Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 15. 14 april 1953 - Andras erfarenheter - Flygrobotars driftsäkerhetsproblem, av sah - Strålningsenergins överföring till kemisk energi, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ib april 1953
315
avsköts på hösten samma år, uppförde sig städat, men de
nästa tretton misslyckades. Man hade alltså vid denna
tidpunkt uppnått en tillförlitlighet av 11 "/o.
Under de följande tre åren avsköts omkring 3 000
exemplar av V-2, varvid problem efter problem löstes. Man fann
sålunda vid ett tillfälle att hälften av raketer för vilka
av-skjutningen lyckades sedermera gick sönder i luften: över
300 raketer gick åt för att lösa detta problem, som visade
sig bero på en aerodynamisk ofullkomlighet. Allt som allt
företogs under denna period 62 000 ändringar, av vilka
ungefär hälften innebar helt nya konstruktioner.
Det var först på hösten 1944, tio år efter de första proven,
som man kunde avfyra den första V-2 mot London. I
april 1945, vid fredsslutet, hade 2 700 raketer robotar
avfyrats mot London och Antwerpen, med en tillförlitlighet
av 75—80 Vo och en träffnoggrannhet som var mycket
lägre än vad som hade förutsetts i de militära planerna.
Ett antal tyska V-2 överfördes sedermera till den
amerikanska försöksstationen i White Sands där man under
elt femårsprogram avfyrade 68 robotar, av vilka 32 med
framgång. Den uppnådda tillförlitligheten av endast 47 ®/o,
trots att tysk expertis var tillgänglig, visar svårigheterna.
Därtill kommer att till de 36 misslyckandena kunde man
noggrant fastställa orsaken i endast 6 fall; i 14 fall visste
man var felet låg men inte varför det hade uppstått, och
i de återstående 16 fallen hade man endast en ungefärlig
uppfattning om i vilken huvuddel av raketen felet hade
uppstått.
Om man nu försöker analysera svårigheterna finner man
att dessa kan uppdelas på sex faktorer. I första hand
kommer då den komplicerade konstruktionen. Om man t.ex.
betraktar roboten som bestående av fem delar (motor,
kontrollorgan, styrorgan, tändanordning och explosiv
laddning) och vill nå samma tillförlitlighet som anses normal
hos flygplan, nämligen 95 "Vo, finner man att varje enskild
del måste lia en tillförlitlighet av 99 ’"/o. Om sedan var och
en av dessa huvuddelar i sin tur består av tio
komponenter, måste var och en av dessa ha en tillförlitlighet av
99,9 lo/o.
Därvid kommer den andra faktorn, nämligen bristen på
överskott i säkerhetsgrad, med i räkningen. Eftersom de
flesta av en robots beståndsdelar arbetar i serie, kan
tillförlitligheten hos bela roboten aldrig bli större än hos
den minst tillförlitliga delkomponent utan vilken roboten
icke kan fungera. I ett flygplan å andra sidan ordnar man
erforderligt överskott i säkerhetsgrad genom att dubblera
förare och vissa vitala delar (t.ex. motorerna).
Som tredje faktor inkommer bristen på återkoppling. För
att kunna avhjälpa ett fel måste man känna dess orsak,
vilket hos vanliga maskinerier kan fastställas med hjälp
av instrument eller genom besiktning. Hos flygrobotar
däremot är den information som kan överföras under flykten
synnerligen otillräcklig. Dessutom är en störtad robot
oftast icke det lättaste objektet att obducera.
Den fjärde faktorn införs av omgivningen, i form av de
stötar, vibrationer, temperaturer, tryck, fuktförhållanden
etc. som roboten måste utstå under transport, hantering,
utskjutning och flykt. En illustration på vad detta innebär
ges av kraven på den elektroniska utrustningen, som skall
kunna släppas ner från manshöjd på en cementplatta,
vilket innebär en retardation av 200—500 g under flera
millisekunder.
Den femte faktorn är de begränsningar som vikt och
utrymme ställer på konstruktionen. Härigenom medges
mycket små säkerhetsmarginaler mot fel, samtidigt som stora
svårigheter uppstår att leda bort värmealstringen i drift,
och de olika delarnas tillgänglighet för justering och
reparation är praktiskt taget obefintlig.
