Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 25. 23 juni 1953 - Nybyggen - Frankrikes andra atomreaktor, av SHl - Tunnelarbeten för Nechako—Kitimat-projektet, av Lbg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
530
TEKNISK TIDSKRIFT
Nybyggen
Frankrikes andra atomreaktor. Vid slutet av 1952
körde man i Saclay nära Paris i gång en inhomogen
tung-vattenreaktor med naturligt uran som bränsle. Den kallas
P-2 och skall huvudsakligen användas för framställning av
radioisotoper. Officiellt uppges reaktorn vara på 1 500 kW,
men troligen körs den inte med större effekt än 1 200 kW.
Man beräknar att det bildas 1 g/dygn plutonium vid en
effekt på 1 000 kW, vilket gör 400 g/år. Erhållen mängd
plutonium beror emellertid på i hur stor utsträckning
neutronflödet utnyttjas för framställning av isotoper och för
forskning.
Tekniskt mest intressant är att uranstavarna kyls med
kväve under 10 at tryck. Detta unika kylsystem uppges
möjliggöra utvinnande av mer energi per ton uran än de
konventionella. Man väntar sålunda att komma upp till
400 kW/t uran mot 100—200 kW/t för de luftkylda
grafit-reaktorerna i Oak Ridge och Brookhaven.
Enligt L Kowarski i den franska atomkommissionen,
har tungt vatten betydande fördelar framför grafit som
moderator. Med lika effektiv kylning och samma effekt
per ton uran kan en tungvattenreaktor byggas med
tiondelen av den uranmängd som behövs i en grafitreaktor
och avger bara tiondelen av dennas värmemängd.
Tungvattenreaktorer är därför lättare att kyla än
grafitreak-torer.
För kylsystemet kan man välja mellan att hålla
uranstavarna vid ca 200°C med stor mängd kylmedel eller vid
400—500°C med en mindre mängd. I förra fallet måste
kylmediet pumpas genom kylsystemet under tryck.
Kowarski anser fördelaktigt att hålla högt tryck hos
kylmediet i stället för hög temperatur hos uranstavarna
(Nucleo-nics dec. 1952). SHl
Tunnelarbeten för Nechako—Kitimat-projektet. Vid
denna kanadensiska kraftstation (Tekn. T. 1952 s. 821)
erbjuder utförandet av tunnlar och tuber för vattnets
ledande från Tahtsa-sjön på 855 m höjd över havet till
kraftstationen och nedströmsvattenytan på + 64 m mycket av
tekniskt intresse.
Första utbyggnadsstadiets tilloppstunnel är redan
färdigdriven. Vid intaget utspränges även ett kort stycke av
andra stadiets tunnel. Dessa tunnlar får hästskosektion
med 7,6 m diameter, 0,25 %o lutning och placeras 91 m
från varandra. Längden från intaget till svallschaktet är
16,2 km. Tunneln fortsättes av två betongomgjutna
ståltuber med 3,45 m diameter i 48° lutning med ett mellan-
Höjd i fot
5000
parti i 0,25 %o lutning vid en arbetsort på höjden + 523.
Tublängden är 1 360 m.
Båda tuberna utsprängs nu, men för den ena väntar man
med beklädnaden till nästa byggnadsskede. Vid nedre
änden delas dessa tuber först med ett byxrör i tvenne rör
med 2,37 m diameter, vilka sedan delas ytterligare i två
rör med 1,68 m diameter, anslutande till var sin turbin.
Vid tubernas övre ände kan de stängas med trottelventiler.
Framför turbinerna insättes 1 300 mm kulventiler, som
inryms i ett ventilgalleri.
Vardera tunneln är dimensionerad för vattenmängden
100 m3/s vid normal drift men skall kunna ta 128 m3/s vid
överbelastning. De kommer att passera ca 300 m under
bottnen av Siffleur-sjön. De östra 70 ’% av tunneln går
genom sediment av Hazelton-serien av omvandlade och
krossade bergarter och med undantag av 3,2 km, som
består av granodiorit. Intagsluckorna 4,25 X 7,87 m
manövreras av särskilda maskinaggregat vid intaget, men kan
även fällas med hastigheten 1,14 m/min med en
centrifugal-broms i vinschen. Vid intagsplatsen uppgår årliga
snönederbörden till i medeltal 12 m; marken är snötäckt till
mitten på juni. Intaget ligger skyddat för snöras.
Tahtsa-sjöns regleringshöjd blir till att börja med 10,7 m,
men sedan huvudmagasinet i Nechako tagits i bruk,
minskas den till 4,3 m.
Transporterna för intags- och tunnelarbetena innebar ett
betydande företag. Efter lastbilstransport 177 km från
järnvägsstationen Burns Lake till östra ändan av Tahtsa
omlastas allt tungt gods på motor- och andra pråmar, som
dras 32 km över sjön till intaget. När sjöarna under några
månader är isfria, transporteras lättare gods med
hydroplan från Burns Lake i öster eller Kemano-viken i väster.
Under den tid då isarna icke bär, sker inga transporter.
Vid planerandet av tunnlarna beräknades
friktionsförlusterna under antagande av att Mannings koefficient var
0,0332—0,0397 vid obeklädda och 0,0135—0,016 vid
betong-klädda bergytor och att utsprängningen i medeltal skulle
gå 0,225 m utöver den bestämda minimisektionen. I
verkligheten blev översprängningen 0,35 m. Framdriften var
från Kemano-sidan 75 m per 18 skiftsvecka och från
hjälporten Horetzky uppnåddes rekordet 84 m. Inom vissa
partier förekom gångar av kloritskiffer; till förstärkning
användes stålramar.
Hjälporten vid intaget utsprängdes med måtten 4,25 X
5,5 m och lutningen 1 : 22,2. Intill Horetzky-orten vid
tunnelns mitt måste man lägga upp förråd av
byggnadsmateriel för de årstider platsen icke är tillgänglig för
biltransporter. Vid Kemano och Horetzky användes tolv 3V2"
borrmaskiner, monterade på tredäckade ställningar, vilka
Fig. 1. Plan och profil av tunnelanläggningen i Nechako—Kitimat-projektet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
