Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 6. 10 februari 1953 - Nya material - Höghållfast polysiloxangummi, av SHl - Linjära polyfosfat — en ny plasttyp, av SHl - Höghållfasta plastlaminat för hög temperatur, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
TEKNISK TIDSKRIFT
Höghållfast polysiloxangummi. Elaster av
polysiloxa-ner kan användas inom ett stort temperaturintervall (— 75
till + 200°C), men de har ganska dålig hållfasthet och
relativt liten förlängning (jfr Tekn. T. 1951 s. 746). Man
har emellertid framställt en produkt som uppges ha
ungefär dubbelt så stor hållfasthet och förlängning som
hittills tillverkade polysiloxaner och som därför ger en
slutprodukt vars mekaniska egenskaper är jämförbara med
naturligt och syntetiskt gummis.
Detta resultat har uppnåtts genom användning av mycket
finkornig (0,01 lu) kiseldioxid som fyllmedel. Dettas verkan
motsvarar carbon blacks vid tillverkning av gummi.
Poly-siloxangummits brottgräns har härigenom stigit till 70—
140 kp/cm2 vid en förlängning på 200—800 °/o mot 28—70
kp/cm2 resp. 40—600 "/o för det bästa tidigare framställda
polysiloxangummit. Den nya produktens riv- och
nötningshållfasthet är också större än tidigare framställda
materials. Dessa förbättringar lär ha uppnåtts utan förlust av
de för polysiloxangummi utmärkande egenskaperna.
För att pröva det nya materialets slitstyrka har man på
försök använt det till bildäck, varvid det visat lika god
slitstyrka som naturgummi. Man väntar att det skall få
användning i form av plattor, ringar, isolationsmaterial
och kilremmar. Polysiloxangummit tillverkas dock ännu
inte i kommersiell skala. Dess pris uppges komma att bli
ungefär detsamma som för motsvarande produkter som
nu finns i handeln (Materials & Methods okt. 1952). SHl
Linjära polyfosfat — en ny plasttyp. Låter man först
fosforoxiklorid reagera med en fenol ROH till en
aryloxi-fosforyldiklorid
POCK+ ROH
ROPOCL + HCl
och kondenserar sedan denna med ekvimolar mängd av
en tvåvärd fenol R’(OH)2, får man en linjär polyester
/jROPOCL + nR’(OH)o —> (— P0R’0 — )„ + 2 nHCl
OR
Av tvåvärda fenoler är för närvarande bara liydrokinon
tillgänglig i handeln, bland envärda fenoler har man
däremot åtskilliga att välja på. Man har framställt
polyfosfat, kallade Phoryl-plaster, av hydrokinon och fenol,
ortokresol, para- och ortofenylfenol och paraoktylfenol.
Phoryl-plaster är genomskinliga, nästan färglösa och
tämligen spröda, amorfa ämnen som smälter vid 60—120°C
beroende på den ingående fenolens natur. I smält tillstånd
har de sirapskonsistens. De visar inget tecken till
kristallisation även när de dragits till fiber. Några av deras övriga
egenskaper är:
Beteckning
Ingående fenol
Mjuknings- Täthet Brytnings-
punkt °C 20°G index
Phoryl 1 p-fenylfenol ............ .. 120 1,35 1,621
Phoryl 2 o-fenylfenol ............ .. 115 1,34 1,619
Phoryl 3 p-oktylfenol ............ .. 100 1,34 1,550
Phoryl 23 p-fenylfenol och fenol .. 1,607
Phoryl 70 fenol ................... .. 60 1,36 1,580
Phoryl 100 2,4-diklorfenol .......... 1,602
Phoryl 100B 2,4-dibromfenoI ......... 1,625
Phoryl-plaster är olösliga i vatten, alkoholer, alifatiska
kolväten och (utom Phoryl 3) eter; lösliga är de i flera
organiska lösningsmedel, såsom kloroform, etendiklorid,
bensen + alkohol, toluen och alkoholblandningar. De har liten
genomsläpplighet för vattenånga och har vid
rumstemperatur god kemisk resistens mot vattenlösningar, innehållande
bl.a. mineralsyror, alkalier (låg koncentration) eller salter.
De angrips däremot av t.ex. myrsyra, ättiksyra, 10 %
klor-ättiksyra, klorvatten och natriumhypokloritlösning.
