Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 3 februari 1953 - Andras erfarenheter - Askproblemet vid koleldning, av Wll - Material för elkontakter, av SHl - Metod för tillverkning av precisionsdriftar, av SHl — OA - Nya metoder - Magnetiska förstärkare vinner terräng, av Je
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 februari 1953
77
i oktober 1952 av Institute of Fuel och Institution of
Me-chanical Engineers, och där man vidare ansåg, att det
kol, som gick lätt att rena, borde man rena, men övrigt
kol borde eldas i ångpannor vid gruvan eller i kraftverk
1 dess närhet. (T F Hurlëy i Nature 13 dec. 1952). Wll
Material för elkontakter. Det finns inget allmänt
användbart material för elkontakter utan man måste alltid
avpassa materialet efter apparatens konstruktion och de
förhållanden under vilka den arbetar. Dess hårdhet och
kontakttrycket bestämmer t.ex. kontaktorganens verkliga
beröringsyta. För en god kontakt som skall bära stor
strömstyrka under längre tid är stor hårdhet hos
materialet inte önskvärd. Glidkontakters båda delar bör göras
av metaller med olika struktur eller åtminstone med olika
hårdhet.
Man kan öka metallers hårdhet genom tillsats av
legeringsämnen, men härvid sjunker deras konduktivitet och
smältpunkt. En annan möjlighet är framställning av
sintrade material, t.ex. med volfram, volframkarbid eller
kadmiumoxid som stödjande komponent och koppar eller
silver som ledande. Sådana material får större
konduktivitet än motsvarande legeringar.
Koppar har trots sin goda konduktivitet begränsad
användning som kontaktmaterial därför att den med luft
bildar dåligt ledande produkter. Denna olägenhet kan delvis
undanröjas genom att man ordnar så att strömmen sluts
och bryts i olja, en inert atmosfär eller vakuum.
För kopparlegeringar gäller ungefär detsamma som för
koppar. Brons och mässing används dock på grund av sin
elasticitet och goda hållfasthet. Koppar legeras gärna med
silver på grund av dettas ringa löslighet som gör att
kopparns konduktivitet minskas relativt litet.
Koppar-silverlegeringar kan härdas genom bearbetning eller utskiljning.
Silverbronser har god elasticitet och konduktivitet. På
grund av sina glidegenskaper används de till strömställare
av kontrollertyp, släpringar och kommutatorsegment.
Silver har mycket god konduktivitet och oxideras inte i
luft. Det ger pålitliga kontakter för svagström. Vid likström
bildas krater och spets varigenom störningar uppstår. I
mätinstrument, telefon- och högfrekvensapparater kan
störningar uppkomma genom bildning av sulfidskikt i
sva-velhaltig atmosfär. Trots vissa olägenheter, bl.a. silvers
förmåga att absorbera stora mängder syre i smält tillstånd, har
silverkontakter flerfaldigt större livslängd än kontakter av
oädla metaller. Bättre än finsilver vore dock ett material
med mindre tendens till hopsvetsning.
Redan små tillsatser av legeringsämnen ändrar silvers
egenskaper påtagligt. Man har föreslagit tillsats av bl.a.
torium, men några betydande fördelar har inte nåtts
genom användning av silverrika legeringar. Vid tillsats av
mer än 25 V o palladium får man emellertid en legering som
inte angrips i svavelhaltig atmosfär och som därför
används i telefon- och radiotekniken. Legeringar med upp till
10 "/o palladium lär klibba mindre än finsilver. En
kadmiumhalt på upp till 20 ’% sägs minska ljusbågsbildningen.
Sådana kontakter har med gott resultat använts utan
anordning för gnistsläckning vid 110—220 V, 2 A likström
med stor induktiv belastning. De har också utnyttjats för
växelström.
Vanligast är dock silver-kopparlegeringar. Man har
sålunda länge använt hårdsilver innehållande ca 3 °/o koppar.
Vid en tysk firma har man emellertid bestämt den
gynnsammaste kopparhalten för ett visst ändamål. Försöken
utfördes med 12 V, 5 A likström, ohmsk belastning, liten
kontakthastighet och kontaktöppning vid små skakningar.
Härvid fann man ett skarpt maximum i kontakternas
livslängd vid 3,5 Vo koppar. Det är dock ännu inte känt om
samma resultat fås under andra betingelser.
