Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 6. 10 februari 1953 - Andras erfarenheter - Användning av indiumlegeringar, av SHl - Elektrolytisk metallutfällning på lättmetaller, av U T—h - Nya metoder - Mätning av små partiklars diameter, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 februari 1953
101
ytans korrosionsmotstånd gentemot organiska syror i
smörjoljan. Indium ökar också korrosionsmotståndet hos
lagermetaller innehållande kadmium. I detta fall nöjer man
sig med en indiumhalt på ca 0,4 ®/o som inte medför
minskning av lagermetallens utmattningshållfasthet.
Tillsats av 10, 25 eller 50 ’Vo indium till ett lod bestående av
50 Vo blv och 50 °/o tenn minskar lodets
skjuvhållfast-het något vid sammanfogning av t.ex. mjukt stål. Sådana
lod har emellertid större resistens mot alkalier än
bly-tennlod, och det är därför man använder dein. Indiumtillsatser
på 1—2 °/o till blylod innehållande 3 ^/o silver ökar
däremot lodets hållfasthet avsevärt.
En legering bestående av ungefär lika delar tenn och
indium väter glas och kan användas för lödning av glas vid
glas eller glas vid metall (Tekn. T. 1952 s. 18). Ett
uppvärmt glasstycke "förtenns" först med legeringen och kan
sedan lödas ihop med ett annat arbetsstycke på
vanligt sätt. Alla indiumlegeringar med vismut, kadmium eller
bly innehållande mer än 5 % indium väter glas. I
blandning med tenn fordras däremot minst ca 40 °/o indium.
Lod med relativt hög indiumhalt är lättast att sprida på
glasytor därför att de är vätande inom ett ganska stort
temperaturintervall medan lod med relativt låg indiumhalt
väter glas bara vid temperaturer i närheten av lodets
smältpunkt. Lödfogar i glas gjorda med legeringar av
ungefär lika delar indium och tenn eller indium och bly får
en skjuvhållfasthet på 25—70 kp/cm2. De tål mycket bra
de termiska spänningar som uppstår vid upphettning och
kylning i temperaturområdet +100 till —50°C.
Indium-tennlegeringar ger bättre gastäthet än indium-blylegeringar
(R I Jaffeie & S M Weiss i Materials & Methods sept.
1952). SHl
Elektrolytisk metallutfällning på lättmetaller.
Lättmetallerna aluminium, magnesium och titan har många
användningsområden där andra ytegenskaper än
metallernas egna är önskvärda. Om också olika metoder för
beläggning finns är alltjämt de elektrolytiska förfarandena
de bästa. Förbehandlingen spelar därvid en mycket viktig
roll på grund av lättmetallernas benägenhet att oxideras.
För aluminium (Tekn. T. 1951 s. 687) kan i stort sett fem
olika förbehandlingar användas: betning i
metallklorid-lösningar, betning i alkalizinkatlösning, anodoxidering i
fosforsyra, våtblästring, beläggning med elektriskt ledande
gummi.
Betning i metallkloridlösning är föråldrad och många nya
legeringstyper erbjuder svårigheter. Betning i alkalizinkat
är den mest använda förbehandlingsprocessen. Den är lätt
att reglera och kan med små variationer användas på alla
kommersiella legeringar, såväl gjutna som smidda. Den är
emellertid omständlig och fordrar noggrant rengjorda,
fett-och oxidfria ytor (Tekn. T. 1951 s. 752) före behandlingen.
Den vid doppningen i alkalizinkatet erhållna mycket tunna
zinkutfällningen skyddar ytan från oxidation och får sitta
kvar vid den följande elektrolytiska metallbeläggningen.
Troligtvis diffunderar zinken så småningom in i
aluminiummetallen, ty i metallografiska snitt kan zinken ej
upptäckas.
Metoden att anodiskt modifiera oxidskiktet i fosforsyra
är ganska ny. Den härvid erhållna oxidhinnan är mycket
porös och hindrar ej en efterföljande förnickling,
försilv-ring eller förkoppring. Metoden kan användas för relativt
plana och små ytor och för renaluminium.
