Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 8. 24 februari 1953 - Nya metoder - Rullager för rätlinjig rörelse, av sah - Kall utsmältning av fett, av SHl - Påvisande av atombombexplosioner, av SHl - Säkrare landning på hangarfartyg, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
TEKNISK TIDSKRIFT
En lämplig användning för rullkedjor är lagringar av
fram- och återgående bord till verktygsmaskiner.
Kedjorna läggs då in mellan linjaler med V-formade spår, i regel
med hällarna i vertikalplanet. För att få god styvhet är
lagringarna i regel förspända, vilket medför att kedjorna
inte får friläggas. Linjalernas längd måste därför vara
minst dubbla slaglängden. Det finns dock möjlighet att
ordna lagringen med ändlös kedja för att undvika alltför
stora överhängen vid mycket långa slaglängder.
Rullkedjor kan även användas i lagringar för roterande
maskindelar, till vilka vanliga rullningslager inte lämpar
sig eller inte finns att tillgå. I sådana fall är det
vanligtvis lämpligt att använda rullkedjor där rullarnas
rotationsaxlar är parallella (enligt SKF, Göteborg). sah
Kall utsmältning av fett. Vid utvinnande av fett ur
naturligt råmaterial, t.ex. ben och andra animaliska
produkter, måste man spränga de celler i vilka oljorna är
inneslutna. Detta sker genom upphettning, dvs. genom
utsmältning av fettet. Metoden har flera nackdelar, framför allt
att de relativt ömtåliga fettsyraestrarna bryts ned vid den
höga temperaturen. Den erhållna produkten missfärgas
härvid och förorenas av sönderdelningsprodukter. Vid
processen förorenas också luften av mycket illaluktande
ämnen.
En brittisk firma har därför utarbetat en ny metod för
sprängning av fettcellerna vid rumstemperatur, dvs. genom
"kall utsmältning". Vid detta förfarande suspenderas det
malda råmaterialet i en kontinuerlig ström av kallt vatten.
Denna passerar genom en desintegrator i vilken vattnet
ges en serie slag med liög frekvens. Impulserna fortplantas
till råmaterialets celler, vilkas väggar slits sönder och oljan
i dem sköljs ut av vattnet utan att emulsion uppstår.
Vattenströmmen, innehållande fett och avfettat material, går
till en behållare där det förra samlas på ytan, medan det
senare sjunker till bottnen. Kontinuerlig separering kan
därför lätt ske.
Den nya processen lär ge rena oljor av mycket hög
kvalitet, och den uppges också vara betydligt billigare än den
tidigare använda utsmältningen. En fördel är givetvis att
den är kontinuerlig. Förorening av atmosfären med
illaluktande ämnen påstås kunna undvikas praktiskt taget
fullständigt.
För närvarande används kall utsmältning vid avfettning
av ben i några anläggningar i Storbritannien och Kanada.
En av dessa avverkar kontinuerligt 2 t/h ben. Metoden sägs
också vara användbar för sådana råmaterial som fisklever,
sill och kopra. Det återstår dock ännu att pröva dess
lämplighet för frön som är världens viktigaste fettråvara
(En-gineer 7 nov. 1952; J M Goulson i Nature 22 nov. 1952).
SHI
Påvisande av atombombexplosioner. De
klyvningsprodukter, som uppstår vid atombombexplosioner, ger en
radioaktivitet som faller med tiden på ett karakteristiskt sätt,
avvikande från det som utmärker aktiviteten hos de i
luften normalt förekommande radioaktiva ämnena. Detta
kan utnyttjas för att påvisa atombombexplosioner (jfr
Tekn. T. 1950 s. 9). Tar man prov på regn eller snö,
in-dunstar dessa och mäter återstodens aktivitet med vissa
tidsmellanrum, kan man ur erhållna data rita upp kurvor
för provens aktivitet (impulser per minut) som funktion
av tiden. För de naturliga radioaktiva ämnena består
kurvan av två räta linjer (fig. 1), medan klyvningsprodukter
ger en jämn kurva konvex mot tidsaxeln (fig. 2).
I USA tas numera regelbundet nederbördsprov vilkas
radioaktivitet mäts. Av formen på de erhållna kurvorna
framgår om en atombombexplosion skett, och genom
jämförelse med normalkurvan i fig. 2 kan man ungefär beräkna
den tidpunkt vid vilken den inträffat. Man har bl.a. fått
en kurva som stämmer mycket bra med normalkurvan och
ger ett sprängningsdatum inom det tidsintervall som
angivits för den första ryska atombombexplosionen. Andra
kurvor överensstämmer däremot bara delvis med
normalkurvan, vilket kanske beror på att man mätt aktiviteten
hos klyvningsprodukter från flera atombombexplosioner
som utlösts vid olika tidpunkter (N J HOLTER & W R
GlàSSOCK i Nucleonics aug. 1952). SHI
Säkrare landning på hangarfartyg. Den nu vanliga
proceduren vid landning på ett hangarfartygs däck är att
föraren gör sin anflygning med en fart som endast obetydligt
överskrider överstegringshastigheten. Då han kommer in
över däcket får ban signal från landningsofficeren att dra
av motorn. Flygplanet sjunker då ned på däcket,
varvid en krok i stjärten hakar in i de elastiska stopplinor
som med vissa mellanrum är sträckta tvärs över däcket.
Skulle kroken missa linorna kan flygplanet icke starta
på nytt, utan måste rulla vidare in i ett 4 m högt nät av
nylon, som hindrar det från att krascha in i de flygplan
som står parkerade på däckets andra sida.
Förfarandet innebär givetvis rätt stora risker. På
hangarkryssaren "Essex" hände det sålunda utanför Korea att ett
flygplan hoppade över nätet och dödade tio man, sårade
många fler och förstörde för 3 M$ flygplan. Om oturen
är framme kan olycksriskerna genom de sammanhopade
bränslefyllda och beväpnade flygplanen utveckla sig till
en katastrof.
Genom brittiskt-amerikanskt samarbete har framkommit
en ny landningsprocedur, som grundar sig på att
landningen icke längre sker i fartygets längdaxel, utan är 10°
förskjuten från detta, vilket möjliggöres genom en lämplig
sidutbyggnad av däcket. Den nya landningstekniken
innebär att föraren gör anflygningen med 85 ’/o motoreffekt,
utfällda dykbromsar och en anfallsvinkel motsvarande
sjunkhastigheten vid normal landning.
Flygplanet landar alltså med relativt hög hastighet, och
föraren drar av motorn först då han känner att kroken
har hakat i en stopplina. Skulle så icke ske, fäller han åter
in dykbromsarna, sätter på full motoreffekt och startar
igen för ny landning.
Enligt det nya landningssystemet krävs endast hälften så
många stopplinor; vidare kan kraschnätet helt slopas.
Man räknar med en besparing av 300 000 $ endast på
denna punkt. Viktbesparingen är dessutom betydelsefull, då
den medger anordnande t.ex. av ytterligare en katapult.
Fig. 1. Aktiviteten hos naturliga
radioisotoper i luften.
Fig. 2. Aktiviteten hos
klyvningsprodukter från atombombexplosion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
