Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 26. 30 juni 1953 - Mekaniska räkneelement i luftvärnets eldledningsutrustning, av Gunnar Engdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 juni 1953
537
Mekaniska räkneelement
i luftvärnets eldledningsutrustning
Kapten Gunnar Engdahl, Stockholm
De speciella problem, som föreligger vid
konstruerande av instrument för beskjutning av
rörliga mål i luften, har under de senare
decennierna sysselsatt många tekniker. Ett flertal
lösningar har presenterats, så gott som lika många som
antalet konstruktörer, som intresserat sig för
problemställningarna.
Då man bortser från mer eller mindre
approximativa metoder, varierande från relativt
komplicerade korrektörer till enklaste ringsikten, och
det endast gäller de "exakta" lösningarna, visar
det sig att dessa i allmänhet beträffande
räkne-schemat ej skiljer sig så avsevärt från varandra.
Avgörande för en konstruktions lämplighet
framför en annan är i stället utformningen av de
räkneelement, som utnyttjas vid lösandet av den
matematiska principen i instrumentet. Här
kommer endast räkneelementen i de exakta
instrumenten att beröras men först måste
problemställningen och med denna sammanhängande
definitioner klarläggas.
Problemställning
Vid beskjutning av fasta mål måste vid
inriktning av vapnet hänsyn enbart tas till de speciella
vinklar (uppsättning och avdrift), som betingas
av projektilbanans krökningar. Vid beskjutning
av rörliga mål tillkommer den omständigheten,
att målet hinner förflytta sig under den tid, som
erfordras för att projektilen skall nå detsamma.
För att kontinuerligt kunna beräkna de
framför-hållningsvinklar, som är nödvändiga med
hänsyn till målets rörelse, krävs att man äger
kännedom om såväl målets läge som dess
rörelsetillstånd.
Nu befintliga eldledningsinstrument utnyttjar
vid bestämning av målets läge ett polärt
koordinatsystem (fig. 1), i vilket kontinuerligt en
vinkel i horisontalplanet — sidvinkeln sv —, en
vinkel i vertikalplanet — höjdvinkeln hv —
samt det lutande avståndet Al till målet
bestämmes. Dessa tre koordinater benämns här
mät-element. Den i visst ögonblick aktuella
målfölj-ningspunkten benämns mätpunkten.
Föredrag i avd. Mekanik den 13 februari 1951.
623.558.2
681.142.07
Genom att under en längre eller kortare
tidsperiod följa målets rörelser, dvs. bestämma
mät-elementen, kan med olika grad av säkerhet
målets rörelsetillstånd bestämmas. Målets
rörelsevektor kan härvid definieras olika i olika
koordinatsystem.
Äldre eldledningsinstrument utnyttjar ofta de
i fig. 1 skisserade storheterna, målets fart F, dess
kursvinkel kv, dvs. dess rörelseriktning i
horisontalplanet samt dess dykvinkel dv angivande
rörelseriktningen i vertikalplanet. Med
kännedom om dessa storheter samt den tid, som
projektilen kräver för att förflytta sig till målet —
skjuttiden ts — kan man sedan bestämma den
för varje ögonblick aktuella framför punkten,
den punkt där träff avses erhållas.
Om man härvid, som hitintills göres i de allra
flesta eldledningsinstrumenteringar, förutsätter
att målets rörelsevektor är konstant under
skjuttiden, förflyttar målet sig en sträcka F • ts.
Det bör därvid påpekas, att eftersom skjuttiden
i första hand är en funktion av avståndet till
framförpunkten och denna i sin tur är beroende
av framförhållningssträckan F • ts, måste ett
passningsförfarande tillgripas för bestämning av
den i varje ögonblick aktuella skjuttiden.
De vinklar, i vilka utskjutningsanordningen
— t.ex. en kanon •— skall inställas, benämns
skjutelement och erhålls genom addition till de
ursprungliga mätelementen sidvinkel och
höjd-vinkel dels av de tillskottsvinklar — sidvinkel-
Fig. 1. Beteckningar för mät- och skjutelement vid
luftvärnsskjutning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
