Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 10 mars 1953 - Fenol i USA, av SHl - Elkraftproduktionen i Västeuropa 1951, av F Ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
TEKNISK TIDSKRIFT
_i–
het. Vid klorering framställs först monoklorbensen som
hydrolyseras med natriumhydroxid, varefter
natriumfeno-latet sönderdelas med saltsyra. Vid Raschig-metoden sker
klorering med saltsyra och luft, och den förra återvinns
vid hydrolys av klorbensenen med vattenånga.
Kumenprocessen är relativt ny och har hittills bara
utnyttjats i halvstor skala. Den är av särskilt intresse genom
att den fordrar varken klor eller svavelsyra på vilka
tillgången tidvis varit knapp. Bensen alkyleras med propylen
till kumen (isopropylbensen). Denna oxideras sedan med
luft till en peroxid som sönderdelas i fenol och aceton.
Tillverkningen under 1953 enligt de olika metoderna be-
räknas till:
t
Klorering ..................................................................86 300
Sulfonering ................................................................62 600
Raschig-metoden ..................................................56 700
Kumenmetoden ......................................................3 600
Okända metoder ......................... 1 400
Vid klorering används elementär klor och dennas pris är
därför av stor betydelse. Metoden kan inte med fördel
utnyttjas annat än i kombination med
klor-alkali-framställ-ning, och energin för denna måste vara billig. Man får en
mindre mängd biprodukter, huvudsakligen di- och
triklor-bensen, difenvloxid och hydroxidifenyler, vilkas värde
uppgår till ca 1 ct/lb fenol. Metoden används av bara en
amerikansk firma, och den lär fordra en produktion av
storleksordningen 15 000 t/år för att löna sig.
Raschig-processen, som används av två firmor, fordrar
teoretiskt inga kemikalier, men i praktiken måste förluster
av saltsyra och katalysator täckas. Ånga och kylvatten
förbrukas i stor mängd genom att reaktionerna är
ofullständiga; enligt uppgift är omsättningen bara 10—15 ’"/o.
Frånskiljande av reaktionsprodukterna och återföring av icke
reagerat material måste därför ske i stor omfattning både
vid klorering och hydrolys. Svårlösta korrosionsproblem
uppstår vid hanterandet av saltsyran. Bara stora,
kontinuerliga anläggningar blir ekonomiskt lönande. Metoden
har dock fördelen att vara oberoende av annan kemisk
industri.
Sulfonering sker i USA med rykande svavelsyra (oleum)
och bensenen i ångform. Den förra utnyttjas praktiskt
taget fullständigt, och man får mycket ren
bensensulfon-syra. Dennas sönderdelning sker på två olika sätt. Enligt
en metod hälls sulfonsyran direkt i smält natriumhydroxid
varvid natriumsulfonat bildas och hydrolyseras på en gång.
Härvid utnyttjas neutralisationsvärmet varigenom bränsle
sparas. Natriumhydroxiden återvinns i form av
natriumsulfat och natriumsulfit som kan användas i
sulfatfabriker.
Enligt den andra metoden neutraliseras först sulfonsyran
med tidigare erhållet natriumsulfit i smälta varvid
svaveldioxid utvecklas. Denna används för att sönderdela
na-triumfenolat. Härigenom minskas förbrukningen av
natriumhydroxid och svavelsyra till två tredjedelar av den
vid den förra metoden, och bara orent natriumsulfit
erhålles som biprodukt. Värmeåtgången blir större då inget
neutralisationsvärme uppstår.
Den först nämnda sulfoneringsmetoden är lämplig för
anläggningar i närheten av sulfatfabriker därför att man då
kan få ett gott pris för natriumsalterna. Den andra
metoden kombineras helst med tillverkning av svavelsyra och
andra oorganiska kemikalier. Dessa förhållanden gör att
sulfoneringsprocesserna är bundna geografiskt i viss mån.
Båda sulfoneringsmetoderna har dock fördelen att kunna
utföras ekonomiskt i relativt liten skala.
Anläggningskostnaderna blir också lägre än för de övriga processerna.
