Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 8. 24 februari 1953 - Debatt: Hållfasthetsproblem vid transportförpackningar, av Erik Persson och Haqvin Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 februari 1953
155
Fig. 1. Tryck-vägkarakteristik för en
förpackning.
Fig. 2. Bromsenergins beroende av
maximala sammantryckningen.
raturen använda underlagets elasticitet. Den i tabellen
angivna stötupptagningsförmågan är endast ett mått på
förpackningsmaterialets fjädring i förhållande till underlagets.
Om t.ex. underlaget är lika fjädrande som
förpackningsmaterialet självt, erhålles en stötupptagningsförmåga på
50 Vo. Om däremot underlaget är helt stelt, uppmätes
stötupptagningsförmågan 100 Vo.
Den av Larsson angivna metoden att med utgångspunkt
från stötupptagningsförmågan dimensionera ett emballage
och därvid räkna med att endast en del av stötenergin
fortplantas till det emballerade godset torde vara helt
felaktig. Har godset genom fritt fall erhållit en viss
rörelseenergi, måste efter anslaget hela denna energi överföras
från godset till förpackningsmaterialet för att retardera
godset till hastigheten noll. Denna energi reduceras ej av
förpackningsmaterialet, som Larsson vill göra gällande,
utan emballagets uppgift är endast att bromsa upp godset
med en retardationskraft, vars högsta värde ej överstiger
vad godset tål, vilket uppnås genom att bromsvägen
till-låtes uppgå till tillräcklig längd.
För att kunna beräkna den maximala retardationen hos
godset vid anslaget efter fritt fall måste man känna
kraften F mellan godset och förpackningen som funktion av
sammantryckningen s av den senare (se fig. 1). Man kan
då beräkna den maximala sammantryckningen smax och
motsvarande maximala retardationskraft Fmax på godset
ur det förhållande att ändringen i godsets potentiella energi
under fallet är lika stor som den från godset till
förpackningsmaterialet överförda bromsenergin. Är massan hos
godset m och fallhöjden h gäller sålunda
smax
m g h — \ F d s
o
Ur förpackningens karakteristik enligt fig. 1 kan
integralens värde (den streckade ytan) bestämmas grafiskt som
funktion av smax (se fig. 2). Med given massa m och
fallhöjd h för godset är energin mgh bestämd och den
erforderliga sammantryckningen smax kan bestämmas ur
kurvan i fig. 2. Med detta värde på smax kan man sedan gå in
på kurvan i fig. 1 och bestämma maximalvärdet av
retarda-tionskraften Fmax• Slutligen bestämmes maximala
retardationen amax på godset enligt
Fmax
a max —-
Man kan på motsvarande sätt bestämma emballagets
tjocklek då man önskar hålla amax under ett bestämt
värde. Detta behandlas längre fram, där en metod anges att
behandla uppmätta karakteristikor för
förpackningsmaterial så att de direkt kan användas för dimensioneringen av
förpackningar och bedömning av ett förpackningsmaterials
lämplighet.
Redan av utseendet på tryck-vägkarakteristiken kan man
emellertid ganska väl bedöma ett förpackningsmaterials
lämplighet. Kurvorna i fig. 3 visa principiellt
karakteristiken för två olika förpackningsmaterial, där 1 är ett
ganska normalt material medan 2 närmar sig idealet.
Figuren visar att för upptagning av en viss stötenergi,
representerad av de streckade ytorna, såväl kortare broinsväg
som lägre maximalkraft erhålles för material 2 än för
material 1.
För att dimensionera en förpackning enligt vissa givna
fordringar bör man sålunda uppta en
tryck-vägkarakteri-stik för olika material i likhet med fig. 1. Bearbetas dessa
kurvor enligt de riktlinjer som anges i det följande kan
man avgöra vilket material som är att föredra och hur
förpackningen skall dimensioneras i ett givet fall.
Prov på Aseas laboratorium har visat att ur dylika
statiska kurvor beräknade värden på maximalretardationen
väl överensstämmer med experimentellt registrerade
påkänningar på emballerat gods vid fritt fall mot stelt
underlag.
Dimensionering av förpackningar
och bedömning av förpackningsmaterials lämplighet
Vid dimensioneringen av en förpackning utgår man från
att det förpackade godset skall kunna tåla fritt fall mot
stelt underlag från en viss fallhöjd h utan att maximala
retardationen på godset amax överstiger ett visst värde.
Förpackningsmaterialet är för en viss packningsgrad
karakteriserat av en kurva enligt fig. 4, som anger
sambandet mellan kraften per ytenhet FIA och den relativa
hoptryckningen s/t, där t är emballagets tjocklek. Problemet
är att med utgång från dessa uppgifter samt godsets massa
m och kontaktarea med förpackningsmaterialet A beräkna
den erforderliga tjockleken t hos förpackningsmaterialet.
Vi utgår från energilikheten
smax
m g h — \ F d s
Fig. 3. Jämförelse av karakteristiken
för två förpackningsmaterial.
Fig. 4. Tryck per ytenhet som
funktion av relativa sammantryckningen
för ett förpackningsmaterial.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
