Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 16. 21 april 1953 - Industrins dammproblem, av Åke Dahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ib april 1953
333
Industrins dammproblem
Disponent Åke Dahlgren, Båstad
628.511.1
Inom vissa industrier innebär damm avsevärda
hälsorisker. Dessas bedömande, bestämning av luftens
damm-halt och metoder för dammets avlägsnande är därför
problem som länge studerats (Tekn. T. 1950 s. 551). Frågorna
har också diskuterats vid nationella kongresser i
Frankrike 1951 och 1952 samt vid internationella kongresser i
Johannesburg 1930, i Genève 1938 och i Sydney 1950.
Man har särskilt intresserat sig för kiselsyradamm, då
detta torde vara det mest skadegörande av de dammtyper
som förekommer inom industrin. Man tycks inte vara fullt
enig om hur stora eller hur många kiselsyrapartiklar per
luftvolym som kan ge upphov till personskador. Denna
osäkerhet beror delvis på att man saknar inom industrin
användbar apparatur för säker bestämning av
partikelstorlekar under 0,5 ,u.
Kiselsyradammets skadeverkan
Tillräckligt stora dammpartiklar tränger inte ned i
lungorna utan stannar i de övre luftvägarna och är därför inte
skadliga, övre gränsen för skadliga partiklars storlek
sattes först till 10 ju; senare har man ansett att den är 5 u,
och en forskare anser att endast partiklar av
storleksordningen 1 \i tränger ned i lungorna. En stor del av dessa
små partiklar antas emellertid följa med utandningsluften.
Vid undersökning i elektronmikroskop av lungsnitt från
personer som avlidit i silikos har man funnit att de flesta
partiklarna i lungcellerna är ca 1 ku vilket anses stödja
åsikten att de minsta följer med utandningsluften och
därför är relativt ofarliga. Man har gjort djurförsök med
mycket fint damm (0,36—0,005 m) och endast iakttagit små
förändringar hos lungcellerna. Andra försök antyder dock
att inverkan av ultramikroskopiskt damm inte är
klarlagd.
Dammets skadeverkan beror på dess halt av olöslig
kiselsyra. Dennas löslighet är därför av stor betydelse. Försök
har också visat att amorf kiselsyra är mindre farlig än
kristobalit. Kiselgur, som används i stor utsträckning som
isoleringsmaterial, består av amorf kiselsyra och har ingen
skadeverkan. Om den kalcineras lär den ge upphov till
lindriga lungskador, men först vid starkare upphettning
(1 470°C) övergår den amorfa kiselsyran till kristobalit
varigenom dammet blir hälsovådligt.
I t.ex. bergdamm är kiselsyran uppblandad med silikat
eller andra ämnen. Kvartspartiklarna i en bergart är mest
svårmalda varför dammet vid målning i regel innehåller
mindre mängd fina kvartspartiklar än som motsvarar
bergartens sammansättning. Först vid långt driven finmalning
måste man räkna med att dammets kvartshalt är lika med
bergartens.
Då endast kvartsdamm med en kornstorlek under 5 jx
anses farligt gäller det att bestämma halten av det i luften,
för att kunna bedöma de risker personalen löper.
Silikat-damm anses nämligen ofarligt. Man har t.ex. genom
djurförsök visat, att så är fallet för cementdamm, vilket sägs
bero på att kiselsyran i det är bunden som silikat.
Dammätningar
Vanligen har industrin inte apparatur eller personal för
utförande av dammätningar. I Sverige görs dessa därför
främst av Statens Institut för Folkhälsan. I Frankrike har
Institut National de Sécurité i Paris och Laboratoire
Central des Services Chimiques de l’Etat i Bouchet tillsammans
organiserat en undersökningstjänst för industrin. Utom
rent teknisk expertis har man medicinsk, varigenom man
kan bestämma den gräns vid vilken dammet är
hälsovådligt och kan vidta lämpliga åtgärder för avlägsnande eller
minskning av dammet.
