Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 19. 12 maj 1953 - Isolatorkeramik för tändstift, av Elmar Umblia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 maj 1953
403
Fig. 4. Sprut press för keramik; A
fyllningskanal, B uppvärmningscylinder,
C kolv, D munstycke9.
MgO. De lär ha visat mycket goda termiska och elektriska
egenskaper samt hög motståndskraft mot blyets angrepp.
De har emellertid lägre mekanisk hållfasthet än
korund-porslin och är icke heller helt fuktsäkra ocli
åldringsbeständiga.
Zirkonporsliner
Glashaltiga zirkoniumsilikatporsliner, tillhörande
oxidsystemet Zr02—AL03—Si02, har använts i USA i mindre
skala för tillverkning av isolatorer för biltändstift. Detta
materials egenskaper lär vara jämförbara med
mullit-porslins. Försök med glasfritt zirkoniumdioxidporslin har
visat, att dess termiska och mekaniska egenskaper är
sämre än korundporslins.
övriga isolatormaterial
At övriga material för tändstiftsisolatorer må främst
omnämnas glimmer och kvartsglas. Flera miljoner tändstift
med gliminerisolatorer har tillverkats ända till omkring
1936—1937, i synnerhet för luftkylda bilmotorer. Glimmer
har mycket goda elektriska egenskaper och hög
temperaturväxlingsbeständighet, men den tål icke höga
temperaturer och i motorer av högkompressionstyp blir den lätt
otät och orsakar glödtändning. Då materialet föreligger
i form av tunna blad, måste isolatorkroppen byggas upp
på ett alldeles särskilt sätt och därför blir den dyrare än
en keramikisolator. Kvartsglas har använts för tillverkning
av tändstiftsisolatorer i mycket ringa omfattning.
Tillverkning av keramiska tändstiftsisolatorer
Tillverkningsprocessen skall här beskrivas med
hänsyn främst till korundporslin. Den består
i massaberedning, formgivning och bränning
(sintring).
För att ett gott korundporslin skall fås vid
en rimlig bränntemperatur bör vid
massaberedningen i synnerhet beaktas att utgångsmaterialet
helst skall användas i aktiva utbildningsformer,
som ger snabba och fullständiga omsättningar
redan vid relativt låg temperatur. Amerikanarna
påstår t.ex., att deras goda resultat vid
tillverkning av korundisolatorer i hög grad beror på att
de använder en särskild kvalitet av alkalifri
kalcinerad aluminiumoxid i stället för smält korund.
Tillika bör föroreningarna hos råmaterialet
särskilt uppmärksammas. Det har visat sig, att
t.o.m. sådana råvaror, som företer på analytisk
väg knappast påvisbara skillnader i
föroreningarnas art och mängd, ändå kan ge helt olika
sinterstrukturer, särskilt beträffande
kornstorlek och homogenitet.
Den önskade kristallstrukturens uppkomst
underlättas genom tillsats av lämpliga
mineralisa-torer, vilka t.ex för korund utgöres främst av
alkalimetalloxider med litiumoxid i täten. Vissa
andra småtillsatser, såsom kromoxid,
titandi-oxid, berylliumoxid m.fl., som bildar antingen
fasta lösningar eller föreningar med
aluminiumoxiden, lär ge tätare och mer homogen struktur.
Utgångsmaterialens kornstorlek, kornfördelning
och kornform spelar en icke obetydlig roll.
Finare korn har högre reaktionsaktivitet. En
lämplig kornfördelning och kornform ger större
kontaktytor och förkortar diffusionsvägarna.
I fråga om formgivningsmetoder har
tändstifts-industrin varit synnerligen progressiv.
Ursprungligen användes uteslutande de inom keramiken
vedertagna formningsmetoderna, nämligen
plastisk formning, gjutning och pressning. Dessa är
fortfarande i bruk vid en del mindre företag.
Sinterkorunds icke plastiska råmassa måste
plastiseras genom behandling med utspädd
saltsyra eller andra lämpliga elektrolyter.
Dessa metoder kräver emellertid en del
manuellt arbete, i synnerhet på grund av att
isola-torkropparna vanligen måste efterbearbetas eller
finbearbetas. Därför är de icke särskilt lämpliga
för mekaniserad masstillverkning. För detta
ändamål har två speciella metoder,
varmpressning och sprutpressning, utvecklats.
Varmpressningsmetoden har utarbetats i USA speciellt
föltillverkning av korundisolatorer. De ytterst finmalda
keramiska råvarorna försätts med en lämplig härdplast, främst
fenoplast, i pulverform och något smörjmedel. Denna
blandning matas automatiskt in i ett med ånga uppvärmt
pressverktyg, innehållande ett 50-tal isolatorformar. Den
genom uppvärmning plastiserade massan formpressas vid
ett tryck av 2 000—8 000 kp/cm2. Då plasten härdas i
värme, får presskropparna en viss råstyrka. Under den
efterföljande bränningen vid omkring 1 750°C för glasfritt
korundporslin förbrinner de organiska tillsatserna och
man får en sinterprodukt med en täthet av 3,65—3,75
motsvarande en porositet av 6—9 Vo. Krympningen
uppgår till 15—20 «/o.
Sprutpressningsmetoden för tillverkning av
korundisolatorer har utvecklats både i USA och Tyskland. Man
framställer sprutmassan genom att försätta ytterst finmald
alu-miniumoxid med vissa långsamt härdande plaster, t.ex.
glyptal- eller vinylplaster, och mjukningsmedel i sådan
mängd, att massan kan formas i en sprutpress (fig. 4).
Den värmes upp till 160—170°C och sprutpressas under
ett tryck av 1 000—1 750 kp/cm2 i ett vattenkylt verktyg,
innehållande ett 40-tal isolatorformar. De kallnade
formkropparna stöts ut ur verktyget och värmebehandlas under
2—3 dygn, för att avlägsna flyktiga organiska ämnen och
härda plasten, varefter kropparna bränns. Med
sprutpressning kan detaljer med tämligen komplicerade former och
varierande godstjocklek tillverkas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
