Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 24. 16 juni 1953 - Värmemätare, av Sten Sjöstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 juni 1953
505
Värmemätare
Major Sten Sjösteclt, Stockholm
För mätning av värmemängder för
lokaluppvärmning och för varmvattenförbrukning
används mätare av ett flertal olika typer, som kan
sammanföras till följande grupper1-2’3:
huvudmätare, utförda som kalorimätare,
behövs för driftkontroll vid större värmecentraler
och för fastighetsdebitering;
gruppmätare, helst utförda som kalorimätare
men i många fall endast som fördelningsmätare
behövs för kostnadsdebitering eller uppdelning
av kostnaderna på olika förbrukningsdelar t.ex.
huskroppar för olika ändamål och
varmlufts-uppvärmning;
lägenhetsmätare avses nästan uteslutande för
kostnadsfördelning lägenhetsinnehavare
emellan, främst för att stimulera till en sund
värme-ekonomi4"8.
Kostnaden för värmemätning är, på grund av
att det här gäller ett av mätteknikens
besvärligaste problem, relativt dyrbar. Därför är en
begränsning av fordringarna på precision allt efter
den olika avsikten med mätningen ofta
nödvändig. I handeln förekommande kalorimätare
kostar för närvarande 2 000—8 000 kr. Gruppmätare
borde inte betinga högre pris än 400—1 000 kr.
men en dylik, som gör skäl för begreppet
mätare, finns ännu icke. Lägenhetsmätning för
fördelning bör och behöver icke kosta mer än ca
300 kr. per lägenhet. Med de i Sverige mest
till-lämpade systemen kan en komplett installation
i en två- eller trerumslägenhet ofta
åstadkommas för 150—300 kr. med 4—7 radiatormätare
à 15—20 kr. och 1—3 varmvattenmätare à 50—
70 kr. Installationskostnader är inräknade.
Den tekniska utvecklingen på
värmemätnings-området har de senaste åren ej varit
revolutionerande och många äldre konstruktioner
används fortfarande. Mycket nytt av intresse finns
emellertid nu, särskilt då det gäller mätare i
högre prisklass. Då det gäller enklare
fördelningsmätare, har man stannat för de i stort sett
oförändrade radiatormätarna från 1930-talet. De
flesta dylika arbeta som punktmätare och med
avdunstningsampull. Däremot har nyare
varmvattenmätare framkommit med bättre
egenskaper än de tidigare.
I det följande lämnas en översikt främst över
de under de senaste åren framkomna
konstruktionerna på värmemätningsområdet.
536.6
681.125
Kalorimätare 697.347
Kalorimätare karakteriseras av hur
vattenmängden (flödet) och temperaturen
(temperaturskillnaden) mätes och hur dessa storheter
integreras till värmemängd.
Vattenflödet kan mätas med turbinhjul eller
med strypfläns eller venturirör och apparat för
mätning av tryckskillnaden. Temperaturen kan
mätas med termoelement,
motståndstermometrar eller mekaniska trycktermometrar.
Integreringen kan ske med elektrisk mätbrygga och
elektrolytmätare eller annan ampertimmätare,
med fallbygelinstrument eller med rent
mekaniskt räkneverk.
Genom olika kombinationer kan man
principiellt åstadkomma ett stort antal
mätarvariatio-ner. Ofta särskiljs kalorimätarna i två
huvudgrupper, nämligen elektriska och mekaniska.
Värmemängden anges av kalorimätarna
vanligen i kcal eller Mcal.
Elektriska mätare
Siemens kalorimätare, fig. 1, har under de senaste tre
decennierna något förändrats. Fallbvgelverk används
fortfarande för slutregistreringen. Förut mättes vattenmängden
med ett vinghjul, men nu har man i stället en strypfläns
kopplad med klena rör till en flottörmanometer. I denna,
som registrerar och momentant visar vattenflödet, finns
en växelströmsdriven impulsgivare. Fallbygelinstrumentets
drivaxel drivs av en liten motor ett varv per impuls, alltså
i proportion till vattenmängden.
En excenter på drivaxeln ger fallbygeln en upp- och ned-
Fig. 1. Siemens kalorimätare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
