Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 3 februari 1953 - Arbetare och rationaliseringsvinster, av Pg - Dansk kemisk nomenklatur, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
TEKNISK TIDSKRIFT
De måste vara rättvisa och tillförlitliga. Eljest kan
strävandena för ökad produktion, höjd kvalitet och goda
arbetsförhållanden helt äventyras. En ändring av
standardprestationerna bör endast ifrågakomma i samband med
ändrade förutsättningar.
Ett företag får inte stanna i utvecklingen. En ständig
tillförsel av nya idéer, som kan leda till förbättrade
förhållanden, är nödvändig. Hur mycket standardprestationen i
varje enskilt fall kan ökas ger ett mått på värdet av den
idé som lett till förbättringen.
Allt för länge har den traditionella uppfattningen varit
allenarådande, att ett företag utan vidare kan tillgodogöra
sig arbetstagarnas idéer och arbetsprestationer. Ett annat
misstag har gällt uppfattningen att det endast har varit
företagsledningen och dess ingenjörsstab som kommit eller
kunnat komma med idéer. Tvärtom kan man räkna med
att det finns hos arbetarna en latent rikedom på idéer, som
det gäller att få fram och göra fruktbärande. Hittills har
många förslag framkommit från arbetarhåll i syfte att
förbättra arbetsförhållanden, minska risken för olycksfall
m.m., men förslagen att höja arbetsprestationerna, att
vidta åtgärder som möjliggör för en man att sköta flera
maskiner m.m., har varit desto sällsyntare.
Hur kan man nu gå till väga för att få arbetstagarna
intresserade?
Arbetarna kan göras delaktiga av rationaliseringsvinster,
dels genom en viss kontinuerligt utgående höjning av
avlöningen, dels genom en engångsersättning i ett för allt.
Den första metoden, som medför en sammanblandning av
avlöning och ersättning för rationaliseringsvinster, har
visat sig medföra vissa olägenheter. Det har legat naturligt
till att kompromissa även vid fastställande av
standardprestationer i samband med ändrade förutsättningar för
dessa. Arbetarparten har därvid kämpat för sänkning av
standardprestationerna, varefter arbetarna i motsvarande
grad sänkt sina verkliga prestationer.
Man bör därför tillämpa principen att arbetarnas
delaktighet i rationaliseringsvinster inte bör ha något att göra
med deras löner, som uteslutande bör ge dem ersättning
för tid och utförda arbeten. Arbetarnas del i
rationaliseringsvinster bör utgå som en engångsersättning i ett för
allt, beräknad i anslutning till vinsterna.
En del planer, som skiljer sig ganska mycket från
varandra, har uppgjorts för beräkning av de anställdas del i
rationaliseringsvinster. Det skulle föra för långt att här
gå närmare in på dessa. Alla har inte fallit lika väl ut.
Viktigt är att en dylik plan möjliggör för de anställda att få
klarhet i sambandet mellan de egna prestationerna och
företagets lönsamhet, att den kan få arbetarna att inta en
positiv inställning gent emot alla förbättringar och att den
bidrar till förbättrandet av förhållandet mellan företagare
och anställda.
Av erfarenheter gjorda vid vissa industriföretag kan man
dra följande, ganska revolutionerande slutsatser:
det finns alltid stora möjligheter outnyttjade för
produktionsökningar;
det är möjligt att ordna med samarbetsorgan inom
företagen, representerande arbetare och arbetsledning, som kan
både motta och ge råd samt utöva inflytande på hur man
bör gå till väga, utan att menligt inverka på ledningens
auktoritet;
det är möjligt att skapa en sådan vänskaplig atmosfär att
de anställda kommer att välkomna sådana från ledningens
sida vidtagna ändringar, som går ut på att höja de
individuella prestationerna och minska enhetskostnaderna;
det är möjligt att försäkra sig om de anställdas villighet
att komma med förslag för minskning av arbetskostnader
utan att behöva vara rädda för kamraters avoga
inställning.
