Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 6. 10 februari 1953 - Ultrakorta radiovågors utbredning i de lägre luftlagren, av Bengt Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 4. De två första loberna i räckviddsdiagrammet från en
isotrop sändarantenn på höjden 34 m (våglängd - 9,4
cm,–-75 cm,–-3 m; R0 = 140 km; K — — 1;
standardatmosfär).
där ae är den ekvivalenta jordradien, normalt
lika med 4/3 av den verkliga.
Beräkningen av avstånden c/i och d2 till
reflexionspunkten leder till en
tredjegradsekva-tion. De kan emellertid fås ur nomogram.
Då ett divergent strålknippe reflekteras inot
den konvexa jordytan blir det efter reflexionen
än mer divergent. Detta fenomen kan
beräkningsmässigt beaktas genom att
reflexionskoefficienten multipliceras med divergensfaktorn
För fältstyrkan inom interferenszonen kan man
nu skriva
E = ~\fm + kDffme-iß’ (19)
ti
där = (20)
A ti
exakt analogt med formlerna (10) och (11) för
plan jordyta. Lobminima i närheten av
tangentstrålen blir mindre djupa genom
divergensfak-torns inverkan på den reflekterade vågen.
Fig. 4 visar exempel på räckviddsdiagram för
tre olika våglängder. Vid liten våglängd inträffar
de nedersta lobmaxima vid låg höjd, samtidigt
som emellertid diagrammet blir splittrat i många
små lober.
Jordytans reflexionskoefficient.
Reflexionskoefficienten K för en plan yta är bestämd av
ytans ledningsförmåga och dielektricitetskonstant samt den
infallande vågens frekvens, polarisation och infallsvinkel.
De elektriska egenskaperna hos markytan varierar inom
vida gränser, för havsvatten däremot är variationerna små.
Fig. 5 visar K för havsvatten för ett par olika frekvenser
varav en fundamental skillnad mellan horisontell och
vertikal polarisation klart framgår. Vid horisontell
polarisation är K^a—1 upp till rätt stora vinklar mellan strålen
och ytan. Vid vertikal polarisation är K fü — 1 endast vid
nära tangerande infall, och beloppet k får ett minimum
vid Brewsters vinkel, samtidigt som fasvinkeln # skiftar
från ungefär rr till ungefär 0. För rent dielektrisk mark
är k min = 0.
De teoretiska värdena på reflexionskoefficienten för en
plan yta kan vid korta vågor tillämpas endast i
undantagsfall, t.ex. för en mycket lugn vattenyta eller för flygfält
och annan extremt plan och homogen mark. Ojämnheter
och vegetation m. m. på markytan åstadkommer en
partiell absorption och spridning av vågen, varigenom
reflexionskoefficienten för den koherenta strålningen
minskar. Samma verkan liar vågorna på vattenytan.
Ett approximativt kriterium på att spegelreflexion
dominerar över den diffusa spridningen är uppställt av
Rayleigh och lvder
h sin £X < A/8 (21)
där oc liksom tidigare är vinkeln mellan den infallande
strålningens gångriktning och den reflekterande ytan, samt
h ojämnheternas (vågornas) totala höjd.
V1 + Oed tg2 OC
där oc är vinkeln mellan den infallande strålen
och jordytan i reflexionspunkten och d avståndet
utmed jordytan mellan sändare och mottagare.
d skiljer sig endast obetydligt från värdet 1
utom för mycket små värden på vinkeln oc. Då
reflexionspunkten ligger på mer än halva
avståndet till horisonten börjar d att minska
märkbart och går mot värdet 0 vid tangerade
infall.
Fig. 5.
Reflexions-koefficienten K = k ei°
för havsvatten, H
horisontell, V vertikal
polarisation.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
