Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 31 mars 1953 - Kokill- och pressgjutning av aluminiumlegeringar, av Sven Ivar Sieurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2’f mars 1953
269
köper press- eller kokillgjutgods lios ett
beställ-ningsgjuteri bör därför om möjligt låta gjuteriet
utföra efterbearbetningen. Gjutning och
efte^be-arbetning bör vid komplicerade detaljer utföras
kontinuerligt.
Detaljer, som skall ha blank och fin yta,
slipas och poleras ibland. Om särskilt gott
korrosionsskydd önskas, kan man förstärka
metallytans oxidskikt genom kemisk oxidering eller
anodoxidering. Det senare förfarandet är
effektivare men dyrare. Korrosionsskydd kan även
erhållas genom lackering, vilken då ofta föregås
av oxidering. Lacken fäster bättre på en
oxiderad än på en obehandlad yta.
Om inan icke vill kosta på lackering, bör
oxidhinnan efterbehandlas genom doppning i varmt
vatten, varvid den sväller och blir tät
("vatten-tätning"). Det varma vattnet kan om man så
önskar innehålla färgämnen eller färgbildande
ämnen, varvid detaljen samtidigt erhåller önskad
färg. För gjutlegeringar bör dock endast mörka
färgtoner väljas.
Galvaniska beläggningar är i regel onödiga på
aluminiumdetaljer då önskat utseende kan
erhållas genom slipning och polering eller
accelererad oxidering. Det förekommer dock ibland att
man ökar slitstyrkan hos t.ex. motordetaljer av
lättmetall genom hårdförkromning.
Val av legering
De flesta gjuterier har långa listor över
legeringar, och det kan ofta vara svårt för
beställaren att avgöra vilken han skall välja. I regel kan
dock konstruktören nöja sig med att ånge endast
"Al-legering" i materialspecifikationen och
överlåta åt gjuterimannen att välja legering. Även
om ett gjuteri har många legeringar, har det i
allmänhet en eller ett par som standard. Detaljen
blir givetvis billigare om gjuteriet får frihet att
välja en av dessa. Ju fler legeringar ett gjuteri
har i arbete samtidigt, desto högre blir
kostnaderna för smältavdelningen och därmed gjutets
pris.
Om man studerar befintliga legeringslistor
uppgjorda av leverantörer eller
standardiseringskommittéer finner man att i dag endast några
få huvudtyper utnyttjas i praktiken. De
vanligen använda legeringarna framgår av tabell 1.
När man tillverkar en legering måste man göra
klart för sig dels vilka huvudbeståndsdelar
legeringen skall innehålla, dels vilken renhetsgrad
dessa beståndsdelar skall ha. Tekniskt framställd
aluminiummetall innehåller mellan 0,1—0,5 %
järn och lika mycket kisel. Ju högre renhetsgrad
som fordras, desto dyrare blir metallen. För
gjutgods är det ofta tillräckligt att använda
omsmälta legeringar. Sådana kan ofta innehålla
0,5—2 % järn, och i regel 0,2—4 % koppar. Det
är därför viktigt att avgöra om man av
kvalitetsskäl, t.ex. för uppnående av tillräckligt kor-
.48
#
Hk.
Fig. 10. Kokillgjutgods.
rosionsmotstånd, bör välja en legering, tillverkad
av primärmetall eller en tillverkad av
sekundärmetall.
Om man anser nödvändigt att välja en dyr
legering med hög renhetsgrad, måste man komma
ihåg att legeringen måste hanteras i gjuteriet på
ett metallurgiskt riktigt sätt. Man får t.ex. inte,
som tyvärr ofta förekommer, smälta legeringen
i järndegel, varigenom i ogynnsamma fall
järnhalten kan stiga från t.ex. 0,4 % till 1,5—2 %
på grund av järnets stora löslighet i aluminium.
Aliiminium-kisel-legeringar (silamintypj
Den övervägande delen av allt
lättmetallgjut-gods är av silumintyp. Dessa legeringar består
av aluminium av olika renhetsgrad legerat med
5—14 % kisel. Denna ökar metallens
gjutbar-het och samtidigt dess hållfasthet. Den påverkar
däremot icke märkbart metallens
korrosionsmotstånd. Av föroreningar brukar man vara mest
rädd för koppar, varför ett lämpligt mått på
legeringens kvalitet torde vara den tillåtna
kopparhalten.
Vid stora krav på renhetsgrad bör primär
råvara användas, varvid erhålles någon av de
kopparfria silumintyperna. I de flesta fall torde det
dock vara fullt tillräckligt att använda
legeringar, vilka framställs av sekundärmetall med
relativt hög halt av föroreningar.
Koppar och järn m.fl. föroreningar bidrar även
till att höja legeringens brottgräns och hårdhet
men nedsätter samtidigt dess förlängning och
seghet. Emedan kopparhalten anses förbättra
materialets bearbetbarhet med skärande verktyg
har i vissa legeringsspecifikationer icke endast
angivits en övre gräns för koppar på 3—4 %
utan även en undre gräns på 1—3 %. SAKO:s
legering "silumin gamma" (SM 6725) kan göras
hårdare men samtidigt sprödare genom
värmebehandling.
Aluminium-magnesiumleger ingår
(hydronaliamtyp)
För detaljer, som skall användas för dekorativa
ändamål, som därför poleras och sedan eventuellt
även oxideras, används ibland legeringar av
aluminium-magnesiumtyp. Magnesium ökar lege-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
