Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 9 juni 1953 - Moderna jonutbytare — teknik och ekonomi, av Bror Wenke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 juni 1953
493
mellan de nämnda komponenterna även skall
råda i matarvattnet. Detta ger anledning till ett
begrepp som kan kallas matarvattnets
"utblås-ningsekvivalens". Ett försök har gjorts att
upprätta ett praktiskt användbart
"ekvivalensdiagram" för matarvatten. Diagrammet (fig. 10) är
grundat på de för samtliga panntyper vedertagna
högsta tillåtna värdena på salthalt, halt
organiska ämnen och alkalitet i pannvatten.
Tillgängligt erfarenhetsmaterial för
kiselsyra-halten är alltför knapphändigt för att medge en
motsvarande kurvserie för denna. Det kan blott
nämnas att 5 mg/1 Si02 i pannvattnet synes ha
blivit norm i Tyskland och USA vid panntryck
på 80—100 at ö. Turbindrift blir då störningsfri,
givetvis under förutsättning att även övriga
faktorer hålls vid angivna värden.
Kurvorna för tillåten högsta halt av organisk
substans är grundade på tillåten maximihalt i
pannvattnet och på iakttagelsen att
matarvattnets halt av organisk substans i allmänhet
minskas till hälften genom sönderdelning i pannan.
Ofta är en utblåsningsfaktor given och övriga
faktorer bör därför avpassas efter denna.
Sålunda gäller för många av de ytvatten, som på flera
håll i Sverige måste användas för
matarvatten-beredning, att halten organisk substans ej ens
med kemisk fällning kan nedbringas till ett
värde motsvarande en önskad utblåsning av t.ex.
1 %. Den kanske i stället fordrar en blåsning av
2—3 %. I sådana fall är avsaltning kanske icke
alls motiverad.
Pannvattnets alkalitet är i allmänhet lättare att
reglera men dock bunden av kravet på en
korrosionsskyddande alkalitet hos matarvattnet.
Framställningskostnader
Hur stor framställningskostnaden för ett med
jonutbytare totalavsaltat vatten blir beror i
första hand på råvattnets totala salthalt och i andra
hand på hur långt avsaltningen drivs och hur
anläggningen är utformad. Största utgiftsposten
är regenereringsmedlen; efter dessa följer löner,
vilka dock varierar från anläggning till
anläggning så mycket att de icke kan tas med i en
generell kalkyl. För en uppskattning av denna post
kan därför meddelas att regenerering av ett
större totalavsaltningsaggregat tar 2—3 h.
Vid beräkning av totalavsaltningsanläggningar
är det liksom vid avhärdningsfilter lämpligt att
använda det med salthalt ekvivalenta begreppet
hårdhetsgrad. Man räknar därför om
salthalterna till °dH. Eftersom vatten utåt är elektriskt
neutralt, fordras därvid blott omräkning och
summering av de negativa jonerna. Salthalten i
Stockholms vatten är, uttryckt på detta sätt,
normalt ca 10°dH, i Göteborgs ca 4°dH och i
Malmös ca 25°dH.
För totalavsaltning enligt tvåbäddsystemet med
stark katjonutbytare och stark anjonutbytare
Fig. 11. Framställningskostnad för totalavsaltat vatten;
saltsyrapris 50 öre/kg 100-procentig, natriumhydroxidpris
44 öre/kg 100-procentig.
utan mellanliggande kolsyraluftare är det också
möjligt att uppgöra ett ungefärligt, generellt
kostnadsdiagram (fig. 11). I summan av
negativa joner ingår här även vattnets halt av
kiselsyra och fri kolsyra eftersom den starka
anjon-utbytaren tar upp dessa komponenter.
Den avlastning av den starka anjonutbytaren,
som en kolsyraluftare mellan filterenheterna
åstadkommer, medför emellertid, särskilt för
bikarbonat- och karbonatrika vatten, en avsevärd
kostnadsminskning. Vid bibehållande av
saltsyra som regenereringsmedel för
katjonutbyta-ren medför luftning vid avsaltning av t.ex.
Malmös vatten en kostnadssänkning av ca 15
öre/m3 totalavsaltat vatten.
En anläggningstyp enligt fig. 7 i mitten innebär
numera på grund av den starka anjonutbytarens
goda regenereringsegenskaper icke någon
nämnvärd besparing av kemikalier jämfört med en
utformning enligt fig. 7 upptill. Med ett sodapris av
30 öre/kg och ett natriumhydroxidpris av 44
öre/kg 100-procentig vara blir
framställningskostnaderna för det totalavsaltade kiselsyra- och
kolsyrafria vattnet, t.ex. i Stockholm, i stort sett
lika och ca 26 öre/m3. Avsaltning med enbart
svag anjonutbytare enligt fig. 7 nedtill kostar för
Stockholms vatten ca 25 öre/m3.
Slutligen må nämnas att med nuvarande pris
på teknisk svavelsyra, 22 öre/kg 100-procentig
vara, och med förregenerering med koksalt kan
man ur kemikaliekostnadssynpunkt nå en
besparing av i runt tal 20 %. Samtliga här angivna
kostnader inkluderar erforderlig
spolvatten-åtgång.
Rening av galvaniska bad
och kromsyraåtervinning
Två problem inom galvanotekniken har alltid
intresserat jonutbytestekniker, nämligen
reduktion av halten metalljoner i galvaniska bad och
återvinning av kromsyra ur skölj vatten (Tekn.
T. 1952 s. 1059). Åtminstone i Sverige har man
tidigare av ekonomiska skäl inte kunnat lösa
dessa problem genom utnyttjande av den teore-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
