Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 6. 10 februari 1953 - Hänt inom tekniken - Ny tidskrift - TNC: 3. Omrörning eller omröring? av G B - Debatt: Surte-skredet, av Bernt Jakobson och Bertil Löfquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 februari 1953
107
tillgodose önskemål från såväl den planläggande som den
utförande parten, såväl från forskningens som från
samhällets sida, om objektiv information på området.
Redaktör är sivilingeniør Jan F Reymert. Tidskriften skall
utkomma med 10 häften per år och kostar i
prenumeration 18 nkr/år.
TNC
3. Omrörning eller omröring?
Såsom i föregående TNC-spalt nämndes råder en vacklan
mellan ändelserna -ning och -ing i ord av typen skärning,
rengöring, -föring o.d., där grundordets stam slutar på r
föregånget av vokal.
1. Enkla verb tar regelbundet ändelsen -ning. Ex. bärning,
firning, förning (till bröllop o.d.), girning, gärning (till
gära, biform till göra), i görningen, klarning, körning,
murning, parning, pvrning (process under garvning då skinn
uppmjukas), rörning, sirning, skirning, skurning, skärning,
slirning, smörning, snarning, snörning, spirning, spårning,
styrning, störning, syrning, särning (= skiljning), firning
(sjöterm), tjärning, virning, vårning (till våra eller våras).
Undantag från regeln utgör vissa lånord från engelskan
och tyskan, t.ex. ta bäring på en fyr, av eng. bearing;
clearing, i Svenska akademiens ordlista även skrivet kliring.
(Vid sidan av substantivet har vi också verbet cleara, även
stavat klira. Utgår man från denna försvenskade verbform
bör verbalabstraktet bli klirning. Så länge den engelska
stavningen med c bibehålles är dock den efter engelska
regler bildade formen clearing att föredra.)
Det tyska inflytandet på vårt språk har ju varit starkt
ända sedan medeltiden. Vissa från Tyskland inlånade ord
har bibehållit den tyska ändelsen -ing (lågtyska -inge,
modern tyska -ung) och även påverkat den svenska
ordbildningen, så att -ing lagts till rent svenska ordstammar. I
förbigående kan anmärkas, att flera svenska dialekter,
särskilt västsvenska, liksom nynorskan bevarar ändelsen
-ing. En västgöte talar t.ex. om graving (= grävning) och
en värmlänning om äting (= ätande). Även i Norden har
nämligen i äldsta tid -ing varit allmän form. Varianten
-ning är resultatet av en senare, speciellt nordisk
utveckling. Redan i den äldsta fornsvenskan dominerar den dock.
Tyska lånord på -ing är näring och täring. Detsamma
gäller den mycket talrika gruppen av verb på -era med
substantiv på -ering, t.ex. regering, medeltida lågtyska
regeringe, modern tyska Regierung. Här är formen -ing
undantagslös i svenskt riksspråk. I dialekterna och i äldre
svenska, t.ex. i lexikon från 1600-talet, möter man former
som repeterning, regerning, balsamerning, herbergerning.
2. Sammansatta och med prefix försedda verb vacklar
mellan -ning och -ing.
Verb med de tyska förstavelserna an-, be- och för- har
i regel -ing. Ex. anföring, angöring, beröring, besparing,
beväring, beväring (= bevärande), fördyring,
förfaringssätt, förklaring, förstoring, försvåring, förvaring, förtäring,
föräring. Undantag är förhyrning och beskärning, som
dock vid sin sida har varianten beskäring. Även fördyrning
förekommer vid sidan av fördyring.
Avfyring är lån från tyskan. Vid sidan därav står det
likvärdiga avfyrning.
Sammansättningar till verbet föra liar nästan
genomgående den kortare ändelsen -ing. Ex. arm-, av-, ben-, bevis-,
bok-, bort-, fel-, genom-, gevärs-, hem-, in-, krig-, linje-,
livs-, pensel-, på-, stäm-, ut-, vattenföring. Förhållandet
kan synas egendomligt, då föra är ett gammalt gott svenskt
ord, vars enkla substantiv är förning. I riksspråket är
visserligen detta substantiv rätt ovanligt. Med riktig känsla
för svensk ordbildning talar dock en författare om
"Böckers uppläggning, förning och avslutning". Orsaken till att
-ing föredras i sammansättningar med föra är återigen
påverkan från tyskan. Lågtyskan har gett oss flera ord
med -voringe, motsvarande modernt tyskt -führung.
