Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 6. 10 februari 1953 - Andras erfarenheter - Kemisk behandling av bomull, av SHl - Försprödning av värmehärdigt stål, av SHl - Vattenfrånstötande färgämnen, av SHl - Framställning av natriumhydrosulfit, av SHl - Användning av indiumlegeringar, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
TEKNISK TIDSKRIFT
som mellanprodukt vid estrifiering eller etrifiering och
vid framställning av garn och fiber med förbättrad
elasticitet, ökad förmåga att absorbera vatten, hartser och
färger eller för erhållande av hj-drofoba, eldresistenta och
skrynkelfria material.
Eldresistent bomull (Tekn. T. 1950 s. 1037) har man
försökt göra genom utfällning av titan- och
antimonförening-ar ur starkt sura vattenlösningar. Ett annat sätt är
användning av alkylortotitanat Ti(OR)4. Denna process kan
genomföras utan användning av mineralsyror och består
sannolikt i en omestrifiering. För att uppnå god
eldresistens måste man införa ca 11 % Ti02. Härvid måste hög
koncentration av ortotitanat användas, och överskott på
reagens går förlorat. Processen blir därför dyrbar och har
flera andra nackdelar.
Fosforföreningar kan också användas för att minska
bomulls brännbarhet, men på grund av katjonutbyte
lakas de flesta fosforföreningar ut vid tvättning. Man har
därför sökt efter ämnen som inte deltar i katjonutbyte.
Ett tänkbart sådant är en polymer innehållande
fosfor-tetrahydroximetylfosfoniumklorid som fås genom reaktion
mellan fosfin, formaldehyd och saltsyra. Den lär ge god
permanent eldresistens och dessutom skrynkelfrihet.
Behandlingen medför dock minskning av vävens
rivhållfasthet (Chemical Engineering juni 1952, Chemical &
Engin-eering News 6 okt. 1952). " SHl
Försprödning av värmehärdigt stål. Att vissa
varmhåll-fasta stål blir spröda om de upphettas lång tid till
tämligen hög temperatur har länge varit känt. Att
påkänningar påskyndar försprödning upptäcktes i Tyskland på
1930-talet. Ännu är inte tillräckliga data tillgängliga för att man
skall kunna dra exakta slutsatser om den roll
påkänningar, temperatur och upphettningstid spelar vid försprödning
av värmehärdigt stål. Detta fenomen iakttogs först vid
brott på bultar i flänsförband. Brotten uppstår vanligen
efter 3 000—12 000 h vid 500°C. Oftast har dock bultarnas
slagseghet fallit avsevärt redan efter några timmars
upphettning.
Lättast försprödas kromnickelstål och
krom-nickelmolyb-denstål, medan krom-molybdenstål har relativt liten
tendens att bli sprött. Man kan öka
krom-nickel-molybden-ståls slagseghet avsevärt genom lämplig värmebehandling.
Den dominerande faktorn vid försprödning är
temperaturen. Stål, som inte blir sprött vid hög temperatur, blir det
oftast inte heller vid påkänningar (Engineers’ Digest dec.
1952). SHl
Vattenfrånstötande färgämnen. Vid Michigan State
College har man funnit att alkylsubstituerade färgämnen
kan användas för att färga tyger och samtidigt impregnera
dem. Alkylgruppen skall ha lång kolkedja. För ylle har
bästa resultat uppnåtts med undecylazo-D, medan
bomullstyg kan ges mycket god vätningsresistens med
oktyl-rosanilin.
Alkylsubstituerade färgämnen uppges ha 2—3 gånger
större vattenfrånstötande verkan än icke substituerade
färgämnen. Med de förra färgade tyger får 12—60 gånger
större vätningsresistens än ofärgade. Man fortsätter
undersökningarna med siloxansubstituerade färgämnen
(Indu-strial & Engineering Chemistry nov. 1952). SHl
Framställning av natriumhydrosulfit. Man tillverkar
natriumhydrosulfit i teknisk skala genom att leda in
svaveldioxid i en suspension av zinkstoft i vatten, varefter
erhållet zinkhydrosulfit omsätts med natriumhydroxid till
natriumhydrosulfit och zinkhydroxid. Den senare
frånfil-treras, och det förra saltas ut ur lösningen i form av
hy-dratet Na2S204 • 2 H„0. Detta upphettas i sitt kristallvatten
till ca 60°C under stark omröring varvid en vattenfri
produkt utskiljs.