Om dessa principer bleve allmänt tillämpade inom hela
industrin, skulle man inte behöva frukta vare sig
inflation, förstatliganden eller utländsk konkurrens. Tyvärr är
det inte möjligt att snabbt åstadkomma ett dylikt läge. Det
tar år att bygga upp det förtroende som erfordras. Men
detta är ingen orsak till att inte nu sätta i gång för att få
till stånd den revolution i sinnena som är den nödvändiga
förutsättningen.
Hur skall man då gå till väga? Man bör göra upp en
plan. Det första enligt denna bör vara att
företagsledningen underrättar de anställda om att de i egenskap av
betydelsefulla och förståndiga medarbetare i företaget
inbjuds att delta i ett kontinuerligt utbyte av informationer
och idéer, som berör tillverkningen, och att de också
kommer att bli delaktiga av de vinster som uppstår på grund
av sänkta arbetskostnader. Vinstfördelningen bör ske
snarast möjligt, alla bör få sin del.
Av de anställda förväntar ledningen initiativ och
vettighet att komma med idéer för höjning av produktionen.
Standardprestationer och styckepriser bör ändras så snart
förändringar vidtas som berör arbetsvillkor, metoder,
material eller verktygsutrustning och maskiner. På så sätt
bör kampen för produktionshöjning bli ett gemensamt
intresse i stället för en strid mellan två parter.
Planens detaljer, som huvudsakligen berör
vinstfördelningen, bör upprättas med hänsyn till förhållandena inom
varje företag, som naturligtvis kan vara ganska olika.
Besparingarna i arbetskostnader kan fastställas genom att
utgå från sänkningen i arbetskostnad för varje
tillverkningsdel samt antalet dylika delar. Huru stora vinstandelar som
bör utbetalas måste överenskommas. De bör varken vara
för snåla eller för överdådiga.
Vid fördelning på de enskilda individerna bör principen
vara den, att alla bör få något, så att ingen blir avogt
stämd mot reducerade arbetskostnader. De som har direkt
att göra med de vidtagna åtgärderna bör få ut ett
engångsbelopp, varvid givetvis förslagsställaren i första hand bör
få ett rättvist belopp. Även arbetsförmannen bör
ihågkommas.
I ett mindre företag bör viss del av vinsten avsättas till
en fond, som utdelas till alla, när den blivit tillräckligt
stor. 1 större företag bör man upprätta en dylik fond för
varje avdelning. Utbetalning av vinstandelar bör inte ske
förrän föreslagna åtgärder vidtagits och man konstaterat
att vinst av beräknad storlek verkligen kan uppnås.
Man får inte glömma att minska priserna i samband med
rationaliseringarna, så att företagets konkurrensförmåga
ökas och efterfrågan på dess tillverkningar stiger. Vid
vinstfördelningen bör aktieägarna, reserv- och
förnyelsefonder även få sin rättvisa del (JoHiN W Niceerson i
Advanced Management juni 1952). Pg
Dansk kemisk nomenklatur. Vid slutet av 1940 tillsattes
i Danmark en kommitté med uppgift att utarbeta förslag
till danska kemiska nomenklaturregler som så vitt möjligt
överensstämmer med internationell nomenklatur. Vid
Nordiska Kemistmötet i Lund hösten 1947 diskuterades
uppkomna problem med representanter från övriga nordiska
länder, och 1948 sammanträffade danska, norska och
svenska delegater i Göteborg, medan de finska yttrade sig
skriftligt om de diskuterade problemen.
I Göteborg enades man bl.a. om att föreslå utbyte av de
danska grundämnesnamnen brint, ilt, kvælstof och
mag-nium mot hydrogen, oxygen, nitrogen och magnesium,
medan man från svensk sida gick med på att rekommendera
ändring av cer, vanadin och kisel till cerium, vanadium och
silicium och att hindra användning av formen alumin som
föreslagits av svenska tekniker. Man nådde full enighet
om användning av ändelsen -en för omättade aromatiska
kolväten, t.ex. bensen, toluen, styren och ändelsen -ol för
alla alkoholer och fenoler, t.ex. glycerol, sorbitol,
resor-cinol.
Den danska kommitténs förslag omfattar stavnings-,
genus- och uttalsregler, allmänna principer för
nomenklaturen samt nomenklatur för oorganiska, organiska
föreningar och handelskemikalier (Kemisk Maanedsblad 1952
h. 7—8). SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
