—Sao Paulo, den första med mellanförstärkare.
Till London återkom Erikson 1920 som biträdande
överingenjör för Europa i International Western Electric Co.,
och fick bl.a. hand om konstruktionen av de
interurban-system som då introducerades i ett flertal europeiska
länder. Sedan Western Electrics utländska verksamhet
övertagits av International Standard Electric Corp., utnämndes
han 1928 till Assistant Vice President i detta senare
företag och blev två år senare dess tekniska chef för Europa.
Är 1939 insattes han som styrelseledamot i det då
nybildade AB Standard Radiofabrik. Efter krigsutbrottet bosatte
han sig i Sverige, där hans ingående kännedom om
koncernen blev av stort värde för det svenska dotterföretaget
under den tid detta förblev isolerat genom
krigshändelserna. Är 1945 återflyttades Erikson till London, denna gång
som teknisk rådgivare till koncernens europeiska
försäljningskontor. Han drog sig tillbaka från denna befattning i
september 1950.
Inom Internationella Rådgivande Telefonkommittén
(CCIF) uträttade Erikson ett intensivt arbete allt sedan
dess bildande 1924, först som aktivt arbetande ledamot
och därefter som delegat och sekreterare för sin koncern
vid kommitténs internationella konferenser. Han var
ledamot av Svenska Teknologföreningen, den brittiska
Institution of Electrical Engineers och American Institute of
Electrical Engineers.
Per Erikson var en stillsam man, som minst av allt tänkte
på att göra reklam för sin person och sina insatser. Här i
Sverige förblev han därför ganska okänd; i USA och i
England däremot räknade han många personliga vänner
bland transmissionsteknikens banbrytare. Tiden har tunnat
ut denna vänkrets; med Per Erikson lämnar oss ett av de
sista vittnena från en märklig pionjärtid. F Hammar
TEKNISK TIDSKRIFT
Svensk glasindustri. Redan på 1500-talet byggdes några
glasbruk i Mälardalen, men först på 1700-talet fick
glasindustrin större omfattning i Sverige. Två av de bruk som
då kom till finns ännu kvar, nämligen Kosta och
Limmared. Under senare hälften av 1800-talet skedde en stark
expansion av glasindustrin. Ären 1861—1900 byggdes 67
glasbruk av vilka ungefär hälften alltjämt existerar. För
närvarande har Sverige 58 glasbruk med en total
arbetsstyrka på ca 5 800 man och en produktionskapacitet på
ca 100 000 t/år glasartiklar som 1951 hade ett värde av
90 Mkr.
De svenska glasbruken är av tre typer, fönster-,
butelj-och småglasbruk. De sistnämnda är ca 45 av vilka de flesta
ligger i sydöstra Småland. De är i regel små och drivs
hantverksmässigt. Deras tillverkning är mångskiftande;
den består av hushålls-, restaurang-, prydnads-,
belysnings-och (i liten utsträckning) emballageglas. Småglasbruken
kan därför inte automatiseras. Fönsterglas tillverkas vid
två bruk, Oxelösunds Järnverk och Emmaboda Glasverk,
medan Surte Glasbruk (Sveriges största) torde svara för
ungefär fyra femtedelar av emballageglastillverkningen.
Under åren 1935—1951 har glasbrukens
tillverkningsvolym vuxit med ca 50 %, medan deras tillverkningsvärde
fyrfaldigats. Produktionsökningen har huvudsakligen skett
under efterkrigstiden och beror på högkonjunkturen och
de ovanligt goda avsättningsmöjligheterna under dessa år.
Glasbrukens tillverkningskapacitet är normalt större än
landets behov, utom av fönsterglas och vissa specialglas,
och industrin måste därför exportera en del av sina
produkter. Exporten, som till största delen består av
hushålls- och prydnadsglas, är till värdet vanligen mindre än
importen av fönsterglas och specialglas. Ar 1951
exporterades för 16 Mkr. och importerades för 21 Mkr.
De svenska bruken tillverkar nu mer än landets behov
av tunt eller "enkeltjockt" fönsterglas (2 mm tjockt) och
täcker till största delen behovet av 3 mm glas, medan
nästan allt tjockare glas (7 000—8 000 t/år) importeras,
huvudsakligen från Belgien och Västtyskland.
Fönsterglastillverkningen är 25 000—30 000 t/år varav 3 000—4 000 t/år
enkeltjockt glas exporteras till bl.a. Turkiet, Thailand och
de nordiska länderna.
Tillverkningen av emballageglas (buteljer, flaskor och
burkar) har sedan 1935 vuxit med 50 °/o och uppgår nu
till mer än 50 000 t/år. ökningen har skett framför allt
genom rationalisering vid de mekaniserade bruken.
Småglasbruken tillverkar specialglas för kemisk-teknisk
industri och glas i korta produktionsserier, men allteftersom
standardiseringsarbetet fortskrider torde det bli svårare för
småglasbruken att konkurrera på detta område. Under
1930-talet var exporten av emballageglas (huvudsakligen
till Storbritannien, Norge och Danmark) 4 000—5 000 t/år,
men den har nu minskat till ca 1 000 t/år.
Exporten av hushålls- och prydnadsglas utgör ca 75 %
av Sveriges totala glasexport. Den nådde 1951 sitt hittills
högsta värde 9,9 Mkr. Före kriget var Storbritannien största
importör, nu har USA övertagit denna roll. Betydande
mängder glas exporteras också till Australien, Norge och
Sydafrika. Sveriges import av, huvudsakligen billigt,
hushållsglas har stigit efter kriget, vilket torde bero på att
länder som Tjeckoslovakiet, öst- och Västtyskland kan
konkurrera med de svenska bruken trots fraktkostnader
och tull.
Belysningsglas tillverkas nu vid fem bruk och har efter
kriget exporterats i större mängd än tidigare. Importen av
denna glastyp har sedan 1945 varit relativt obetydlig.
Tillverkningen av glas för tekniska och industriella ändamål,
såsom glödlampskolvar, laboratorieglas, optiskt glas,
glasull m.m., var före kriget mycket liten. Importen,
huvudsakligen från Tyskland, översteg vida den inhemska
produktionen. Under kriget upptogs eller utvidgades
tillverkningen av sådana glasartiklar, men de svenska bruken
synes nu ha stora svårigheter att hävda sig på detta område
i den utländska konkurrensen (Index 1952 h. 3). SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