Våtblästringsmetoden (Tekn. T. 1952 s. 505) är också ny
och används huvudsakligen vid hårdförkromning. Den
förenklar väsentligt beläggningstekniken då metallen kan
hårdförkromas direkt efter våtblästringen. Förbehandling
genom påsprutning av en elektriskt ledande
gummibeläggning är en specialprocess som används bl.a. vid förnickling
av propellerblad för flygplan (Tekn. T. 1952 s. 210).
Härigenom fås en både korrosionsfast och spänningsfri
beläggning.
De mekaniska egenskaperna hos metallbelagt aluminium
är utmärkta. Däremot förefinns en viss korrosionsrisk. På
ställen där aluminium ligger blottat blir detta anod i
närvaro av fuktighet och korroderar, emedan alla
beläggningsmetaller är ädlare och därför blir katoder. I viss mån kan
detta motverkas om krom väljs soin översta beläggning.
Metallbelagda aluminiumlegeringar börjar allt mer
användas som ersättning för stål inom såväl bil- som
byggnadsindustrin t.ex. till dörrhandtag, fönsterbågar och
småmotorer.
Magnesium och dess legeringar bjuder på samma
svårigheter som aluminium vid metallbeläggning. Även för
magnesium spelar förbehandlingen huvudrollen. Sedan ytan
genom avfettning och betning befriats från fett och oxid
doppas detaljerna i ett alkaliskt pyrofosfatbad innehållande
zinksalter. Härvid utfälls en zinkbeläggning av 2 ,u tjocklek.
På denna fälls sedan ett tunt elektrolytiskt kopparskikt ur
cyanidlösning och ovanpå detta nickel, silver eller krom.
Man anser att elektrolytisk metallbeläggning av
magnesium icke längre är något problem och att den nämnda
metoden är fullt kommersiell. Vidhäftningen mellan
ytbeläggning och grundmetall sägs vara mycket god på både
gjutna och valsade legeringar. Korrosionsprov har givit
goda resultat särskilt om slutbeläggningen är krom. Man
anger totala skikttjockleken vid beläggning med koppar,
nickel och krom till ca 20 ju för inomhusbruk och 50 ,u för
stora korrosionspåkänningar utomhus.
Nickelbelagda magnesiumdetaljer används för hydrauliska
regleringsorgan på flygplan, och förkromade detaljer där
nötning förekommer.
Även titan vill man, trots dess goda
korrosionsegenskaper, belägga med andra metaller för ändring av
ytegenskaperna. Problemet är i stort sett detsamma som vid
aluminium och magnesium nämligen att finna en lämplig
förbehandlingsmetod. Det naturliga oxidskiktet som täcker
metallen är emellertid svårt att avlägsna.
Bästa metoden hittills är en betning med fluorväte löst i
en polär organisk vätska. Man har använt en betlösning
bestående av zinkklorid och fluorvätegas löst i ättiksyra
innehållande en liten mängd vatten. Härvid sker
oxidbort-tagning och zinkutfällning samtidigt och den preparerade
ytan kan sedan förkoppras, förnicklas och förkromas. Man
kan dock ej betrakta denna metod som kommersiell då
vissa svårigheter i badets skötsel finns (P 0’Keefë i
Materials & Methods juni 1952). U T—h
Nya metoder
Mätning av små partiklars diameter. Ett Vickers
projektionsmikroskop kan användas för att mäta små
partiklars diameter om det förses med en sfärisk kvartslins
(fig. 1) som ersätter kondensorns främre lins och placeras
i kontakt med ett objektglas. Det pulver som skall
undersökas läggs torrt på objektglaset. Kontakten mellan detta
och kvartslinsen görs vid dess rentorkade vänstra ända.
Kontaktpunkten skarpinställs på projektionsskärmen.
När objektglaset förskjuts mot vänster kommer
pulverpartiklarna in i synfältet och träffar linsytan på olika
avstånd från kontaktpunkten mellan denna och objektglaset.
Avstånden är proportionella mot kvadratroten ur
partiklarnas diameter. Genom att använda utbytbara kvartslinser
med olika krökningsradier och välja lämplig förstoring
(den förra minskas när den senare ökas) kan man mäta
Fig. 1. Mätning au
partiklars diameter med
Vickers
projektions-mikroskop.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