Största kemiska resistens har Phorvl 1 och 2.
Mest anmärkningsvärd är Phoryl-plasters starka adhesion
till ytor av många slag, t.ex. till metaller, glas, plaster, trä,
tyg och asbest. Brottgränsen för fogar utförda med några
Phoryl-plaster är
Stål Koppar Mässing Duraluminium Glas
kp/cm2 kp/cm2 kp/cm2 kp/cm2 kp/cm2
Phoryl 1 ...... .... 105 90 88 70 46
Phoryl 2 ...... .... 110 110 80 67 105
Phoryl 3 ...... .... 28 53 18 49
Phoryl 23 ..... 110
Phoryl 70 ..... .... 120 135 125 130 98
Phoryl 80 ..... .... 180 135 220 155 170
Det bästa bindemedlet för metaller och glas är tydligen
Phoryl 80 som är gjort av parakresol. Phoryl 23 är
emellertid av intresse som optiskt kitt på grund av sitt
bryt-ningL-lndex, som är större än kanadabalsams (1,530), och
därför att det ger fogar mellan glasdelar, som inte
spricker vid temperaturer ned till —40°C.
De undersökningar av Phoryl-plasters användbarhet som
hittills gjorts är bara orienterande, men man anser att de
nya materialen kan bli till nytta på grund av sin
vidhäftningsförmåga, låga genomsläpplighet för vatten och goda
kemiska resistens. Man har bl.a. gjort försök att använda
dem som grundfärg vid målning av metaller. Resultaten
lär ha blivit lovande (H ZiEiNTFMAN & H R Wright i British
Plastics nov. 1952). SHl
Höghållfasta plastlaminat för hög temperatur. I USA
har man framställt plaster genom sampolymerisering av
triallyleyanurat och omättade polyestrar. Armerade med
glasfiber ger de material med böjbrottgräns 1 750—2 450
kp/cm2 vid 260°C, dielektricitetskonstant ca 4 och
förlust-faktor ca 0,01 vid rumstemperatur. Två typer har
utarbetats; den ena, Vibrin X-1047, innehåller en modifierad
ma-leinatplast, den andra, Laminac PDL 7, icke angivna starkt
omättade polyestrar.
Triallyleyanurat framställs genom reaktion mellan
cya-nurklorid (kloriden av tricyanväte) och överskott på
allyl-alkohol vid närvaro av natriumhydroxid, som binder det
frigjorda klorvätet.
C3C13N3 + 3 QjHbOH -> C3(OC3H5)3N3 + 3 HCl
Det polymeriseras lätt med peroxidkatalysatorer, såsom
bcnsoylperoxid. Monomeren har dock vissa nackdelar vid
framställning av laminat. Dels är den dyr, dels är den en
vätska med låg viskositet vid härdningstemperaturen,
varigenom det är svårt att ge laminatet tillräckligt hög
plast-halt.
Genom att sampolymerisera triallyleyanurat med
omättade alkyder har man emellertid erhållit utgångsprodukter
som är billigare och lämpligare för framställning av
laminat. Vibrin uppges före härdningen ha viskositeten 45 P
vid 25°C och Laminac PDL 7-669 65 P. Av båda har man
gjort laminat med upp till ca 40 °/o plast.
Vid härdning av Vibrin höjs laminatets temperatur under
30 min från 85—120°C vid ca 1 kp/cm". Då
polymerise-ringsreaktionen är exotermisk sker uppvärmningen
långsamt för undvikande av överhettning. Laminat av Laminac
härdas 30 min vid 105°C och 3,5 kp/cm3. Det är sedan så
styvt att det utan svårighet kan hanteras. Båda
produkterna efterhärdas 3 h vid 260°C för att de skall få största
möjliga hållfasthet.
Glasfiberns ytbehandling har stor betydelse för
laminatets vattenabsorption och hållfasthet i vått tillstånd. Vid
tidigare använda prepareringsmetoder absorberar
laminatet vatten, och dess hållfasthet minskas härvid avsevärt.
En ny metod bestående i behandling av glasfibern med
polyvinylsiloxan ger emellertid laminat som inte absorberar
märkbar mängd vatten och vilkas böjbrottgräns är nästan
oförändrad efter 2 h kokning i vatten (P M Elliot; H M
Day & D G P ätter son i Modern Plastics juli 1952). SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