Genom flockbildning kan fina dammpartiklar i luften
baka ihop sig till partikelaggregat på 3 u eller mer. Detta
inträffar oftast när dammet utsätts för drag, t.ex. vid
sop-ning. Vid målning, explosioner o.d. sker ingen
flockbildning. De krafter, som håller samman aggregaten, är inte
stora, och därför kan dessa slås sönder vid
dammbestämningar, varvid antalet fina partiklar ökas och
analysresultatet blir missvisande.
Den äldsta dammätningsapparaten torde vara konimetern,
som konstruerades 1861. Den består av en kammare i
vilken en vägg utgörs av en glasplatta, belagd med klister.
Vid provtagningen riktas en snabb luftstråle från ett
munstycke mot plattan varvid luftens dammpartiklar fastnar
i klistret. I den ursprungliga apparaten var lufthastigheten
ca 115 m/s och insugen luftmängd ca 5 ml.
I Zeiss-konimetern är glasplattan vridbar varigenom 30
prov kan tas på samma platta. Det finns modeller med
inbyggt mikroskop. Brittiska konimetrar är konstruerade
på samma sätt.
Konimetrar har god effekt för partiklar ned till 2 p men
ger för stort antal små partiklar därför att
partikelaggregat slås sönder i munstycket. Vid provtagning på koldamm
fastnar ungefär två tredjedelar av kolpartiklarna i
munstycket.
I Sverige används ett instrument, kallat "impinger", som
består av en glasflaska med plan botten. Ett rör, genom
vilket luften kommer in, är nedsänkt till 5 mm från
bottnen. Flaskan innehåller en vätska (vanligen etanol,
iso-propanol eller vatten) i vilken dammet tas upp. Den
erhållna suspensionen späds till känd volym och
mikroskoperas. Liksom med konimetern får man för stort antal
små partiklar.
En apparat, kallad termalprecipitator, består av en till ca
100°C elektriskt upphettad 0,18 mm metalltråd, placerad
mellan två kalla, vertikala mikroskoptäckglas med 0,4 mm
mellanrum. När luften passerar mellan glasen avsätts
dammpartiklar på dessa i två strimlor mitt för tråden.
En viss storleksseparering sker; de mindre partiklarna
tycks utskiljas snabbare än de större. Dammet granskas i
mikroskop varvid mätningar görs på flera smala fält
vinkelrätt mot strimlorna.
Om man med termalprecipitator får t.ex. 1 000 partiklar
per kubikcentimeter luft, får man vid oförändrad
damm-halt 5 000—8 000 med impinger, beroende på att
partikelaggregat slås sönder i den senare.
Effektivast bland de apparater, som används för
dammbestämningar, är de elektrostatiska. Dessa arbetar enligt
samma princip som Cottrell-filter. Vid provtagningen
bildas något ozon och nitrösa gaser vilka dock lätt kan
avlägsnas med aktivt kol.
Tyndallometern är ett instrument vars funktion är
grundad på ljusets spridning när det träffar dammpartiklar.
Den har en lågspänningsglödlampa vars ljus samlas till
ett parallellt strålknippe som sänds genom den
dammhal-tiga luften. Man mäter ljusintensiteten vinkelrätt mot
strålknippet och får härvid ett relativt mått på luftens
damm-halt. Relationen mellan ljusintensitet och dammängd beror
givetvis på dammets natur, både dess optiska egenskaper
och dess kornstorlek.
Under några år har man i Frankrike vid dammätningar
använt en apparat (fig. 1), kallad ARM efter
konstruktörerna Avy-Raillère och Martin. Luften sugs med en
pump, som ger 500 mm vattenpelare tryckdifferens och
har en kapacitet på 200 1/min, genom ett på ett
metalltrådsnät placerat filter av tetraklornaftalen. Detta ämne
kristalliseras i form av långa trådar som blir
sammanfil-tade och därför håller kvar luftens dammpartiklar.
Efter provtagningen löses filtret upp i bensen, och man
får en dammsuspension som koncentreras genom
centrifugering. Prov av koncentratet granskas i mikroskop för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
