Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 14. 7 april 1953 - Nybyggen - Stornorrfors — Sveriges största kraftstation, av WS - Det ryska 400 kV systemet, av Je
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286
TEKNISK TIDSKRIFT
Nybyggen
Stornorrfors — Sveriges största kraftstation. Arbetena
på Stornorrfors kraftstation i nedersta delen av Umeälven
torde påbörjas under 1953. Med sina tre maskinaggregat
på sammanlagt 375 000 kW blir stationen 25 000 kW större
än Harsprånget och därmed Sveriges största;
årsproduktionen blir 2,2 miljarder kWh/år. Fallhöjden blir 73 m med
en utbyggnadsvattenföring av 600 m3/s. För stationen
kommer att utnyttjas Bergforsen, Norrforsen, Sörforsen och
Umeforsen; därmed måste tre befintliga anläggningar i
älven skrotas ned.
Sprängnings- och schaktningsarbetena blir mycket
omfattande. I den 2 km långa tilloppskanalen och den 1 km
långa avloppskanalen måste 2,2 milj. m3 berg och jord
sprängas och schaktas bort. Maskinstationen spränges ned
i berg. Den 4 km långa avloppstunneln får inte mindre än
350 m2 area. En utskovsdamm med mot stränderna
anslutande jorddammar bygges över älvens huvudfåra vid
Norrforsens forsnacke ca 10 km uppströms Umeå stad.
Kompletterande dammar uppföres över sänkor på Tvärön samt
över Tvärån.
Stationen beräknas köra i gång 1959. Den kommer att
kosta ca 200 Mkr. efter prisen sommaren 1952 (Vi i
Vattenfall 1953 h. 1). WS
Det ryska 400 kV systemet. Enligt föreliggande planer
skall vattenkraften i Volga utnyttjas i stor skala. I
Kuiby-sjev skall byggas en kraftstation för 2 000 MW och i
Stalingrad en för 1 700 MW vilka skall tas i drift 1955 resp.
1956. Produktionen blir under normalår 10 000 MkWh per
station och skall utnyttjas på följande sätt:
Kuibysjev Stalingrad
MkWh MkWh
överföring till Moskva ....................... 6 100 4 000
Överföring till Volga-området ................ 2 500 2 000
Överföring till Svarta jord-området ......... — 1200
Konstbevattning vid nedre Volga och
Kaspiska havet ................................. 1 500 2 000
Summa 10 000 10 000
För matning av områdena kring Volga och Kaspiska
havet används 220 kV ledningar, varför ca 2 000 km dylika
behöver byggas. Till Moskva överföres från vardera
stationen 1 000—1 200 MW över ett avstånd om 900—1 000 km.
Här behandlas systemet Kuibysjev—Moskva, det andra blir
likartat.
En ingående undersökning har visat att ett 400 kV system
med maximala driftspänningen 420 kV är fördelaktigast.
Därvid kan man nöja sig med två ledningar, vardera för
600 MW. Ekonomisk strömtäthet utgör 0,5—0,6 A/mm2
aluminium. Shuntreaktorer om totalt 600 MVAr erfordras
i kraftstationen och ledningsmitten och dessutom
installeras synkronmaskineri i mottagningsstationen.
Planspänning utefter ledningen eftersträvas.
Utan speciella åtgärder kan varje ledning ta endast ca
200 MW. För att höja detta värde till det önskade, 600
MW, används extra snabb spänningsreglering för
generatorer och synkronmaskiner, liten reaktans för
generatorer och transformatorer, multipelledare med tre linor
per fas samt seriekondensatorer för kompensering av 30
—40 «/o av ledningsreaktansen. För förbättring av den
dynamiska stabiliteten används snabbverkande brytare och
reläskydd för felbortkoppling inom 0,1 s, jordning av 400
kV upptransformatorer över en liten resistans, automatisk
inkoppling av trefas belastningsmotstånd till 400 kV
skenor i kraftstationen vid ledningsfel samt uppdelning av
ledningen i fyra sektioner genom kopplingsstationer.
Systemet, fig. 1, visar stor likhet med vad som
publicerats om svenska, franska och amerikanska utförda nät
eller planer. Vid en jämförelse med svensk praxis fäster
man sig vid den direkta anslutningen av reaktorer till 400
kV och vid rikedomen på strömbrytare.
Kopplingsstationerna utefter ledningen torde vara väl motiverade i detta
fall, där man har dubbelledning och stort avstånd utan
anslutning till stödjande nät utefter vägen. Det har i annat
sammanhang upplysts att man ännu ej slutgiltigt bestämt
sig för placering av seriekondensatorerna ute i
ledningssektionerna. Det är möjligt att de enligt amerikansk praxis
installeras i kopplingsstationerna.
Ledningen får per fas tre ferallinor med diametern 30,2
mm och placerade i hörnen av en liksidig triangel med
40 cm sida, fig. 2. Isolatorkedjan i en raklinjestolpe
innehåller 22 porslinsisolatorer med delningen 185 mm och
för provlasten 7 t. I vissa områden med svåra
islastför-hållanden har man isolatorer för provlasten 8,5 t.
Skydds-ringar används endast vid nedre änden av kedjan.
Raklinjestolpen, fig. 3, väger 13,1 t, fasavståndet utgör
12 m och normalspannets längd 425—460 m. De båda
jordlinorna ger skyddsvinkeln 15—20° och stolpens
jordmotstånd får ej överstiga 10 ohm. Då impulshållfastheten för
isolationen utgör 2 100—2 200 kV, synes man ha lagt
mycket stor vikt vid åsksäkerheten. För svenska 380 kV
ledningar är isolationshållfastheten ca 1 600 kV,
skyddsvinkeln för jordlinorna större och jordmotståndet betydligt
högre.
Stationerna har jordlineskydd mot direkta åsknedslag
samt avledare. Interna överspänningar beräknas hålla sig
under 343 kVeff till jord. Isolationsnivån för ledningen
uppges vara 33 °/o högre än den för stationsutrustningen,
vilket innebär att den senare uthärdar ca 1 600 kV stöt.
Enfastransformatorer används. I kraftstationen har varje
Fig. 1. Kraftöverföringen Kuibysjev—Moskva; i—3 kopplingsstationer, 4—7
seriekondensatorer, 8 ledning till annan mottagningsstation, 9 shuntreaktorer,
10 synkronmaskineri.
Fig. 2. Armatur för multipelledare med
tre linor per fas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