Sammansättningar med göra visar inte samma klara bild.
Men även här är -ing den vanligaste ändelsen. Ex. bot-,
fri-, färdig-, klar-, lös-, mjuk- och nedgöring. Alternativt
förekommer dock även lösgörning, nedgörning och
klargöring. Vi har vidare eldgörning, deggörning
(bageriterm) och i sportspråket bortgörning (till göra bort ett
mål o.d.).
Sammansättningar med röra, slutligen, har bägge
ändelserna. Ex. hop-, kring- och omrör(n) ing. Ändelsen -ing
beror även här, då den förekommer, på tysk inverkan;
jfr beröring.
Sammansättningar till de övriga under 1 anförda enkla
verben bära, fira osv. tar däremot i regel -ning. Ex.
av-bärning (äv. avbäring), nedfirning, avklarning, fram-, om-,
ned-, upp-, utkörning, utsirning, kniv-, tillskärning,
avsnör-ning, avspårning (jaktterm), urspårning (äv. urspåring),
fjärrstyrning, intjärning. Andra fall är inburning,
uthyrning, avhårning (äv. avhåring), fel-, överhörning,
inlärning.
Den praktiska slutsats man kan dra av denna översikt
synes mig vara, att man bör respektera språkbruket där
det redan ligger fast. I de fall däremot då dubbelformer
finns är det rimligt att gå på den svenska linjen, att välja
formen -ning. Det betyder t.ex. att man föredrar
avbär-ning, fördyrning, klargörning, lösgörning, nedgörning,
avhårning, omrörning, beskärning och urspårning framför
varianterna med -ing. G B
Debatt
Surte-skredet
I Tekn. T. 1952 s. 1016 kritiserade tekn. dr R Löfquist
Surte-utredningen. Enär kritiken tydligen berodde på
missförstånd, försökte jag tillrättalägga saken i samma
tidskrift på s. 1103. I omedelbar anslutning härtill har
Löfquist beretts tillfälle yttra sig över mitt inlägg. Tyvärr
måste jag konstatera, att jag icke lyckats i mitt uppsåt.
Visserligen uttrycker Löfquist sig nu med större
försiktighet, men han gör sig fortfarande skyldig till grova
missförstånd och feltolkningar. Jag ser mig därför tvungen ta
ytterligare plats i anspråk i dessa spalter.
Först måste jag definiera begreppet "progressivt skred",
som annars är väl definierat i de flesta läroböcker i
geoteknik, bäst kanske av Taylor1. Med progressivt skred
menas helt enkelt, att skärspänningen utefter en potentiell
glidyta icke är jämnt fördelad, att brottet börjar i det
mest ansträngda partiet, samt att skärhållfastheten utefter
glidytan successivt nedbrytes, så att till slut en lång
glidyta utbildas, fastän medelskärspänningen i denna var
betydligt under skärhållfastheten. Nu är troligen alla brott
mer eller mindre progressiva, men man vill förbehålla
begreppet för fall, när det är stor skillnad mellan
medelskärspänningen och skärhållfastheten.
Surte-skredet är ett typiskt exempel på progressivt skred.
Löfquist gör sig skyldig till en grov misstolkning, när han
skriver, att "i just den punkt, som avses, är
skärspänningen enligt beräkning på annat ställe i boken 0,7 t/nr". Det är
medelskärspänningen i den närmare 500 m långa, slutliga
glidytan som är 0,7 t/m2, om de aktiva och passiva trycken
mot ändplanen beräknats för en skärhållfasthet av 2 t/nr.
(Medelskärspänningen i den totala glidytan blir 0,86 t/m2.)
Men hur är det då med mitt "cirkelbevis", som Löfquist
kallar det? Jo, de många vittnesberättelserna visar klart,
att skredet var progressivt, och nu tyder ett progressivt
skred på att glidytan har utbildats i lera. Man känner
nämligen väl till sådana progressiva skred i lera men
däremot icke i sand. Men ändå har jag uttryckt mig så
försiktigt som, att "skredet sannolikt utbildats i lera". Jag
vet icke varför Löfquist synbarligen har hakat upp sig på
detta uttryck. Om han noggrant läser de sidor i Terzaghi
—Peck. vartill han har refererat, skall han finna, att det
genomgående användes orden "suddenly" och "sudden" för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