Man har föreslagit två andra metoder vid vilka zinkstoft
inte används. Den ena, som består i katodisk reduktion av
natriumbisulfit, har nackdelen att produkten blir förorenad
med natriumbisulfit; den andra, som är byggd på
reduktion av natriumbisulfit med metalliskt natrium i
natriumamalgam, ger enligt tidigare gjorda undersökningar dåligt
utbyte, nämligen 50—70 °/o mot 90 °/o för
zinkstoftmeto-den.
En laboratorieundersökning vid Tekniska Högskolan i
Delft visar emellertid att utbytet vid amalgamprocessen
under gynnsamma betingelser kan drivas upp till 90 °/o.
Reaktionen utförs i en buffertlösning av 5 "°/o NaHSOs +
Na2S03 med pH 5—5,5. I denna leder man in
natriumamalgam, erhållet genom elektrolys av natriumkloridlösning,
och svaveldioxid, den senare i sådan mängd att pH hålls
konstant. Samtidigt införs buffertlösning medan
motsvarande mängd hydrosulfitlösning tas ut. Kvicksilvret går
tillbaka till elektrolysören. Processen utförs enligt
följande flytschema
alkalisk hydrosulfitlösning
En liten mängd kvicksilver, som går i lösning, fälls ut
med natriumsulfid och filtreras ifrån som kvicksilversulfid.
Den erhållna hydrosulfitlösningen kan arbetas upp enligt
samma metod som vid zinkstoftmetoden. Metoden är
kontinuerlig och kan regleras fullständigt automatiskt.
Tillförseln av buffertlösning skall bestämmas av produktens
specifika vikt, svaveldioxidtillförseln av lösningens pH i
reaktionskärlet och natriumhydroxidtillsatsen av pH i
neutraliseringskärlet. Tillförseln av natriumsulfid hålls
konstant (T Dus m.fl. i Chemistry & Industry 1 nov. 1952).
SHl
Användning av indiumlegeringar. Indium är en
silvervit, mycket mjuk metall, den mjukaste som är stabil i luft.
Den deformeras nästan obegränsat under tryck och
hårdnar inte vid bearbetning; den blir t.o.m. mjukare vid
valsning. I rent tillstånd har indium ingen teknisk användning,
men dess legeringar med bly, tenn, kadmium och vismut
utnyttjas som lagermetall, lod och glasvätande metall.
Dessa tillämpningar är mycket speciella men dock viktiga.
Indium-blylegeringar har högre smältpunkt än någon av
de andra legeringarna; de är också hårdare och har större
hållfasthet. Indiumrika legeringar med given mängd
legeringsmetall får största hårdhet om tillsatsen är vismut,
medan tenn, som är minst lösligt i indium vid
rumstemperatur, ger minsta ökningen av dess hårdhet och
hållfasthet. Tillsats av indium är ett mycket effektivt sätt att öka
tenns hårdhet. För bly blir hårdhetsökningen mindre vid
en given indiumtillsats, men då denna kan göras större i
bly än i tenn, kan man göra bly-indiumlegeringar med
större hårdhet. Indium är praktiskt taget olösligt i
kadmium och vismut.
Största mängden indium används till lager, framför allt
för flygplan. På ett stållagers glidyta fäller man t.ex. först
ut silver, på detta bly och sist indium. Därefter upphettas
lagret 500 h till 150°C varvid indium diffunderar in i
blyskiktet och ger en legering vars indiumhalt vid ytan är ca
16 «/o. Denna metod används främst för att öka lager-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