Volfram och molybden, som har smältpunkter över
2 500°C, är fullständigt okänsliga för kopplingsgnistor, men
de har liten konduktivitet och oxideras relativt snabbt. De
kommer därför i fråga bara för stora spänningar och små
strömstyrkor och används t.ex. i brytkontakter i
motorfordon.
Sintrade material av silver-volfram, silver-molybden och
koppar-volfram oxideras vid mörk rödglödgning, och de
är därför lämpliga bara för specialändamål, t.ex. till
vi-bratorkontakter. För att undvika oxidation har man gjort
kontakter av silver-nickel och silver-nickel-volfram. De
kan användas för medelstora belastningar.
Guld och platinametaller är okänsliga för luft och de
flesta kemikalier och används därför till känsliga mät- och
registreringsinstrument. Kontakter av platina och
platina-iridium är mycket hårda, anlöps inte i luft och har hög
smältpunkt. Ädelmetallernas användning begränsas
givetvis av deras höga pris.
Pläterade metallen bestående av ett relativt tunt ytskikt
av en ädelmetall på koppar, brons eller annan
grundmetall, möjliggör utnyttjande av ädelmetallernas gynnsamma
egenskaper till rimlig kostnad. Kombinationen silver på
koppar är synnerligen gynnsam. Silvret ger konstant
övergångsmotstånd och god konduktivitet, och kopparn
förbättrar kontakten genom sitt större specifika värme som
gör att kontaktorganen kan ta upp större värmemängd än
massiva silverkontakter.
Pläteringen kan utföras genom svetsning eller lödning.
Den förra metoden torde vara bäst, men också den senare
kan vara användbar. Lodskiktet har emellertid liten
värmeledningsförmåga och låg smältpunkt. Pläterade kontakter
är mycket tillförlitliga konstruktionsdetaljer och erbjuder
särskilt stora fördelar inom starkströmstekniken (H Gagiel
& H Dittuer i ETZ 1 maj 1952). SHl
Metod för tillverkning av precisionsdriftar. Slipning
med krossprofilerad skiva används vid bearbetning av
likadana driftar i större antal och med stor precision.
Metoden har utvecklats under de senaste tio åren, och man
kan nu bearbeta mycket små detaljer med invecklade
profiler. Noggrannheten är 5 p. De erhållna verktygen har
mycket god ytjämnhet. Metoden lönar sig vid tillverkning
av ned till sex likadana driftar.
Formningen av slipskivorna sker med en profilerad rulle.
Man utgår från ett härdat formstål med mycket små
toleranser i förhållande till en mall av den önskade formen.
Med detta formstål svarvas en profileringsrulle av
hög-•hållfast gjutjärn. Speciell utrustning och teknik säkerställer
att verktygets profil blir noggrant reproducerad i
gjutjärnet. Slutligen krossprofileras slipskivan uppsatt på
slipmaskinens spindel med gjutjärnsrullen. Omprofilering
utförs när så erfordras för att önskade toleranser skall
innehållas.
Enligt denna metod kan slipskivan lätt formas med
krök-ningsradier på ned till 75 Ett intressant exempel på dess
tillämpning är driftning av 294 kuggar i kuggringar för
stridsvagnstorn 1,8 m i diameter. Bearbetningen utförs på
30 min, och toleranserna är 0,025 mm för kuggdelningen
och 0,0005 mm/mm diameter för excentriciteten. Driften
har elva tänder och består av flera segment (H H Gotberg
i Iron Age 17 iuli 1952). SHl — O A
Nya metoder
Magnetiska förstärkare vinner terräng. Under de
senaste fem åren har man fått fram nya material för
kärnor och likriktare, varigenom man erhållit betydligt
förbättrade prestanda för de olika delarna i magnetiska
förstärkare och därmed kunnat öka verkningsgraden och
förenkla kopplingen.
Kärnorna tillverkas nu i toroidform av band, utförda av
en legering av 50 °/o Ni och 50 "Vo Fe med hög
mättnings-gräns och en trång rektangulär hysteresisslinga.
Legeringen går under skilda namn, såsom Deltamax, Hypernik V,
Orthonic, Permeron och Orthonol.
Likriktarna är vanligen av selentyp men även germanium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