Den sista begränsande faktorn ligger i elektroniska
utrustningars kända låga driftsäkerhet. Amerikanska flottan
bedömer att ungefär en tredjedel av elektroniken ombord
på fartyg icke arbetar riktigt. Svårigheterna förstoras
många gånger vid tillämpning på flygrobotar, och det an-
ses också att elektroniken för närvarande är det största
hindret mot uppnåendet av en hög driftsäkerhet.
För att råda bot på svårigheterna har man flera vägar
alt gå. Främst kan man förbättra tillförlitligheten hos de
ingående delkomponenterna; häri ligger överhuvudtaget
den enda möjligheten att på lång sikt få fram en väsentlig
förbättring av driftsäkerheten. Vidare kan man som en
andra utväg förbättra uppbyggnaden, så att denna blir
mindre komplicerad och förbättrade möjligheter ges att
justera, underhålla och sköta de ingående komponenterna;
det är huvudsakligen denna väg man har att gå för alt
förbättra den elektroniska utrustningen.
En tredje möjlighet ligger i en förbättring av kvaliteten
och skickligheten hos den militära och civila personal som
är sysselsatt med hopsättning, avsyning, förpackning,
hantering, prov, underhåll och skötsel av de flygande robotarna.
En fjärde och rätt självklar väg att öka säkerhetsgraden
är att dubblera kritiska organ. Detta kräver emellertid
att det organ som skall fatta beslut om omkoppling vid
fel, liksom även omkopplingsorganet självt, är tillförlitliga.
Metoden är dessutom kostsam både i pengar och i vikt,
men kan i vissa fall vara berättigad, i synnerhet, soin
förbättringen blir avsevärd; om t.ex. ett styrorgan med en
egen tillförlitlighet av 75 ®/o dubbleras, blir sannolikheten
för att båda systemen samtidigt skall fela endast 6 %>,
vilket innebär att tillförlitligheten ökas till 94 "Vo.
Innan de här skisserade åtgärderna kan vidtas är det
emellertid nödvändigt att man får tillräcklig teknisk
kunskap om felen och om deras art. En statistiskt signifikant
information av detta slag är emellertid svår och dyrbar att
få genom provskjutningar. Man måste i stället tillgripa
provrobotar som kan återfås oskadda i de delar som icke
har felat, eller laboratoriemässigt simulerade
påkänningar av de slag som robotar blir utsatta för under flykten.
Därvid inkommer en ny svårighet, nämligen att få
verkligt tillförlitliga data på vilka dessa påkänningar är, så att
man inte utvecklar en robot som klarar sig vid proven
men inte i verkligheten (R C Carhart i Aeronautical
En-gineering Review febr. 1953). sah
Strålningsenergins överföring till kemisk energi. Enligt
M Calvin vid University of California kan
energiomvandlingen vid fotosyntes ske genom spjälkning av
disulfid-bindningen i protogen, en organisk förening i vilken två
svavelatomer ingår i en femring. Den har gått under flera
namn, såsom pyrodruvsyraoxidasfaktor. Dess kemiska
natur blev känd först vid slutet av 1952. Det synes nämligen
nu ganska säkert att dess centrala grupp är
G,Ä-tiooktan-syra vars molekyl innehåller två genom en dubbelbindning
förenade svavelatomer.
I kloroplasterna kommer en sådan disulfidgrupp på
ungefär 200 molekyler klorofyll. När ett ljuskvantum
absorberas av klorofyllet uppstår en kemisk reaktion som
genast medför att energin lagras upp i två fria
svavelhaltiga radikaler genom spjälkning av dubbelbindningen
mellan svavelatomerna. Detta anses möjligt på grund av
spänningen i protogenets femring. De fria radikalerna kan ta
upp väte och under frigörande av syre övergå till
motsvarande disulfhydrylförening medan andra sekundära
reduktionsmedel i växtcellen överför kolsyra till koloxid.
Ännu finns dock inga säkra bevis för att denna tydning
av förloppet vid fotosyntes är riktig. Protogen finns
visserligen i många biologiska material och i största mängd
i gröna växtdelar, men man har inte isolerat de cykliska
disulfiderna ur växter och visat att ljusets verkan består
i uppspjälkning av disulfidringen. Hittills har emellertid
elt stort antal modellförsök utförts. Man har t.ex. visat att
om en liten mängd zinkporfyrin, som absorberar synligt
ljus, placeras i kontakt med disulfiden försvinner denna
fotokemiskt. Det närmaste problemet är att reda ut från
vilka ämnen de fria radikalerna tar upp väte och hur
återstoden ger fritt syre (Chemical & Engineering News 8 dec.
1952). SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
