Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 26. 30 juni 1953 - Mekaniska räkneelement i luftvärnets eldledningsutrustning, av Gunnar Engdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
544
hålles målets mätelement M, efter vilka
riktmed-let-kikaren inställes. Beräkningen av
framförpunkten sker sedan med utnyttjande av det
inställda rörelsetillståndet M och de genom
integration erhållna mätelementen M.
Den återstyrda riktmetoden innebär att man
med handrattarna ställer in de derivator, som
man vid andra riktmetoder erhåller efter mer
eller mindre fullkomlig utjämning. Metoden
innebär dessutom att en del av de i instrumentet
uppstående svängningarna återfinns bl.a. såsom
pendlingar hos kikarens siktlinje runt målet,
vilket är acceptabelt om de senare fördelar sig
ungefär lika på ömse sidor om målet.
Slutord
Framställningen har velat visa de svårigheter,
som en konstruktör av ett eldledningsinstrument
för luftvärnet har att brottas med. Därvid är att
märka, att här har endast behandlats
instrument, som arbetar efter den inledningsvis
gjorda förutsättningen att målets rörelsetillstånd
under skjuttiden är konstant, dvs. att målet går
efter en rät linje med konstant fart. Dagens
tekniska resurser såväl i fråga om mekanisk
precisionstillverkning som elektroteknik måste till
fullo utnyttjas för att man skall åstadkomma
instrument efter denna princip, som uppfyller
moderna krav i fråga om precision m.m.
Steget till att åstadkomma instrument, som
även tar hänsyn till kurvformiga målbanor, är
långt. Så länge motsvarande begränsning för
verksamheten även föreligger inom flygets
område är det för övrigt mindre aktuellt. För att en
sådan utveckling överhuvudtaget skall bli
möjlig, måste kraven på precision skärpas ytterligare
ej blott på tillverkningstoleranser utan även på
noggrannhet vid bestämningen av målets läge,
t.ex. genom ökad precision hos radarapparater.
Slutligen bör med några ord beröras för- och
nackdelarna med "mekaniska" och "elektriska"
instrument. En ingående jämförelse mellan dessa
instrumenttyper skulle dock föra bort från
ämnet. Först bör konstateras att rent mekaniska
eller rent elektriska instrument inte finns utan
det är endast procentsatsen av ingående
komponenter, som växlar vid de olika typerna.
Elektro- och servoteknikens framsteg under
och efter andra världskriget har medfört att
tillgången på teknisk personal inom de elektriska
instrumentens område avsevärt ökat. Efter hand
har nya konstruktioner kommit fram, vilka i
eldledningsutrustningar ersätter betydligt
klumpigare och mer komplicerade rent mekaniska
räkneelement. Möjligheten att på elektrisk väg
överföra storheter i form av strömstyrkor eller
spänningar medför även stora fördelar framför
de mekaniska instrumentens axlar och
kuggväxlar.
Å andra sidan synes de mera robusta mekaniska
TEKNISK TIDSKRIFT
konstruktionerna bättre kunna uppfylla de
speciella militära kraven på fältmässighet, vilket
däremot fortfarande elektriska komponenter
med elektronrörsförstärkare m.m. av många —
kanske med viss belastning av gammal slentrian
— ej anses göra.
Ur militär synpunkt måste även tillgången på
tekniker inom de olika områdena samt
reparationssynpunkter beaktas. Fortfarande råder
inom landet brist på elektrotekniker medan
däremot känslan för mekaniska konstruktioner är
större hos svensken i allmänhet.
Reparationstekniken är även helt olika för mekaniska och
elektriska instrument.
Medan det för mekaniska instrument ofta tar
mycket kort tid att upptäcka ett fel och avsevärd
tid att reparera det, gäller för elektriska
instrument att felsökningen många gånger blir
tidsödande medan reparationen av det upptäckta
felet går mycket snabbt, t.ex. genom utbyte av
ett elektronrör. Det torde dock kunna fastslås,
att utvecklingstendensen inom
eldledningsinstru-menten går mot allt mer och mer elektrotekniskt
dominerade konstruktioner. Däremot tycks rent
elektroniska konstruktioner i släkt med Eniac
och andra elektronhjärnor ej vara aktuella inom
den närmaste framtiden.
Från många håll framföres frågan huruvida
moderna instrument med här skisserade
komplicerade konstruktioner verkligen är berättigade i
ett militärt förband med krav på fältmässighet.
De nya konstruktionerna är otvivelaktigt vekare
och känsligare än tidigare använda. Så länge
man ej har robustare utföranden bör dock valet
mellan "fältmässighet utan effektivitet" och
"effektivitet utan fältmässighet" ej vara svårt.
För en sunt tänkande människa, som inser att
luftvärnet vid sin utveckling i effektivitet måste
hålla jämna steg med flyget, är detta val enkelt;
sedan det är gjort måste dock konsekvenserna
tas. I dessa ingår att man för betjänande av den
komplicerade materielen måste söka medverkan
från en teknisk personal, som har förmåga att
behärska konstruktionerna och snabbt kan
lokalisera och reparera uppstående fel — en
intressant och krävande uppgift för många av
landets tekniker.
En snabb utveckling av de nu befintliga
konstruktionerna i riktning mot ökad precision
förenad med enkelhet och fältmässighet är
nödvändig om angreppsmedlens utveckling bibehåller
sin nuvarande hetsiga takt. Detta arbete bjuder
en tekniker rent idémässigt ett mycket
intressant område, vars erfarenheter säkerligen
kommer att kunna nyttiggöras på en mångfald andra
områden. Det är därför att hoppas att från
kvalificerade tekniker även utanför försvarets krets
skall komma bidrag i det alltid pågående
utvecklingsarbetet inom området för luftvärnets
eld-ledningsinstrumenteringar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