Ehuru nya metoder för framställning av fenol utarbetats
har sulfoneringsmetoden inte blivit omodern vilket
framgår bl.a. av att de nya fenolfabriker, som byggdes i USA
under andra världskriget, alla arbetade enligt denna metod.
Under kriget utarbetades också en ny variant av
sulfoneringsmetoden som nu provas i halvstor skala. En lös-
ning av kaliumklorid och natriumbensensulfonat blandas
med släckt kalk; blandningen avvattnas och behandlas med
överhettad vattenånga varvid fenol och vatten
avdestillerar; ångorna kondenseras, och fenolen skiljs från och
renas. Den fasta återstoden tas upp i vatten och filtreras
varvid man får fast kalciumsulfit och en lösning av
kaliumklorid och natriumsulfit. Till den senare sätts
bensen-sulfonsyra som ger natriumsaltet under utveckling av
svaveldioxid vilken tillvaratas. Kalk sätts till i erforderlig
mängd, och processen upprepas.
Nettoresultatet blir att bara liten mängd natriumhydroxid
behöver användas för ersättning av natriumförluster
medan kalk förbrukas i stället. Svavelsyran återfås dels som
svaveldioxid, dels som kalciumsulfit vilket åtminstone för
närvarande är praktiskt taget värdelöst. Kemiskt sett är
metoden ekonomisk, och den är också oberoende av
avsättningsmöjligheter för biprodukter. I praktiken uppstår
emellertid allvarliga svårigheter vid hanterandet av de
halvfasta reaktionsmassorna, och det är ännu osäkert om
de kan övervinnas.
Vid kumenprocessen behövs teoretiskt 0,45 delar
propylen till en del bensen, men i praktiken går det säkert åt
mera varför processen blir ekonomisk bara där man har
tillgång till billig propylen, dvs. invid oljeraffinaderier
eller krackningsanläggningar. Inkomsten av biprodukten
aceton motsvarar för närvarande ca 5 ct/lb fenol, men den
kan möjligen sjunka till hälften. Ur biproduktsynpunkt
är dock kumenprocessen mycket tilltalande i jämförelse
med andra metoder. En olägenhet är att
kumenperoxid-bildningen är ofullständig varigenom separering och
återföring är nödvändiga. Processen synes lämpligast för
kontinuerlig drift i stor skala.
Det är ganska ovanligt inom kemisk industri att fyra så
olika metoder kan tillämpas för framställning av en och
samma produkt i stor skala. Vid alla fyra används
samma råvara (bensen) i ungefär lika stor mängd, och
kostnaden för den blir 4,5—6,0 ct/lb fenol. Alla metoderna har
vidare fasta kostnader på 1—2 ct/lb. Då fenol säljs för 19
ct/lb är marginalen för övriga kostnader inte stor, och
skillnaden mellan dessa för olika processer är sannolikt
så liten att vilken som helst av de fyra metoderna är
konkurrenskraftig i en anläggning, gynnsamt placerad i
förhållande till annan kemisk industri (J M Weiss i Chemical
& Engineering News 10 nov. 1952). SHl
Elkraftproduktionen i Västeuropa 1951. Följande
anger produktionen av elkraft i olika västeuropeiska
länder, varvid dessa har ordnats efter industrins egen
elkraftproduktion. Uppgifterna hänför sig till 1951, dock att de
flesta uppgifterna om industrins elkraftförbrukning härrör
från 1950.
Totalproduktion Industrins Industrins
egenproduktion
kraftkonsumtion
C/o av total-
GWh GWh «/o produktionen)
Väst-Tyskland .. 18 700 18 600 38 67
Frankrike ....... 38 280 11 570 30 75
Storbritannien 67 500 11 000 17 60
17 660 8 200 47 65
29 220 5 890 22 70
19 440 5 650 29 67
9 500 3 960 42 83
12 250 2 490 22 48
7 370 1 700 23 66
Holland ......... 7 700 1 600 21 67
Saar-området ____ 1 730 1 190 69 90
Luxemburg ...... 810 800 99 93
Danmark ....... 2 646 400 15 59
7 200 360 5 66
1 030 140 13 65
Totalt 271 030 73 640» i 30 « 67
(Elektrizitätswirtschaft 1952 h. 23). F Ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
